God Jul!!!

Årets officiella julkort! 

(Nej, det är inte samma hatt...!!!)

Bildbevis på tronskiftet!

Ett första bildbevis på "tronskiftet" i Mariebäck - där Litlamin och Hamingja håller sig på respektfullt avstånd från Dotla. (Och Ella får fortsätta att hålla sig på respektfullt avstånd från alla.) Egentligen hade jag inte alls tid att åka till stallet idag. Men jag hade lyckats glömma mobilen i Josefshallen igår och utan den klarar man sig ju inte...! Tur i oturen att det innebar en möjlighet att klappa lite på Hamingja också!

Maktskifte i "Bregottfabriken"...jag menar stoflocken!

Hamingja och hennes "hang around" Litlamin.

Sedan Dotla flyttade till Mariebäck har hon gått i en egen hage bredvid stohagen, men här om dagen var det dags att släppa in henne till de andra. För säkerhets skull såg Sylvia till att först skruva bort tåbroddarna på allas bakhovar - vi har ju redan stackars Hremsa som står med en fraktur efter en olycklig broddspark och vill INTE ha mer av den varan... (Fast fläkskadorna de riskerar om de går helt utan brodd är betydligt värre - en direkt dödsdom - så helt broddlösa vill vi ju inte ha dem ändå.)

Islandshästar är ju oftast väldigt flockvana och fungerar bra ihop eftersom de förstår varandras subtila signaler så att mer handgripligt bråk blir överflödigt. Fast ston brukar kunna vara lite kinkigare än valacker på den fronten... Men så här långt har allt i alla fall gått väldigt lugnt till väga! Ella och Litlamin gjorde var sitt försök att hävda sig mot Dotla, men båda fick genast erfara att de mött sin överkvinna. Detta medan Hamingja diskret avvaktade i bakgrunden. 

Hamingja har varit ledare i flocken, men jag har aldrig upplevt henne som särskilt intresserad av ledarrollen. Mer som att hon helt enkelt råkade vara den högsta i rangordningen sedan Lára "försvann" ur flocken... Sedan dess har hon sett till att hon fått vara först vid maten, men har aldrig visat några ambitioner om att ta hand om sin flock. Så jag tror egentligen att hon tycker det är ganska skönt att ha fått lämna över ansvaret till Dotla nu.

För det verkar hon definitivt ha gjort. Första tecknet var när jag kom för att hämta Hamingja i hagen och Hami istället för att flytta på Dotla gick en omväg runt henne för att komma till mig. Och ÄNNU tydligare blev det när jag sedan skulle släppa ut henne i hagen igen. Då stod Dotla vid grinden och Hamingja, som brukat kunna gå rakt in för att de andra alltid flyttat på sig "smög" nu förbi Dotla. Som i sin tur visade vilken fin ledarhäst hon är genom att varken känna behov av att sparka eller bita efter Hamingja utan bara markerade sin makt genom att låta bli att flytta på sig. 

Det är ju precis en sådan ledarhäst man helst vill ha så jag hoppas verkligen att de är färdiga med rangordningen så att lugnet i flocken får bestå! Min Feykir var precis en sådan ledarhäst också - han var så tydlig att han aldrig behövde bråka för att visa vem som bestämde. På den tiden kom det ofta nya hästar till den då stora valackflocken och varje nykomling som försökte ställa till bråk såg Feykir till att valla bort denne från flocken (det värsta straff ett bytesdjur kan få är att inte få vara med i den trygga gemenskapen.) 

Först när de var "snälla" och kunde uppföra sig fick de vara tillsammans med de andra. Och till att börja med fortsatte han att påminna dem genom att valla lite varje gång han själv varit borta från hagen en stund. Dessutom gick han alltid runt i flocken och "tittade till" alla om han varit borta en stund - precis som Lára också gjorde med sin stoflock. Något sådant har däremot Hamingja aldrig ägnat sig åt - varför jag uppfattat henne som en ganska ofrivillig och därmed oengagerad ledare.

Utan tåbroddar bak känns det lämpligt att låta Hamingja få ett litet jullov - så det blir ingen ridning nu under julhelgen i alla fall. Jag jobbar alla mellandagarna och inför årsskiftet är det alltid MYCKET att göra på banken, så det kan hända att det blir ytterligare några vilodagar för lilla fröken. Som nu alltså verkligen kan ta ledigt i o m att någon annan "sköter flocken"!

OJ, så mycket spännande...!!!

Hamingja och Hremsa igen!

Igår var ju en sådan där dag när Hamingja "hörde röster och såg syner"... vilket inte alls är lika ofta förekommande nu som under vår första tid tillsammans. Även idag hade hon i färskt minne den stora betydelsen av att hela tiden vara på sin vakt - men till skillnad mot igår var det inte bara "tomtar och troll" som skulle dyka upp utan faktiskt en hel del sådant som t o m en klentrogen ryttare kunde se med egna ögon...!

Efter inledande stretching med sidförande på volt i skritt utanför stallet gav vi oss iväg längs bilvägen mot Avan. Vi inledde i tölt där jag fick böja endel i sidorna innan hon verkligen ville sträcka ut halsen, men hon kändes snarare lite stel i musklerna än spänd. Efter en liten galopp uppför första backen - med en PERFEKT galoppfattning och JÄTTEFINT första galoppsprång återgick vi till tölt med lååång hals igen. 

I slutet av den efterföljande raktsträckan började det så "köra ihop sig" för Hamingja... Där stod en bil parkerad framme i kurvan (antagligen den räv- o/e grävlingsjägare vi hörde i skogen igår) - MYCKET MISSTÄNKT!!! Vi hade sedan inte hunnit långt innan en kvinna med tre små hundar kom gående längs vägen på ett ytterst misstänkt sätt... En av hundarna hade sin första "nära häst-upplevelse" berättade hans matte när hon stannade och pratade en stund med oss och det var tydligt att han var minst lika på sin vakt som Hamingja. 

Innan backen upp mot stället där älgjägarna brukar sitta och fika kom hade jag gjort halt och förberedde en galoppfattning när en joggare plötsligt dök upp alldeles bakom oss...samtidigt som Hamingja fick syn på en man som gick uppe på kalhygget på höger sida av vägen... När jag lyckats återfå hennes fokus hann vi i princip bara fatta galopp innan hennes vältränade ögon upptäckte att det stod en bil parkerad på ett mycket lömskt sätt högst upp på backkrönet! :-O 

HUR mycket kan en stackars häst behöva uppleva på en och samma ridur, undrar ni säkert nu. MYCKET mer skulle det visa sig...! För samtidigt som mannen ute på kalhygget började närma sig från höger så dök en kvinna och ett barn med spark upp närmast ljudlöst längs vägen framför oss...! Att Hamingja efter detta ändå kunde prestera en relativt avslappnad galopp längs stigen upp över kalhygget kan enbart tillskrivas hennes nerver av stål! 

När vi sedan travat genom skogen stannade jag strax innan vi var ute på bilvägen igen för att sadla om och därmed också ge Hamingja en liten mental paus. Det hade effekt - för efter detta kunde vi inleda hemvägen med en riktigt avslappnad skritt på hellånga tyglar. Även nu skulle det dock "köra ihop sig" lite när vi just passerat jägarnas fikaplats. Vi mötte åter kvinnan med hundarna, vilket Hamingja denna gång hanterade med stort lugn, men nu var det matte som blev lite orolig eftersom vi möttes precis i en kurva och en bil dessutom precis kom farande över backkrönet bakom oss och närmade sig med hög fart... 

Jag räknade visserligen med att bilföraren skulle hinna få syn på mig och Hamingja hålla undan för oss - men kanske skulle det innebära att han för sent upptäckte kvinnan med hundarna och körde på dem... Bilföraren visade sig som tur var ha gott omdöme, saktade ner och stannade t o m i väntan på att jag och kvinnan med hundarna hunnit passera varandra. Det hann faktiskt dyka upp ytterligare fyra bilar under vår ridtur - vilket definitivt är tangerat rekord på denna mycket lågt trafikerade väg. Som tur var är inte Hamingja rädd för bilar - och trots vägsträckans alla backkrön och kurvor lyckades vi i fortsättningen befinna oss på en raksträcka när dessa bilar kom farandes, så inte ens matte behövde oroa sig även om även dessa körde fort. 

Under hemvägen red vi intervaller av tölt med enbart lägre grad av samling, men så lång hals som möjligt. Och successivt slappnade hon av allt mer och kunde därmed övergå till en allt mer aktiv överlinje. Kvinnan och barnet på sparken väckte visserligen viss uppmärksamhet när de tyst kom glidande mot oss igen - men medan kvinnan som visade sig vara en mormor ute med ett av sina barnbarn stannade för att prata med mig en stund hann Hamingja slappna av igen. Så vi kunde avsluta i en avslappnad nedvarvningstölt på hellånga tyglar. 

I morgon får Hamingja vilodag, för jag ska än en gång lyxa till det med Hot Stone-massage! Så vårt nästa träningspass blir först på tisdag. Jag har inte hunnit göra någon plan för detta ännu. Men när jag funderat på Hamingjas spändhet när vi tölttränat den senaste tiden undrar jag om det kanske beror på att jag ridit henne för trött och sedan dessutom begärt samling i tölten...? Som det senaste året sett ut kan nog 45-50 minuters uteritt med flera galopper och även ridning i "djupsnö" vara mer än tillräcklig ansträning för henne. Så när jag avslutat en sådan runda med att samla henne i tölten har det blivit för ansträngade så att hon åter börjat bli spänd och stressad i tölten... 

Hon behöver ju definitivt dessa "konditionsrundor" - men den närmaste tiden ska jag bara be om tölt med låg grad av samling under dessa ridpass. Och spara träningen av samling i tölten till de ridpass då vi helt fokuserar på detta. Samt fortsätta att "lyssna" på Hamingja och se om det verkar vara rätt sätt att angripa problemet. 

Konditionsträning

Fina tjejerna: Hamingja och Litlamin (u Lára)!!!

Som ni ser på bilden så var det riktigt härligt, vintervackert ute idag! Efter ett antal dagar med träning på ridbanan med fokus på lösgjordhet under samling tyckte jag det var dags för ett mer konditionskrävande träningspass. Red därför "Torrbergsvägen-rundan" och redan från start kändes det tydligt hur Hamingja uppskattade att få "springa av sig" lite! 

När vi precis avverkat vår första galoppsträcka och skrittade in på stigen i skogen höll det på att bli en oavsiktlig avsittning för mig... Jag satt med hellånga tyglar när Hamingja helt utan förvarning kastar sig iväg framåt - som om hon hört något farligt bakom sig - och innan jag vet ordet av sitter jag bakom sadeln... Jag är på väg att glida av nerför rumpan på henne, men som tur är lugnar hon snabbt ner sig och saktar av till skritt igen så att jag kan förflytta mig tillbaka till sadeln. Detta råkade inträffa nästan precis där vi gjorde "kullerbyttan" som gav mig hjärnskakning och ridförbud, när jag just hade köpt henne... Men den här gången var det gott om mjuk snö att landa på så även om jag tagit mark med huvudet först hade det nog varit lindrigare denna gång. 

Ute på Torrbergsvägen hade jag tänkt låta henne galoppera lite längre sträckor. Men hennes flyktreflexer var lite för aktiva idag för att det skulle vara optimalt... efter några inledande, trevliga galoppsprång åkte huvudet rakt upp och hon galopperade stelt med sänkt rygg och "handbromsen i" som för att vara beredd på ett tvärstopp ifall något farligt skulle dyka upp framför oss på vägen... 

Atli brukar säga: "Den värsta motståndaren du har om du ska bygga upp en stark och hållbar häst är stress. När hästen är stressad aktiveras dess flyktreflexer vilket dels hindrar den från att lära sig något nytt men framför allt kommer den att arbeta på ett sätt med kroppen som bryter ner istället för att bygga upp...!" Så jag bytte gångart från galopp till tölt (utan så mycket samling) där jag lättare kunde få henne att länga halsen och slappna av. 

Här var det tidigare skog och senaste gången vi red "Torrbergsvägen-rundan" stod det en arbetsbod och några stora skogsmaskiner som dolde infarten till stigen som går genom skogen tillbaka till stallet. Tur att vi inte är så lättlurade, Hamingja och jag, utan hittade vår stig även denna gång! 

Under vår väg tillbaka genom skogen hörde vi skällande jakthundar och när de kom allt närmare kändes det bra att älgjakten äntligen är över så att de mest troligt jagar grävling - för risken att någon skulle missta Hamingja och mig för en sådan måste väl vara i princip obefintlig?!!

Tillbaka i stallet fick Hamingja stå inne och hålla skadade Hremsa sällskap en stund. Jag hade egentligen tänkt att hon skulle få ha sina BoT-skydd på haserna till i morgon, men när jag skulle släppa ut henne i hagen igen var hon fortfarande rejält blöt i pälsen på bakbenen. Och det vet jag ju själv hur mycket lättare det är att få skavsår av skorna om strumporna är blöta, så jag vågade inte ta risken... Men ryggvärmaren fick hon på igen i alla fall. 

Facing your WORST fear...!!!

Det har varit en VÄLDIGT händelserik dag idag... och det utan jämförelse mest jobbiga var att jag lovat ge Hremsa dagens två penicillinsprutor. (VARFÖR finns det inte 30 ml-sprutor föresten?! Det var ju samma sak när jag kämpade med att ge Lára hennes penicillin - att jag var tvungen att ge två sprutor varje gång för att komma upp i ordinerade 30 ml.) Tidigare i veckan, när jag erbjöd mig att göra detta idag då Sylvia skulle vara bortrest, fick jag genast våldsam hjärtklappning... vilket definitivt var ett bevis på att jag behöver hur mycket träning som helst för att övervinna min extrema sprutfobi! När jag står där med första sprutan i handen och vet att jag måste slå hela den långa nålen rakt in i hästens hals (hästarna har så hård hud att man inte kan sticka försiktigt) blir jag riktigt illamående bara av tanken... Men nu är det gjort! Hremsa överlevde det hela (om man gör fel kan hästen faktiskt dö av penicillinchock) och överlevde gjorde faktiskt jag också!

Men redan innan sprut-utmaningen hade dagen alltså varit mkt händelserik! Efter jobbet skulle jag besikta bilen och hästtransporten, vilken stod i Mariebäck. I onsdags hade jag ju flyttat den ner till stallet där det var plogat för att det skulle vara lätt att hämta den idag. Vad jag däremot hade missat i onsdags var att ett av positionsljusen bak på transporten inte lyste... TYPISKT!!! Positionsljuset är det nedersta av tre lampor och när jag tittade närmare upptäckte jag att mittenlampans glas på något sätt hamnat lite snett, så kanske hade snö eller regn tagit sig in och kortslutit den nedersta lampan...?! 

Som tur var hade jag planerat in extra tid ifall något skulle inträffa - så jag hann köra hem släpet för att felsöka innan det var dags att åka till Bilprovningen. Steg ett blev att sätta tillbaka mittenlampans glas på plats och sedan tog jag bort glaset från den nedersta lampan och var beredd med 556 ifall det skulle finnas tecken på fukt. Men det såg hur torrt och fint ut som helst så det måste vara någon annan anledning till att lampan inte lyste... "Plan B" blev att åka till Biltema och köpa en ny lampa för att se om det möjligen var den som var trasig...

"Varde ljus - och det vart ljus!!!" 

Mitt antagande visade sig vara rätt - med ny lampa på plats så lyste det som det skulle! Och jag antar att detta inte var första gången någon "mekat" på Biltemas parkering! Därifrån var det sedan nära till Bilprovningens anläggning så trots allt debackel var jag på plats i god tid - och det kändes ju skönt att jag inte skulle behöva få ombesiktning bara för en trasig lampas skull!

Ombesiktning blev det tyvärr ändå - för bromsarna på släpets ena hjulpar tog inte riktigt som de skulle... Men bilen klarade sig u a i alla fall. När jag lämnade Bilprovningen körde jag direkt till den släpfirma som ligger oerhört strategiskt på grannfastigheten. Där har jag lämnat in mitt gamla hästsläp för service flera gången och nu fick jag boka en tid för "Láralimousinen" i början av januari. (Får försöka hitta på någon ny benämning på den bara, som har med Hamingja att göra...!)

På vägen tillbaka till Mariebäck funderade jag på om jag åter skulle parkera släpet utanför stallet och vänta till i morgon med att köra och parkera vid kyrkan där det är oplogat. Bestämde mig dock för att det var lika bra att "göra undan" i kväll - men helt odramatiskt blev det inte... Snön gjorde att både bil och släp krängde endel i sidled (trots att bilen är hög tog snön mot underredet) och när jag skulle svänga upp vid kyrkan ville det sig inte bättre än att släpet hamnade i diket... :-O Men min SUVERÄNA bil fixade att backa upp släpet ur diket! Visserligen hamnade då bilen i diket istället... men fyrhjulsdriften såg till att den även kunde backa upp sig själv på vägen igen! Att ekipaget krängde hit och dit i snön underlättade ju inte precis... men tillslut stod släpet i alla fall där det skulle!

Men ännu var det för tidigt att dra en suck av lättnad, för jag hade fortfarande dagens STORA utmaning kvar. D v s att ge Hremsa sprutorna. Men som jag redan berättat överlevde inte bara hon utan t o m jag den delen! 

Nu kanske vän av ordning (hej, mamma!) undrar: "Men Hamingja då - hade du inte tid med henne idag?!" Jo, det hade jag! Redan första vändan jag var i Mariebäck idag såg jag till att vi fick ett träningspass på ridbanan. Det blev inte långt, men PRECIS det vi behövde! Redan under uppvärmningen märktes det att hon mått bra av vårt förra träningspass, för hon var så lugn redan från start och det tog inte lång stund med tölt på böjda spår för att hon skulle böra frusta belåtet. 

När jag sedan arbetade med samling från marken nöjde jag mig med några kortare sträckor i vänster varv - för att inte sätta för mycket press på henne - innan jag sadlade om och satt upp i sadeln igen. Till min glädje kunde jag snabbt konstatera att det inte alls fanns samma stress i henne nu som det gjort de senaste gångerna och vi kunde ganska snabbt hitta ett läge då hon var helt lösgjord i samlingen och åter började frusta! HÄRLIGT att få komma tillbaka till den känslan igen!!! Och för mitt inre öra hörde jag Atlis ord: "Ta nu hand om det här ordentligt, så att hon får avsluta med ett harmoniskt sinne. Det är jätteviktigt!!!" varpå jag lät henne varva ner riktigt grundligt i tölt på hellånga tyglar. 

Efter detta var det hög tid för mig att åka hemåt för att försöka fixa transportens trasiga positionsljus -  så Hamingja stå över kraftfodret idag och gå direkt ut i hagen igen. Hon fick ha hasskydden på i hagen, till dess jag kom tillbaka igen med hästtransporten. Men sedan tog jag av dem igen - för pälsen har ännu inte växt ut där den hade skavts bort lite på vänster bak och jag vill inte riskera att det ska bli ett sår där... Nu ska jag fundera lite hur jag lägger upp träningen i morgon - om det är dags att rida ut igen eller om jag bör ta ytterligare något pass på ridbanan för att hinna befästa den stressfria tölten lite mer. 

Storasyster Hremsa, som drabbats av en fraktur på skenbenet efter en broddspark... Hon har boxvila i tre veckor till att börja med, samt alltså penicillin för att minska risken att såret blir infekterat. Men söt är hon!!!

Vi fortsätter på ruta ett!

I kväll tränade vi på ridbanan igen och jag var väldigt noga med att följa "Atliupplägget" för att Hamingja kunde känna igen sig och känna sig trygg. Efter att hon fått stretcha i skritt på volt och korsa bakbenen övergick vi till uppvärmningstölt. Det krävdes en hel del böjda spår innan hon tillslut verkligen slappnade av, sträckte ut överlinjen ordentligt och började frusta.

Övergick till träning av samling från marken och där tycker jag hela tiden att jag hittar "knapparna" allt bättre - och Hamingja är riktigt, riktigt duktig!!! Precis som vanligt sadlade jag om innan det var dags att rida igen - just för att det blir så tydligt för henne att det verkligen är paus då så hon kan slappna av helt.

Väl i sadeln kände jag ändå att hon, precis som i måndags, var för spänd för att det skulle kännas bra... För att bryta denna känsla hos henne fokuserade jag därför helt på lösgörande ridning i lugn tölt, utan att be om samling utan bara uppmuntra henne att slappna av och länga halsen. Tillslut kändes hon i alla fall riktigt avslappnad och frustningarna kom också som "kvitto" på det! Det kändes mycket bra att vi tillslut hittat den känsla som jag vill att hon ska förknippa tölten med - för det är ju i den känslan man vill avsluta träningspasset!

Och i o m att vi kunde hitta tillbaka till den känslan "bara" genom ridningen betyder förhoppningsvis att hennes spänningar inte beror på nya problem i korset. Kanske har jag helt enkelt "velat för mycket" så att det blivit för ansträngande för henne när vi börjat träna samlingen i tölt ute längs vägen... På ridbanan är det ju lite lättare att hålla koll på att man håller ungefär samma nivå från ridpass till ridpass - ute längs vägen är det risk att det blir mer ansträngande för hästen än man tänkt... för att man de sträckor man rider samlad tölt inte känns så långa.... men ändå kan vara väldigt mycket mer än några varv på ridbanan...

Medan Hamingja åt sitt betfor & lucern med BoT-skydden på passade jag på att förbereda inför besöket på bilprovningen (med både bil och hästtransport) nu på fredag. Vägen bort till kyrkan, där transporten står parkerad, är nämligen inte plogad och med 2 dm snö är det kanske inte helt okomplicerat ens med fyrhjulsdrift. Planen är att hämta transporten i Mariebäck på fredag efter jobbet, köra till Bilprovningen och sedan tillbaka igen till Mariebäck för att lämna den där. När jag haft besiktning på sommaren har jag brukat hämta den dagen innan, men nu när det är snö är det svårt att rymma den hemma på gården. Men om det skulle vara tight med tiden när jag ska hämta den vill jag inte behöva trixa i djupsnö!

Jag har också som "sport" att alltid backa så exakt att jag hamnar med draget rakt under släpets kulhandske, så det bara är att hissa ner släpet för att det ska kopplas. Vill ju alltid spara mina onda händer så mycket som möjligt och nu när jag skaffat transport med boogie är det ju VÄLDIGT tungt att flytta det minsta för hand... Men med en bil som sladdade lite hit och dit i lössnön i kombination med att jag behövde gasa ganska ordentligt för att hjulen inte bara skulle spinna var det lite knepigare än vanligt med "finliret"...

Och när jag tillslut kopplat släpet var det inte heller helt enkelt att köra iväg i o m att jag måste börja med att svänga 90 grader... Vid första försöket började däcken spinna, men när jag backat bak lite för att lossa släpets däck och sedan gasade REJÄLT så sladdade vi iväg - t o m i önskad riktning! En stund senare stod släpet istället parkerat på den upplogade ytan vid stallet och jag var VÄLDIGT nöjd med att jag "gjort undan" detta nu och inte sparat det till på fredag när jag har en tid att passa!