Från järnspett till gummiband - TILLSLUT!

Gårdagens regn- och slaskväder hade förbytts i nio minusgrader och en strålande sol som fick det tunna snölagret på marken att gnistra! Även detta kan dock vara Woodfield-väder har jag förstått av Linda. Eftersom rocken täcker hästens rygg och bakdel får man ta del av hästens värme - så hon rider visst i Woodfieldrock och vanliga ridbyxor hela vintern! Tyckte att det var en väldigt lämplig dag att testa detta - så det blev långkalsonger, ridbyxor och tre tröjor samt min rock. Efter ridpasset kunde jag konstatera att till nästa gång borde jag ha en tröja mindre, men ett par långkalsonger till.






Idag var vi tillbaka på ridbanan igen. Jag var INTE nöjd med gårdagens tölt längs vägen (efter Atli-kursen för två veckor sedan sätter jag ribban MYCKET högre) så nu ville jag verkligen jobba fram en lösgjord häst på volt!



Skrittade fram utan stigbyglar, i volter och serpentiner och var noga med att hela tiden"vakta" ytterbogen. Sedan jobbade vi trav lång och låg en stund till dess han kändes mjuk i sidorna.



Började voltarbetet med skritt och jobbade längre i båda varven innan jag gjorde övergång till tölt i höger varv. Han "låtsades" ge efter i sidan, men med Atlikursen fortfarande i relativt färskt minne lät jag mig inte luras - han kan betydligt bättre! Försökte tänka på att sitta bakåt ordentligt och hålla om med skänklarna (har fortfarande mycket att jobba med när det gäller sitsen!) och vara aktiv med innerskänkeln. TILLSLUT började han mjukna något i alla fall.



Bytte till vänster varv och nu var det plötsligt som att sitta på ett järnspett! Hur jag än jobbade ville han INTE trampa under sig ordentligt med inner bak. Det kändes som att jag hade ett ton i handen också... Kom efter en stund ihåg Atlis ord: "Det är innerskänkeln som ska lösa problemet! Och om han inte böjer sig för innerskänkeln får du förstärka med pisken och flytta honom ORDENTLIGT åt sidan för att sedan mjukna." Det krävdes flera sådana rejäla sidförflyttningar för att han skulle "släppa". Jag hade nästan gett upp när mitt järnspett plötsligt övergick i gummiband!



Vände genom volten och töltade i höger varv - nu var han riktigt mjuk där också! Bytte varv ofta för att behålla lösgjordheten och kunde sedan även tölta ett varv längs spåret med bibehållen lösgjordhet och eftergift! Avslutade med ännu ett Atliknep - att sakta ner till skritt genom att rida in på en volt. För att behålla hästen mjuk. Sedan fick Feykir skritta en lång stund med lång tygel för att pusta ut. Han sträckte verkligen ut överlinjen, det var nästan så jag trodde han skulle slå nosen i backen ibland! Hade väääldigt god lust att avsluta med att jobba trav lång och låg, för det skulle säkert gå väldigt bra nu - men lyckades behärska mig. När tölten äntligen funkat så bra borde han få avsluta som belöning!



Han är lite speciell Feykir - som kan gå i princip direkt från läge "järnspett" till läge "gummiband". Man får ingen förvarning alls! Ena sekunden känns det fortfarande som att den här hästen kommer att vara järnspett till dess han dör och nästan sekund sitter man på gummibandet istället och fattar knappt vad som hänt! Det gäller verkligen att inte ge upp i det där järnspettläget!



På senaste Atlikursen lyckades jag snabbare än någonsin med att få honom lösgjord och kunde äntligen ägna större delen av lektionerna att jobba med lösgjord häst. Så dagens ridpass måste ju betecknas som ett bakslag... Fast vi har ju mest tränat trav sedan den kursen, eftersom det var vår "läxa". Allt vi behöver träna på just nu kräver faktiskt möjlighet att göra volter... Jag kan inte få honom helt lösgjord i tölten om jag inte jobbar (en evighet) på volt. Jag kan inte få honom att jobba riktigt bra i lång, låg form i traven om jag inte kan lägga volter. Och jag kan inte rida bra vänstergalopp om jag inte först samlat honom tillräckligt på volt i trav... Det får nog helt enkelt bli mycket ridbana fram till nästa helg! Då kommer Atli igen - och vi vill ju inte skämma ut oss totalt!

Medan Feykir mumsade kraftfoder med fleecetäcke på var jag JÄTTEDUKTIG och städade i mitt stallskåp. Det finns ett förrår i samma hus som Josefshallen, där vi kan förvara hästutrustning som inte ryms i stallet. Jag har ett STORT skåp i aluminium som ett företag i Kiruna tillverkat efter min ritning. Det har hjul och på den tiden jag var frisk och stark brukade jag ha det i hästtransporten när Reykur och jag åkte på kurser och tävlingar. (Jag jobbade länge med den ritningen - för att verkligen tänka på alla detaljer. Hade dessutom fått tipset att ange alla mått i mm, för så gör visst proffsen. När jag lämnade den till företaget fick jag höra att det var den proffsigaste ritning de någonsin fått in - och han som skulle göra skåpet höll visst på att svimma när hans chef sa "Hon som gjort ritningen jobbar på bank!". Det är ju kul när man kan överraska!) Nu passade jag i alla fall på att röja i skåpet. Hade samlat på mig ett antal stora plastpåsar som jag kunde stoppa täcken och schabrak i - förhoppningsvis blir det lättare att hålla ordning i fortsättningen!

Woodfieldväder!!!

Igår fick vi SNÖ!!! ÄNTLIGEN!!! Visserligen bara ca 2 cm, men det vita täcket på marken lyste verkligen upp tillvaron! Tyvärr red jag inte igår - men hörde av en annan tjej i stallet att det varit nästan magiskt ute på kvällen, när en enorm fullmåne lyste upp snön!

Idag på förmiddagen kom det lite mer snö, men sedan övergick det i regn... Inte lika kul! Kom till stallet efter lunch. Då snöade det faktiskt igen i Mariebäck, fast det var väldigt blöt snö som kom. Läge för Woodfieldrocken igen alltså! Yvonne och KG var i stallet och Yvonne berättade att när hon ridit sin Gabriel på ridbanan tidigare så hade han fått rejäla styltor och halkat... Det lät oroväckande tyckte jag - för Feykir är ju en riktig snubbel- och halkhäst! Jag brukar alltid låta hovslagaren sätta snösulor i hans skor, men det kan man ju inte göra så länge det är barmark för då nöts sulorna sönder direkt...

Red till Alviksträsk och försökte hela tiden hålla oss där bilarna kört på vägen för att minska risken för styltor i hovarna. Det funkade faktiskt! Bestämde mig för att vara lite djärv och börja ridpasset med trav i lång, låg form - det funkar ju riktigt bra på ridbanan numera så kanske det kan gå på vägen också... Yippie!!! tyckte Feykir och fattade galopp efter bara två steg trav. Han hade faktiskt valt vänster galopp (den SVÅRA) och de första galoppsprången var riktigt, riktigt bra - han galopperade i låg form med runda språng! Kändes lite synd att börja bromsa, men snart kändes det i hela hans kropp att när som helst lägger han in turbon och drar iväg - så jag skyndade mig att ta ner till skritt igen.

Sedan fick han "tölta av sig" en lång stund innan jag gjorde ett nytt försök med traven och då gick det betydligt bättre. Jag har som sagt fått order av Atli att trava mycket - lång och låg. MEN det får INTE gå så fort och jag får INTE bromsa med båda tyglarna utan bara använda volter för att ta ner tempot. Inte så lätt när man rider längs vägen, på en häst med Solvallaambitioner, med andra ord... Och jag kan ju ändå inte rida volter på ridbanan riktigt varje dag!

Volter hade jag föresten behövt av en annan anledning också... blev aldrig riktigt nöjd med tölten under dagens ridtur. Antagligen för att jag blivit betydligt mer kräsen när jag nu fått känna hur lösgjord han kan bli när vi jobbar på volt i skritt och tölt... Trots sidförande och öppna längs vägen lyckades jag aldrig komma i närheten av töltkänslan från Atli-kursen. Kanske är det dags för ett pass på ridbanan redan i morgon igen? Förut har jag ibland gjort så att jag börjat på ridbanan och först när han blivit riktigt lösgjord ridit ut och töltat längs vägen. Det kan ju också vara ett alternativ.

Något jag däremot var nöjd med under dagens ridtur var galoppen! Vi galopperade några vändor uppför backen in mot Alviksträsk. Först höger galopp och det gick jättebra - stadig, låg form och runda fina språng! Fick göra flera försökt med vänster innan jag var nöjd, men tillslut hade vi "rumpan" med och jag lyckades hålla ihop honom tillräckligt för att galoppen skulle kännas ganska trevlig. Det är ju bra om vi kan fixa det hyfsat även när vi rider ut!

När vi vände hemåt hade det börjat skymma lite lätt och Feykir fick väääldigt livlig fantasi... Har läst någonstans att det tar väldigt lång tid för hästarnas ögon att anpassa sig till mörker och när de då hör mer än de ser kan det bli spännande. I alla fall för min fåntratt! (Jag behövde dock inte oroa mig för att ev bilar inte skulle se oss i skymningen, för jag hade ju min rock med massor av reflexer på!) Den blöta snön som droppade från träden gjorde tillvaron extra spännande för Feykir - det lät ju överallt! Blev riktigt arg på honom tillslut för att han hade fokus på precis allt utom mig! Gjorde halter, ryggade, red snabbt fram, ny halt o s v för att få tillbaka hans uppmärksamhet. Då skärpte han sig faktiskt. Sedan avslutade vi med mer trav i lång, låg form och nu gick det faktiskt riktigt bra! Duktig!

Vi var rejält svettiga båda två när vi kom tillbaka till stallet. Feykir fick äta lite hö (jag hade tagit in honom innan de riktigt hade ätit upp lunchen) och sedan kraftfoder medan jag drack te i Josefshallen. Mätade honom med viktmåttbandet innan han fick gå ut i hagen igen. Det visade 353 kg - om jag minns rätt var det vad han vägde sist också. Ska försöka komma ihåg att mäta honom ofta i vinter, så att jag har koll på om han börjar gå upp igen. Vill verkligen inte att det ska bli som de två senaste vintrarna!

Yippie - regn och rusk!

Tre plusgrader, blåst och regn - vilket perfekt väder för att plocka fram Woodfieldrocken!!!

Jag skulle lunchfodra hästarna idag och det brukar vi göra kl 13. Men igår ringde Sylvia och ville att jag skulle fodra redan kl 12 för att hästarna som skulle vara med på turridning kl 14 skulle hinna äta först.

När jag kom till stallet 10.30 stod Feykir inne i det som ska bli vallackflockens vindskydd. (Än så länge består det bara av väggar samt takstolar, taket har inte hunnit komma på plats.) De här hästarna måste vara världens mest tacksamma att bygga till - redan när det bara var utlagt sand på marken där vindskydden skulle byggas i resp hage tog hästarna platsen i besittning!

För ovanlighetens skull hade jag ingen plan för dagens ridtur... det var först när jag sadlat och ledde ut Feykir på stallplan som jag bestämde mig för att rida upp i skogen ovanför gården ("bakom bommen" och till höger) för att förhoppningsvis kunna trava en hel del längs skogsstigarna. Det är ganska sankt där bitvis, men nu har det varit minusgrader på nätterna så länge att det förhoppningsvis hade frusit till.

Precis som igår hade Feykir lite svårt att slappna av... Jag försökte skritta lång och låg - böjde omväxlande till höger och vänster för att han skulle slappna av, men han var spänd som en fjäder och hoppade till för minsta lilla ljud från skogen... Förra vintern höll han på så här nästan jämt, men sedan i sommar har han varit en MYCKET trevligare häst att rida. Kanske beror det på att han blev så jätterädd för den där rullen markduk förra helgen? Det här är ju faktiskt bara andra gången vi lämnar gården sedan dess... Vid de tidigare tillfällen han blivit riktigt skrämd har det faktiskt tagit ganska lång tid innan han riktigt varit sig själv igen... Han kan så kaxig i sin flock - och ibland när han inte vill arbeta - men blir hans cirklar rubbade är han bara en liten, liten häst ute i den stora farliga världen...

När vi kom till vändplanen jobbade vi i skritt på volt en god stund medan jag försökte komma ihåg alla instruktioner jag fick av Atli på kursen. Bytte varv ofta också. Det fungerade - succesivt blev han mer och mer avslappnad och fokuserad på mig! Travade sedan längs en skogsstig och det kändes som att han jobbade bra med ryggen. När vi kom till en backe där vi brukar rida lite galoppintervaller fattade jag vänster galopp, försökte hålla ihop honom och verkligen driva på så att han tog i bakifrån. Mitt i backen kastar han sig plötsligt åt höger ut i skogen! Han har alltid tidigare galopperat rakt uppför den backen - så jag var inte alls beredd! Gjorde en stor volt mellan träden och red uppför backen igen. När vi kom högst upp tvärstannade han. Då såg jag orsaken - en jägare gick en bit längre fram längs stigen! Strax efteråt började en hund skälla hysteriskt och ett skott hördes. Visserligen verkade hundskallet och skottet komma ganska långt bortifrån - men det kändes ändå inte som att det var läge att fortsätta in i skogen!

Red några intervaller uppför backen - i vänster galopp - och han tog i ordentligt med bakbenen. När jag sedan vände tillbaka hemåt drog Feykir plötsligt iväg i full fart! En MYCKET arg Anna lyckades dock ganska snabbt göra ett one rein-stop. Sedan red vi skritt - halt - skritt - halt - skritt - halt, som en liten påminnelse om vad en kramning på tygeln egentligen betyder...

Tillbaka nere på skogsvägen gjorde vi en avstickare på en avtagsväg där vi red mer vänster galopp. Feykir hade uppenbarligen räknat med att få vända hemåt istället, så jag fick verkligen DRIVA för att han verkligen skulle hålla galoppen till dess jag var nöjd. Jag måste verkligen tänka på att sitta ordentligt på rumpan i galoppen - och inte lätta i sadeln som jag behövde göra på Reykur.

När vi nästan var tillbaka vid vägbomen svängde jag in på den andra skogsvägen för att träna trav. Nu var Feykir både trött (och hade hemlängtan) så jag fick verkligen DRIVA honom fram mot bettet i varje steg. Men det är ju det läget jag behöver hamna i för att han ska jobba optimalt!

Jag blev så inspirerad av Ia Lindholms artikel i senaste Islandshästen, där hon beskriver hur hon tränar "mellanskritt" (det man ska visa på tävling) som avslutning på varje ridpass. När vi vände hemåt igen lät jag därför Feykir skritta relativt lång och låg, med fokus på att han skulle vara avslappnad och ta i ordentligt bak. Ia skrev att många glömmer bort att rida skritt annat som förberedelse för tölt eller korta andningspauser mellan de andra gångarterna. Varför hästen antingen spänner sig och stressar i skritten eller också tappar energin. Jag kände verkligen igen mig där!

Under kursen förra helgen fick jag hjälp att "programmera" Feykir för avslappnad trav i lång, låg form i slutet av ridpassen. Nu ska jag försöka lägga till bra mellanskritt till detta också!

När vi kom tillbaka till stallet hade förmiddagens turridningsgäng precis kommit tillbaka så stallet var fullt av hästar och människor. "Ååååh, vad jag blir avundsjuk på din regnrock!!!" sa en av turryttarna. Det tycker jag att alla ska vara! Fick veta att eftermiddagens tur blivit inställt - gänget hade ringt återbud eftersom det kom underkylt regn inne i stan... Då var det ju inte lika bråttom att hinna ge hästarna lunchhö! Feykir och turhästarna fick stå inne och mumsa kraftfoder medan jag först värmde mig med en kopp te i Josefshallen och sedan förberedde hö utanför hagarna. Sedan fick Feykir regntäcket med fleecefoder på sig, för även idag hade han blivit rejält svettig.