One week in UK!

Har just kommit hem från en trevlig vecka i Storbritannien! Johan fotade förståss en massa fina bilder, men Blogger verkar tyvärr inte vilja att jag lägger ut fler än tre... så snart jag försöker med en ytterligare så hänger det sig... så ni får hålla till godo med dessa! Ovanstående bild visar den fantastiska utsikten från vår enorma svit (!!!) på hotellet i Torquay! Orten ligger på det som kallas Storbritanniens riviera - och där växer faktiskt palmer!

Resan inleddes med två dagar i Bath - precis som vår kyrkby ett av Unescos världsarv. En MKT vacker gammal stad, där rommarna redan för 2000 år sedan byggde ett thermalbad vid den naturligt varma källa som finns där. Sedan körde vi till Torquay och därfrån gjorde vi även utfärd ner till Cornwall - med oerhört vacker natur! Om Blogger blir på bättre humör ska jag lägga ut några bilder därifrån också!

Resan avslutades med två dagar i London - och bilden ovan är faktiskt fotad mitt inne i storstan, inte alls i någon lantlig by, som man kan tro... Och när vi gick längs gatan började jag plötsligt vädra hästdoft! Det visade sig att ihopbyggt med alla bostadshusen längs gatan fanns Hyde Park-stable! Det finns tydligen drygt 8 km ridvägar i Hyde Park, men de hade inte en endaste hage, så jag tycker lite synd om hästarna...

Hyde Park stable.

Besökte även tre ridsportbutiker i London och kunde konstatera att om dessa tre är representativa för brittiska ridsportbutiker så är det VÄLDIGT synd om engelsmännen!!! Det hade nämligen knappt några grejor alls! :-O Eller vad sägs om två träns (ett svart och ett brunt, det ena cob och det andra fullstort) ett fleecetäcke tre schabrak och en vojlock...

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha ett schabrak i de islänska färgerna (mörkblått med rött kantband och vit passpoal - visst låter det snyggt??!) Och eftersom det även är de brittiska färgerna tänkte jag mig att jag skulle kunna hitta ett sådant på resan. Men inget av de tre schabraken hade den färgsättningen... Så ska min nya häst (för en ny häst måste det ju bli tids nog) få ståta i de islänska färgerna får jag uppenbarligen satsa på att hitta ett här hemma!

Om någon vill läsa mer om vår resa finns mitt "resereportage" här: http://www.resdagboken.se/m/JohanAnna/storbritannien-2011-425761/dagbok/

Tyvärr har de en hel del problem på resedagboken f n - tydligen har man lanserat en ny version som visat sig ha en hel del problem... så vi har hittills bara lyckat ladda upp en enda bild där... Inte bara Blogger som trilskas f n alltså! Men det kommer förhoppningsvis fler bilder framöver

Vaaart å´ schwååårt!

...som man säger i Västerbotten. Skulle väl kunna översättas till "så varmt att det är jobbigt". Hade därmed varit en perfekt dag för en tur ut i skärgården... men jag ville ju RIDA så det blev en sväng till stallet istället. Johan var med och han går ju ingenstans utan minst en kamera, så här kommer lite bilder också! På bilden ovan jobbar Lára så bra med magmusklerna att man inte ser så mycket av "fölmagen"! Men hon har ju alldeles för lite muskler och kondis ännu för att man ska kunna börja kräva så mycket i tölten.

Red Lára på ridbanan för att repetera övningarna från gårdagens lektion. Efter tips från Sylvia tränade jag lite extra på trav på volt - att kunna hålla nere tempot UTAN att Lára går över i tölt. Dessutom en hel del "Atli-vändningar". Jag kommer att få rida Atli-kurs sista helgen i juli på Lára och då skadar det ju inte att ha "tjuvtränat" lite... (När jag red Snarfari på första Atli-kursen hade jag aldrig ens suttit på honom innan, kom hem från Dubai kvällen innan... Inte optimalt!)

Lára lyssnar mycket på vikten, så precis som det mesta annat verkar Atli-vändningarna inte så svåra för henne. F f a inte i tölt. När jag gjorde dem i skritt hade jag dock lite problem med vändningarna åt höger - hon vände snarare runt framdelen än runt bakdelen... Vet inte riktigt hur jag ska få till det... när jag red vändingarna med Snarfari sa Atli att jag skulle ha innerhanden helt stilla, men kanske jag ändå skulle testa med ledande tygeltag på den här hästen? Ja, det där får vi helt klart jobba vidare på i alla fall!

Nu blir det dock en veckas riduppehåll för mig. Men det är skönt att jag kommit igång så smått med ridningen igen, den betyder så mycket för mig både mentalt och fysiskt! Och nu behöver jag inte gruva mig för att åka till stallet - den tröskeln har jag kommit över!

To be, or not to be...hästägare

Varför utsätter man sig egentligen för att ha häst - när man vet att det innebär att man någon dag i framtiden kommer att behöva fatta det svåraste av beslut??? Jag har verkligen undrat den senaste tiden... Men idag fick jag en påminnelse om varför det är värt det: red lektion för Sylvia på Lára och det var verkligen ett riktigt "lyckopiller"!!!





Fast inte helt odramatiskt... damen är ju under igångsättning efter "mammaledighet" och det var första gången på 1,5 år som hon var på en ridbana. Och då måste hon ju stämma av ordentlig ifall hon verkligen MÅSTE gå på volt m m.





Intressant nog verkar hon ha betydligt fler leder än vanliga hästar... hon verkar kunna böja sig åt alla möjliga håll - samtidigt. Det gäller att verkligen rama in henne ordentligt, finns minsta "hål" någonstans så försvinner hon ut där... Men när man lyckas få henne mellan hjälperna är hon så ROLIG att rida!

Och så otroligt ambitiös! När vi började jobba med sidförande ville hon först INTE vara med, så det krävdes en hel del övertalning. Men när hon väl accepterat att det skulle sidföras korsade hon benen så att hon nästan gick ner i spagat - fast tvärt om! Och fort gick det - hon gör helst allt i 180 knyck ifall hon får bestämma. Verkligen en ny situation för mig! Istället för att kämpa för att få hästen att ö h t korsa bak (Feykir och Snarfari) hade jag här fullt sjå att försöka ta ner tempot i skänkelvikningarna...!!! Fanns en klass "ökat tempo skänkelvikning" så skulle Lára dominera totalt!

Som sagt, att rida lektion idag var som att få ett lyckopiller! Nu minns jag varför man vill ha häst!

Reykja!

Måste få gratulera Anna H, Reykurs sista matte som gav honom så fina sista år. Hennes fina Kolbrá har nämligen nedkommit med ett stoföl! Stort GRATTIS!!! Och jag blev alldeles "varm i hjärtat" när jag fick veta vad lilla underverket ska heta: Reykja!

Puh!!!

...nu har jag gjort det: varit tillbaka till stallet igen, för första gången när inte Feykir längre finns där. Hade bestämt att jag MÅSTE dit i veckan, för antagligen skulle jag bara gruva mig mer och mer ju längre jag väntade. (Tänker mig att det är ungefär som när man ramlat av en häst och ska upp i sadeln igen så fort som möjligt.)

Jag visste verkligen inte hur jag skulle reagera när jag kom till stallet, skulle jag bryta ihop totalt? Hade faktiskt riktig hjärtklappning när jag körde dit... men som tur var gick det bra. Inte utan tårar, självklart, men bättre än jag hade kunnat hoppas. (Fast jag undvek noga att titta bort mot Feykirs tomma hage.)

Fick låna Lára för att rida ut en sväng och det finns ju verkligen värre ställen att gråta på, än på ryggen till en naturtöltande häst! De flesta människor jag träffade avstod dessutom mycket taktfullt från att nämna Feykir och det var jag tacksam för.

Framöver gäller det att åter kunna förknippa stallet med lite roligare saker. Och redan i morgon kommer jag att få hjälp med det, för Sylvia har lovat att jag får rida lektion på Lára. Har flera gånger tänkt att jag skulle behöva några lektioner för att lära mig hur jag ska jobba med henne - hittills har jag mest bara ägnat mig åt motionsridning. Planen är sedan att även rida på fredag, för efter det dröjer det någon vecka innan jag har möjlighet att rida igen. Och då borde det kännas lite lättare ifall jag redan hunnit vara i stallet tre gånger.

Tack!

...för alla tröstande ord via bloggen, mejl och sms!





Oj, vilket stort tomrum Feykir har lämnat efter sig i mitt liv... För första gången på 15 år har jag ingen häst - jag som (i princip) varit i stallet 5 dagar/vecka förutom när jag varit bortrest... Vad gör man när man inte har en häst att pyssla om och rida??? Idag kom jag på mig själv med att tänka: "Jag åker till Feykir i kväll, när det blivit lite svalare." Men så kom jag ihåg att det inte längre finns någon Feykir att åka till... Och det är ju inte bara min vän och roliga ridhäst jag förlorat - utan även min sjukgymnast/personlige tränare...





Snart tror jag ändå att jag ska vara redo att åka till stallet igen... tänker mig att det är ungefär som när man ramlat av och så snabbt som möjligt ska upp i sadeln igen. Väntar jag för länge så är risken att det bara känns jobbigare och jobbigare att åka dit...

Tack igen för all omtanke - det värmer verkligen!!!

Farväl, finaste Feykir...

Matte tar farväl sista kvällen.

Nu behöver finaste, finaste Feykir inte ha ont mer utan betar på de evigt gröna ängarna tillsammans med Reykur, Krummi och de andra som gått före...

Det är så sorgligt... Hade verkligen klamrat mig fast vid hoppet att Feykir skulle kunna bli bra, om han bara fick ordentligt med tid. Men istället vände det och han blev snabbt bara sämre och sämre och sämre... Han försökte förtvivlat avlasta sina onda framhovar, måste han vända backade han runt och han låg gärna ner.

Det enda som var värre än att behöva ta det definitiva beslutet, var att se honom plågas så... Fick stöttande ord från Lasse, veterinär på Djursjukhuset: "Du har gjort allt du kan och nu återstår bara att tänka på Feykirs värdighet... Det är ett tungt beslut men utan tvivel det enda alternativet och i rätt tid."

Sylvia har verkligen varit ett ENORMT stöd i detta svåra - hon & KG var t o m med när det var dags, för jag orkade inte själv. Kändes så bra att veta att Feykir hade sällskap av två personer som han kände sig trygg med. En helt uppriven matte skulle antagligen bara oroat honom istället.

Det ingår ju i att äga ett djur att man också någon gång måste fatta det svåraste av beslut, men jag hade ju verkligen trott att vi skulle få MÅNGA fler år tillsammans. Nu fick han bara bli 11 år, 1 månad och 1 dag... Men han behöver inte plågas längre - och det är verkligen en stor lättnad!

Han har fått en grav på hästkyrkogården i Västmark, bara en knapp mil från Mariebäck. Och någon gång i framtiden kanske jag t o m orkar åka dit. Hur som helst känns det fint att han har en plats där.

TACK finaste, finaste, finaste Feykir för alla fina minnen!