Det var nära ögat!

Idag var vintervädret tillbaka igen! Men det var verkligen i sista stund fick jag höra... Meteorologiskt räknas det nämligen som vår när det varit plusgrader dygnet runt under sju dygn i sträck och här blev det minusgrader igen först under det sjunde dygnet...!!! Enligt samma principer är det tydligen också så att har det väl "blivit" vår kan det inte bli vinter igen, även om kylan kommer tillbaka, utan räknas som vår ända till dess kriterierna för sommar är uppfyllda.

Bara ett dygns värme till hade alltså inneburit något så historiskt som att vi haft vår i Norrbotten redan i februari!!! (Här har det varit sportlov i veckan och normalt brukar det vara riktigt kallt. När vi bodde i Kiruna var det inte ovanligt att det var FÖR kallt för barnen att vara ute under sportlovet... trots att vi pratar Kirunabor som verkligen kan det här med klädsel mot kyla. Så detta känns verkligen som "omvända världen"!!!)

Idag red Lára och jag ut längs vägen och jobbade vidare med samlingen i tölt. Under Atli-kurserna i höstas började jag för första gången klara av att samla henne lite mer i tölten och detta har vi fortsatt att träna på sedan dess. De första månaderna red vi därför ovanligt korta ridpass, eftersom hon inte orkade några längre sträckor. Men den senaste tiden har jag kunnat utöka ridpassens längd igen, eftersom jag märkt att hon orkat bära sig längre sträckor.

Fast under lektionen igår blev det ju väldigt tydligt att vi låtit oss bli bekväma på denna nivå, för när Sylvia tyckte det var dags att höja samlingsgraden ytterligare blev Lára ARG - och jag blev helt slutkörd! När jag tyckte att jag red JÄTTESAKTA med MASSOR av drivning sa Sylvia: "Det börjar se bättre ut, men lägg på lite drivning också...och halvera tempot!" Hm...

När jag haft lite tid att analysera gårdagens lektion har jag kommit fram till följande sensmoral: om Lára INTE hoppar och är arg i tölten betyder det att hon inte behöver ta i tillräckligt, så då ska jag dra ner tempot ytterligare samtidigt som jag ökar drivningen. Och när hon börjar hoppa betyder det att vi närmar oss det jag söker (vilket är jobbigt för henne) så då ska jag driva ÄNNU mer!

Efter denna devis försökte jag därför rida idag! Men först värmde vi förståss upp i "kasta toppi" för att sedan också jobba en stund med "kasta toppi"-längd på halsen men ett par pet med pisken i rumpan för ÄNNU mer bakben och ÄNNU mer rygg (men bara LITE mer tempo).

Tog en låååång skrittpaus (vilket Lára som vanligt tyckte var ett katastrofalt slöseri med springmöjlighet) innan vi vände hemåt igen. Då ville jag först rida riktigt, riktigt samlad skritt - vilket på en "gummiorm" som Lára verkligen är tillräckligt svårt på ridbanan, där man ändå har ett staket att stödja sig mot. Men nu var hon utan överdrift "all over the place" (inkl i luften) innan vi tillslut blev hyfsat eniga i denna fråga.

När jag då lät henne smyga över i riktigt, riktigt långsam tölt fick jag dock lön för mödan: OJ, SÅ HÄFTIGT!!! Hennes rygg och bogar liksom bara växte upp under mig! Jag kom dock ihåg Sylvias ord från igår och red bara en kort sträcka innan vi tog skrittpaus igen - men då flåsade Lára ändå rejält redan. (I o f s flåsar hon rätt bra bara på ilska också!) Efter ytterligare två sådana korta, men riktigt häftiga, töltupplevelser var det verkligen inte lätt att få damen att slappna av i skritt... Hennes on-knapp var ju verkligen ordentligt intryckt nu!

Här kunde jag också dra en parallell till gårdagens lektion, när jag skulle försöka få henne att skritta lugnt under en paus i slutet av lektionen, sedan jag också hunnit trycka in den där "on-knappen" ordentligt. "Vi håller på med "snabbavslappning" skojade jag med Sylvia när Lára skyndade fram längs spåret. "Ja, ni hinner VÄLDIGT långt under era skrittpauser...!!!" konstaterade hon. Och vi hann väldigt långt idag också... Men tillslut var jag ändå hyfsat nöjd med skritten och lät henne trava lite som nedvarvning. Hon har ju bra trav redan i grunden, men nu inledde hon med ett sådant ENORMT tryck i steget att jag bara tänkte: "Snälla, ge mig några tävlingsdomare - NU!!!"

När jag senare lämnade Mariebäck stod min duktiga häst och njöt av solen i hagen. Själv förstärkte jag ridningens smärtlindrande effekt med en rejäl omgång ångbastu på simhallen. I morgon blir det välförtjänt vilodag både för Láras och mina muskler. Mina föräldrar kommer nämligen hit i helgen så jag ska prioritera att umgås med dem. I morgon eftermiddag ska vi dessutom på föreläsning med "the guru" himself: Andreas - Kostdoktorn - Eenfeldt. Det ser jag verkligen fram emot! Fast på söndag har jag morgonfodringen, så då "måste" jag ju ändå till stallet , m a o en mkt bra ursäkt för att rida också!

Eva fattas mig!!!

...och som lite tröst kommer här en bild som jag tidigare fotat på en rolig tavla hon har hemma i köket: 

Det är verkligen inte lätt att göra folk nöjda, när det uppenbarligen inte ens räcker med ett under!!! :-D

Sylvialektionen tar oss ut ur komfortzonen!

Jaaa, det blev ridlektion idag - trots sen anmälan och trots regnet!!! Den här gången hade vi sällskap på ridbanan av Elisabet och hennes fine Démantur! (Hon har köpt honom av Sylvia, ifall någon missat det.)

Vi fick börja med att skritta hästarna inåtställda med lång hals, först gå över i en sluta för att sedan gå in på en volt i bibehållen sluta innan vi åter gick ut på spåret och skrittade med lång hals. Först ville Lára helst bara välta sig inåt, runt inner bak. Sylvia sa något om att det lätt blir så ifall man slarvar när man rider Atli-vändningar... men jag förstod verkligen inte vad det hade med mig att göra... ;-)

Övningen blev dessutom ännu svårare av att Lára har så oerhört lätt för just sluta, det kan räcka med att jag lägger till ytterskänkeln för att hon nästan slår knut på sig själv... Tillslut fick vi dock det hela att fungera bättre - när jag i princip bara "tänkte" ytterskänkel. Sylvia kommenterade också att Lára hade en riktigt fin överlinje i skritten när vi mellan volterna red längs spåret. "Hon har verkligen utvecklats!" Oerhört KUL att höra, för vi har ju verkligen jobbat ihärdigt med den saken!!!

Nästa steg blev att göra samma övning i skrölt. Nu gick det betydligt bättre med volterna och när Sylvia tyckte att Lára jobbade i en riktigt trevlig form fick jag börja samla henne lite mer genom att peta till med pisken på bakdelen samtidigt som jag bromsade upp med sätet och m h a tyglarna uppmuntrade henne att bibehålla den långa halsen. Det kändes verkligen att hon började jobba på ett helt annat sätt med ryggen då!

Sedan skulle vi börja samla hästarna i skritt. Vi skulle dock inte rida någon lång sträcka i samling utan varje gång låta dem länga sig igen så snart de verkligen skrittat samlat några steg. Men det var ju det där med att komma till den samlade skritten... Lára tyckte definitivt att vi istället skulle fortsätta nöja oss med den där långa halsen som vi tränat på hela vintern. Som värsta utbrytarkungen provade hon att göra i princip ALLT, förutom att trampa under sig mer med bakbenen. "Du måste vara MYCKET, MYCKET mer bestämd Anna!!!" sa Sylvia. Och när jag tillslut lyckades vara det kom Lára plötsligt på att det visst gick att skritta samlat...!

Men innan dess hade jag verkligen fått jobba... bl a med att göra halt och rygga så snart hon försökte öka tempot istället för att samla sig. Nu fick jag istället göra halt, rygga med bibehållen eftergift och sedan göra övergång direkt till tölt och tölta saaaaakta. Och då blev det en riktigt trevlig tölt där hennes rygg verkligen kom upp under mig. "Stopp nu, tölta inte på till dess du tappar det utan börja om med halt och ryggning!" sa Sylvia. Jag ville ju bara njuta av den där häftiga tölten hur länge som helst! Men som vanligt var det ju bäst att göra som instruktören sa.

Jag kunde också som så många gånger förr konstatera att när jag tror att jag rider arbetstempo tölt så måste jag ändå minska tempot MINST till hälften samtidigt som jag måste driva dubbelt så mycket för att bibehålla energin.

I fortsättningen gäller det alltså att inte nöja mig med tölten i det som blivit vår "komfortzon" utan kräva en högre grad av samling i tölten. Så snart Lára känner att jag är tillräckligt bestämd så gör hon ju det jag vill! Men förståss bara rida korta sekvenser och ge henne tid att bygga upp de muskler som behövs. På senaste kursen i höstas påpekade Atli att det gäller att ha TÅLAMOD när man tränar hästar. "Även för de allra skickligaste hästtränarna tar det LÅNG tid att utbilda en häst. Inte för att det är svårt rent tekniskt att lära hästen det man vill utan för hästen måste få tid att succesivt utveckla de muskler som den behöver för att orka göra det man ber om." Tålamod är ju varken min eller Láras starka sida... men vi får jobba på (även den) saken helt enkelt!

Lugn nu, inte ska vi väl ha vår REDAN?!!

Rimfrost-Lára! 

(M a o är denna bild INTE fotad i veckan, när Norrbottenskusten haft varmast i landet!) 

Tyvärr riktigt dålig sömn i natt igen...trots sömntablett. Men hade inte alls lika ont överallt, så idag lyckades jag t o m ta mig till jobbet! KUL! Men efter jobbet var jag verkligen helt slut, så jag fick åka hem och vila istället för att rida. Men, men - det kommer fler dagar! I morgon t ex - då jag HOPPAS det blir lektion igen för Sylvia! (Fast jag meddelade så sent att jag kan rida, så jag vet ännu inte om det går att lösa.) Tyvärr säger väderprognosen att det ska regna hela dagen i morgon... som om inte alla plusgrader vi har räcker för att smälta snö och is. Fortsätter det så här har vi väl vår om bara några veckor... och det är faktiskt för tidigt om ni frågar mig, vi måste ju hinna med den fina vårvintern först!

Igår var ett gäng (sportlovslediga) Miduriter ute och red på isvägen runt centrala Luleå. Både Kuriren och NSD hade så lämpligt varit ute och fotat dem! Jag har länkat till bilderna från min FB, men för dem som fortfarande "vågar vägra" så finns de på tidningarnas hemsidor också. (I båda tidningarna ingår bilden i ett bildspel, Kurirens heter "Värmande vinterbilder" och NSD:s "Varmast i landet". Man måste öppna bildspelen för att se hästbilderna.) 

Ääääääntligen!!!

YES, YES, YES!!! Nu är ÄÄÄÄÄNTLIGEN flera års kamp mot Försäkringskassan över! Efter flera utförsäkringar har jag tillslut fått dem att inse att jag tyvärr har en kronisk sjukdom på riktigt. Idag kom tillslut beskedet om att jag beviljats sjukersättning på 25 %, så nu behöver jag inte längre förlita mig på arbetsgivarens goda vilja att ge mig tjänstledighet utan lön, utan jag har faktiskt laglig rätt till förkortad arbetstid.

Lára och jag firade det efterlängtade beskedet med ett eftermiddagsfika i solen! Hö till henne och Earl Grey till mig - är det fest så är det!!!

Det känns verkligen som en oerhörd lättnad att Försäkringskassan tillslut erkänner min sjukdom! Har varit utan ersättning sedan 1 november 2011, då jag blev utförsäkrad för tredje gången och kände att jag inte orkade överklaga igen. Det är ju SÅ frustrerande att gång på gång få uppleva att det inte spelar någon som helst roll hur man mår, utan har ett visst antal dagar med sjukpenning passerats så antas du vara frisk. PUNKT. Tillslut var det bara att inse att det var bättre att använda den lilla energi jag har till att försöka må så bra som det går, istället för att försöka slåss mot väderkvarnen Försäkringskassan. 

Men så tidigt i höstas råkade jag höra en intervju i radions P1 med FK:s högste chef i landet, där han berättade att de fått så många domar emot sig när det gällde personer med fibromyalgi. Reglerna för hur de hade bedömt deras arbetsförmåga hade uppenbarligen varit för hårda, så nu skulle de ändra sina riktlinjer. När jag hört det radioinslaget bestämde jag mig för att göra ett nytt försök. Och nu: sex månader, ett antal läkarintyg och ett oräkneligt antal telefonsamtal med min FK-handläggare senare har jag alltså tillslut fått rätt! 

Foto: Johan Niklasson

Norrbottens Kurirens läsare kunde igår njuta av denna vackra bild från Södra hamn i Luleå - foto Johan Niklasson!

Pudelvärmare och prinsesshund

En riktigt kall dag för några veckor sedan fick jag agera "pudelvärmare" i stallet och stoppa in lilla Loppan i min jacka. Hon hade följt med Sylvia på en ridtur och trots att hon sprungit inte kunnat hålla sig varm.

Asta, som till skillnad mot Loppan, har en oerhört stark integritet, hade fram till denna dag alltid ignorerat mig. (Jo, visst hade jag fått en utskällning på håll många gånger, men när hon väl konstaterat att det bara var jag hade hon aldrig bevärdigat sig att komma fram och hälsa.) Men när jag nu satt där med Loppan instoppad i jackan började hon bli intresserad. Efter att ha tittat på oss en lång stund försökte hon faktiskt klättra upp i mitt knä hon med, men då morrade lilla Loppan så kaxigt åt henne att hon avbröt dessa försök. Men Astas intresse för mig var nu ändå väckt...

När jag satt ner Loppan på golvet igen och hon "boat in sig" på detta sätt i de hästtäcken Sylvia lagt ut åt henne, kom faktiskt Asta fram till mig så att jag fick klia henne en stund. Och sedan den dagen är vi faktiskt kompisar! Lite "vanlig hederlig" svartsjuka kan verkligen göra underverk!

Ja, prinsessan Asta, ska jag väl säga. Hon firade nämligen sin ettårsdag igår, precis som prinsessan Estelle! Alla tikvalpar i kullen fick prinsessnamn eftersom de föddes på en sådan historisk dag - och hon heter egentligen Astrid - men fick byta till Asta när hon kom till Mariebäck för att det skulle bli ett namn som var lättare att ropa. Jag brukar ju kalla Lára för "the Queen of Mariebäck" och Asta är alltså "the Princess of Mariebäck".

Fast idag var det "pudelvärmaren" själv som behövde värmas... Har haft sådan värk i natt och idag, så jag har varit hemma från jobbet. I brist på någon som kunde stoppa in mig i sin jacka (eller under ett fleecetäcke på stallgolvet) blev det ett besök i simhallens ångbastu i eftermiddag - och det var SÅ välgörande!!! Har visserligen fortfarande väldigt ont i axlar och rygg, men det är ändå bättre än innan värmebehandlingen.