Lyft blicken - känn skillnaden!!!

 

Kanske aaaaningen överbyggd...! ;-)

Som ni ser var Hamingja strängt upptagen när jag kom till hagen för att ta in henne idag... men efter en stund kunde hon ändå tänka sig att ta en paus från utforskandet av "det som göms i snö..." och hänga med mig på en ridtur! 

På temat "variera mera" inledde vi uppvärmningen med att gasa på i snabb tölt följt av trav med ett härligt "tryck" och sedan lite terrängridning i "blandade gångarter" på nya kalhygget. När vi sedan vände hemåt igen vad det dags att träna tölt. 

Under alla mina år på hästryggen (ca 45 vid det här laget) har jag alltid fått höra uppmaningen: "Lyft blicken!!!" Och jag har alltid tänkt att syftet är att man då automatiskt rätar upp sig i sadeln och sträcker lite på ryggen. Men när Feykir och jag red på en clinic för Johanna Elgholm (måste vara drygt 10 år sedan) fick jag lära mig att den viktigaste anledningen att höja blicken är för att det då blir möjligt att KÄNNA hur hästen rör sig. 

Johanna förklarade att synen är människans dominerande sinnesintryck och så länge ögonen fokuserar på något nära (ni vet hur fixerad man blir på hästens öron eller på manen...!) så får hjärnan nästan bara information från ögonen. Men om man lyfter blicken och ställer om den till "långseende" kopplas synens dominans bort och man kan istället ta in andra sinnesintryck - och i ridningen då f f a KÄNNA hur hästen (och man själv) rör sig. 

Jag har verkligen MYCKET kvar att jobba med när det gäller att lyfta blicken... men tack vare min HeadQ som jag köpte för ett par år sedan, som ger in signal när man tittar ner så har jag blivit liiite bättre på det! Så här under vintern gör tjocka halsdukar och kragar att den inte fungerar så bra så jag ger den ett långt "jullov". Men flitig användning under vår-sommar-höst har gjort att jag betydligt oftare än förr själv kommer ihåg att lyfta blicken! Och när man så börjar KÄNNA så kommer en massa aha-upplevelser!

En sådan aha-upplevelse som jag fått i sen tid är hur Hamingja gärna skickar ut bakdelen till vänster. Jag har ju länge hört Atli och Sylvia säga det, men nu har jag själv faktiskt börjat KÄNNA att hon gör det vilket ju är första steget! Men när jag försöker åtgärda problemet genom att drar bak vänsterskänkeln har också insett/känt att hon (precis som med halvhalterna) bara lyssnar ibland... 

Alltså gäller det (precis som med halvhalterna) att jobba med signalkänsligheten. Och då har jag ju ett av Atlis "mantran" som rättesnöre: "Börja alltid med den lätta signal som du VILL att hästen ska lyssna på. Men gör den inte det är det inte lönt att fortsätta med fler sådana signaler, då gör du bara hästen avtrubbad. Istället ska den andra signalen vara MYCKET kraftigare än den första, så ökar chansen att hästen svarar redan på den lätta signalen nästa gång! Då får du en lyhörd häst som du kan rida på små, fina hjälper!"

Jag har fått lära mig att rida högersluta för att rama in och få bärighet i skritt och tölt. Men en sluta förutsätter ju att hästen lyssnar på ytterskänkeln så nu behövde jag alltså ägna mig åt "reparation" av den... Att flytta in bakdelen genom att lägga till pisken på ytter bak testade jag här om dagen och det gav önskad effekt. Men när jag samtidigt skulle ställa/böja framdelen åt höger så nådde jag inte längre med pisken om jag inte släppte vänstertygeln... och med tanke på Hamingjas nära döden-upplevelser när pisken nuddar henne har det känts säkrast att hålla i båda tyglarna...

Men lilla frökens spö-trauma har faktiskt mildrats den senaste tiden så idag var det dags för matte att tuffa till sig tillräckligt för att hålla båda tyglarna i högerhanden och därmed frigöra den vänstra handen till pisken. Och det funkade jättebra! Jag började i samlad skritt och då lyssnade hon redan ganska bra på ytterskänkeln. Men när vi gjort övergång till tölt dröjde det inte länge förrän bakdelen åkte ut åt vänster och då tyckte Hamingja inte längre att hon behövde lyssna på vänsterskänkeln... Ett lätt pet med pisken fick henne snabbt på andra tankar - för en stund... Det krävdes ytterligare några sådana "reparationer" men sedan kunde jag TYDLIGT känna hur hon flyttade bakdelen åt höger så snart jag drog bak min vänsterskänkel! 

Så ROLIGT det är med nya aha-upplevelser!!! Och en förutsättning för dessa är ju att jag då och då själv kommer ihåg att lyfta blicken och därmed får en chans att KÄNNA vad Hamingja gör. Först känna i vilka lägen hon skickar rumpan åt vänster och sedan känna att jag verkligen får önskad effekt när jag försöker korrigera detta! Och när detta dessutom kombinerades med "joystick-förhållningar" för kontroll på tempot hittade vi ett läge där vi båda slappnade av, jag fick hyfsad ordning på sitsen och kunde hålla skänklarna lätt mot hennes sidor utan att hon stressade upp sig.

När min duktiga häst sedan fick börja sträcka ut på längre tyglar i nedvarvningstölt gjorde hon det med en härlig aktivitet i överlinjens muskler och matte lyckades samtidigt slappna av bättre och justera sitsen ett litet "snäpp" till - så det blev nog vår allra bästa prestation under detta ridpass! Därmed var jag också väldigt nöjd med att jag börjat nedvarvningen lite tidigare än jag brukar - så att vi hann med lite extra mycket av den!