Puh!!!

...nu har jag gjort det: varit tillbaka till stallet igen, för första gången när inte Feykir längre finns där. Hade bestämt att jag MÅSTE dit i veckan, för antagligen skulle jag bara gruva mig mer och mer ju längre jag väntade. (Tänker mig att det är ungefär som när man ramlat av en häst och ska upp i sadeln igen så fort som möjligt.)

Jag visste verkligen inte hur jag skulle reagera när jag kom till stallet, skulle jag bryta ihop totalt? Hade faktiskt riktig hjärtklappning när jag körde dit... men som tur var gick det bra. Inte utan tårar, självklart, men bättre än jag hade kunnat hoppas. (Fast jag undvek noga att titta bort mot Feykirs tomma hage.)

Fick låna Lára för att rida ut en sväng och det finns ju verkligen värre ställen att gråta på, än på ryggen till en naturtöltande häst! De flesta människor jag träffade avstod dessutom mycket taktfullt från att nämna Feykir och det var jag tacksam för.

Framöver gäller det att åter kunna förknippa stallet med lite roligare saker. Och redan i morgon kommer jag att få hjälp med det, för Sylvia har lovat att jag får rida lektion på Lára. Har flera gånger tänkt att jag skulle behöva några lektioner för att lära mig hur jag ska jobba med henne - hittills har jag mest bara ägnat mig åt motionsridning. Planen är sedan att även rida på fredag, för efter det dröjer det någon vecka innan jag har möjlighet att rida igen. Och då borde det kännas lite lättare ifall jag redan hunnit vara i stallet tre gånger.