Brändöskär/Uddskär

Hemma igen efter några fantastiskt avkopplande dagar ute på Brändöskär/Uddskär, längst ut i havsbandet. Vi har ju långt ifrån besökt alla Luleå Skärgårds 1312 öar - men av dem vi haft tillfälle att besöka är Brändöskär/Uddskär vår favorit redan sedan tidigare. Och de här dagarna har inte ändrat på den saken! Stugorna i förgrunden samt till vänster på bilden ovan ligger på Brändöskär, medan de till höger ligger på Uddskär. Tidigare var det ett sund mellan öarna, men det har försvunnit p g a landhöjningen så nu sitter öarna ihop. "Vår" stuga ligger längst inne i viken till höger - alltså på Uddskärsidan.

Stugan vi fått låna är jättemysig! Från 1870-talet och utan vare sig el eller rinnande vatten, men med öppen spis och gasolspis. I o m att den är ihopbyggd med sin sjöboda hade vi verkligen havet för våra fötter när vi satt på bryggan och njöt! Det var riktigt grått väder när vi åkte ut på lördag morgon, men sedan klarnade det upp och blev soligt och riktigt varmt hela dagen.

Faktiskt så varmt att t o m Johan badade framåt kvällen! (Han tillhör annars svenska Badkruke-eliten... så det är bäst att lägga ut ett bildbevis om de som känner Johan ska tro mig!)

Efter middag i kvällssolen på bryggan blev det promenad längs stranden och massor av fotograferande i det vackra kvällsljuset.

Sov gott gjorde vi bevisligen också - för vi missade helt det kraftiga åskväder som tydligen drog över ön första natten. På förmiddagen dag två hälsade vi på tre kollegor till Anna, vilka har stugor på ön. (Tre kollegor, men två stugor - för två av dem är ett par.) Och till Johans förvåning visade det sig att en kollega till honom hyrt en av grannstugorna. Även "längst ut i havet" kan man alltså träffa bekanta! På eftermiddagen började det regna, men i o m att det var tak över bryggan kunde vi ändå sitta där och ha det gott.

En brunandshona med tre jättesöta "dunbollar" till ungar uppehöll sig utanför bryggan och stod för underhållningen. Tillsammans med två stora idar som simmade förbi då och då, uppenbarligen med förhoppningen om att få något att äta.

När vi vaknade till sista dagen på ön kunde vi konstatera att det blåste REJÄLT. Och innan det var dags för oss att åka hem hade det ökat ytterligare, så hemresan blev BLÖT! Han som skulle skjutsa oss tillbaka till fastlandet har visserligen en riktigt, riktigt stor fiskebåt. Men i o m att det är så grunt inne i viken där stugan ligger hade han tagit sin lilla, helt öppna båt. När han kom ut till ön varnade han oss att det skulle bli en blöt hemfärd - för det blåste ca 15 sekundmeter. Och när vi sedan var på väg tillbaka konstaterade han att det hade ökat ytterligare, till närmare 20 sekundmeter. Och då gungar det REJÄLT kan jag tala om!

Här har vi ännu inte lämnat den vindskyddade viken på Brändöskär - så ännu ser det ju lugnt ut! Johan passade på att fota en bild innan han omsorgsfullt stoppade undan kameran i vattentät säck. Det var tur - det är tveksamt om den "överlevt" annars... Under den drygt 1,5 timme långa tillbakaresan blev vår stackars "chaufför" ideligen översköljd av den ena "duschen" efter den andra - trots regnkläder var han HELT genomblöt när vi tillslut nådde fastlandet. Flera gånger under överfarten konstaterade han också att om han vetat att vinden skulle bli så här kraftig hade han definitivt valt den stora båten, trots att det inneburit en längre promenad för oss med packningen ute på ön.

Vi som satt mitt i båten klarade oss lite bättre - och jag hade tydligen valt rätt sida för jag var minst blöt när vi klev i land. Jag kunde också konstatera att det som tur var krävs mer än detta för att jag ska bli rädd ute på sjön. Trots att det var rena bergochdalbanan (kombinerat med vattenrutchkana) så tyckte jag mest att det var mäktigt - och imponerande att se hur vant han parerade vågorna och hanterade sjögången. När jag för jag vet inte vilken gång i ordningen fick intyga att jag inte alls var rädd, sa han: "Det märks att du har fiskarblod i ådrorna!" För jag hade ju berättat om att min farmor kommer från en fiskarsläkt utanför Skellefteå - och att även min farfar fiskade. Och kanske är det dessa gener jag har att tacka för att inte överfarten blev den skräckupplevelse den absolut hade kunnat bli för en mer "båträdd" person.

Misstänker att det kommer att kännas i kroppen i morgon dock - det var nog många muskelgrupper som jobbade med att parera vågor och dalar! Var riktigt trött i kroppen efteråt - så det var nog som ett rejält träningspass!

Edit: SUCK - nu gör Blogger så där igen... lägger in MASSOR av blanka rader mellan bilder och stycken i inlägget...och hur jag än gör går de inte att ta bort igen. Så tyvärr får ni stå ut med ett "luftigt" inlägg den här gången. Men njut av bilderna i alla fall!