"Red allert!!!"

Hamingja har fått inleda sommarbetet i Höbäcken med några lediga dagar. Men idag var det dags att "släppa sargen och komma in i spelet" - d v s lämna Litlamin & Co i hagen och kasta oss ut i det okända genom att helt ensamma bege oss ut på en ridtur! (Alla ni som tänker sluta läsa nu för att ni tycker det är för otäckt kan jag lugna med att t o m Hamingja kom att överleva denna prövning...!!!)

Själv tyckte jag det var mest spännande att se om jag hade fått med mig all utrustning när jag packade bilen i Mariebäck i samband med betessläppet innan midsommarhelgen... och det visade sig att det hade jag! Fast någon verkade ha bytt ut Hamingjas sadelgjord i smyg - för den kändes plötsligt betydligt kortare än den brukar... :-O

Tidigare somrar i Höbäcken har jag främst ridit längs Torrbergsvägen, men också endel på det som jag nu lärt mig heter Hultetvägen. Och till dagens premiärridtur, när lilla fröken Hamingjas nerver satt extra mycket "utanpå" valde jag den sistnämnda eftersom det innebär en kortare sträcka längs Seletvägen (=asfaltvägen mellan Selet och Avan) där knappt någon bil verkar köra så sakta som högsta tillåtna hastighet (70 km/h)... Hamingja brukar visserligen inte reagera särskilt mycket på trafiken, men med "red allert" som grundinställning skulle det ju vara lätt hänt att hon råkade kasta sig undan för något attackerande dikesmonster just när en bil passerade i hög fart...

Men vi tog oss bort till Hultetvägen helt utan missöden och väl där var det visserligen fortfarande mycket som var spännande, men inget som inte var hanterbart. Och vi hittade också direkt igen den av alla små avtagsvägar som bildar en lite längre slinga mellan några av åkrarna. Tillbaka på Hultetvägen var Hamingja dessutom MYCKET bestämd med att det var för tidigt att vända tillbaka hemåt! Så vi fortsatte en stund till inöver den lilla grusvägen - som utgörs av en enda jättelång raksträcka, fast med nivåskillnader som gör att man ändå inte ser mer än en bit av den i taget.

Hittills hade jag fokuserat på "uppvärmningstölt" med lång hals för att hjälpa henne att slappna av men när vi vände hemåt igen red jag flera korta intervaller då jag bad om mer samling och bärighet i tölten - och det med riktigt trevligt resultat! När vi kom tillbaka till Höbäcken igen välkomnades Hamingja av stoflockens ivrigt gnäggande hästar! Litlamin var förståss extra lycklig och kom springande fram till grinden för att möta "sin enda vän"! Medan Hamingja själv hade VÄLDIGT bråttom att få rulla sig riktigt ordentligt!