Avrundar veckan på bästa sätt!

Enligt väderprognosen skulle det bli ännu en dag med högsommarvärme, så jag åkte till stallet tidig förmiddag med förhoppningen att hinna rida innan det blev så varmt. Men vädret "skämtade med oss aprillo" så istället mulnade det successivt på och började sedan regna när jag körde hemåt igen...!

Innan dess hade vi hunnit med ett riktigt härligt ridpass, Hamingja och jag! Med förhoppning om att de senaste dagarnas värme och vind gjort att det torkat upp en hel del efter de senaste regnen bestämde jag mig för att rida genom skogen bort till Torrbergsvägen. När vi inledde med att flytta ut bakdelen på volt i skritt och sedan sidförande ut från gården kändes hon lite mer ovillig att korsa över med höger bak, så det fick bli extra mycket av den "varan". Och när vi sedan övergick till uppvärmningstölt fick jag rida öppna åt höger en lång stund innan hon även där ville korsa över med höger bak och länga halsen.

När vi red upp åt vänster precis innan vändplanen passade vi som vanligt på att ta en galopp uppför den lilla backen och jag blev först väldigt nöjd med en klockren fattning av vänster galopp trots att vi gjorde den från skritt och inte från stillastående. (Förstås med god hjälp av att Hamingja förväntar sig att vi ska fatta galopp just där.) Och sedan blev jag ännu mer nöjd när hon längde halsen lite extra och frustade så avslappnat i galoppen - kanske ytterligare en positiv effekt av behandlingen förra helgen?!

Precis som jag hoppats visade sig stigen genom skogen ha hunnit torka upp en hel del jämfört med vårt senaste försök att rida där, då jag ganska snart vände hemåt igen. Och när nu Hamingja dessutom under senaste vintern verkar ha glömt bort hur oerhört obehagligt det alltid varit att gå i vatten och lera så var det ju inga problem alls att ta sig fram i terrängen även om det mest blev i skritt. Framme vid Torrbergsvägen valde jag att rida åt vänster och fick än en gång fick njuta av den HÄRLIGT spänstiga trav som Hamingja bjudit på sedan hon fick skevheter i kroppen åtgärdade förra helgen. Hon liksom studsar upp från marken som om hon har gummibollar under hovarna!

När det sedan blev dags för en högergalopp var den precis som den tidigare vänstergaloppen ovanligt avslappnad med trevligt frustande - det MÅSTE verkligen vara ännu en behandlingseffekt! Vi red upp efter skoterleden mot Ale och passade då på att rida längre galoppsträckor, både fram till dess leden delar sig i två och sedan nästan hela vägen tillbaka till Torrbergsvägen igen. Vi orkade inte hålla samma bärighet i galoppen hela sträckorna, men jag har ju insett att vi behöver varva våra korta muskelbyggarintervaller med längre sträckor ibland för att hon inte ska tappa galoppen på ovalbanan för att hon förväntar sig att jag kommer att be henne sakta av redan innan vi galopperat varvet runt. (Dessutom är det ju också bra konditionsträning att galoppera längre sträckor förstås!)

Sedan jag suttit av och låtit henne "flåsa av sig" det värsta och sedan flyttat bak sadeln var det dags för tölt! Uppiggad både av galopperna och av att det var hemväg lyssnade hon fantastiskt bra när jag m h a säte och skänklar bad om samlad skritt. Och gjorde sedan en mjuk övergång till tölt med riktig WOW-känsla när jag verkligen lyckats "rida upp henne framför mig" (för att låna ännu ett uttryck av Atli)!

Vår samlade skritt och övergångarna till tölt brukar ändå funka ganska bra numera, även om känslan inte alltid blir så bra som denna gång. Men fortfarande har jag svårt att behålla henne "framför mig" sedan, så därför var jag jätteglad när jag kunde behålla den känslan en lite längre stund! (När jag förutom att fokusera på att behålla sitsen rätt även kom ihåg att "tänka rygga" med säte och skänklar). Och vid ett par tillfällen tappade jag visserligen känslan men hittade ändå tillbaka till den igen utan att först ha saktat av i skritt och börjat om. Självklart hade jag ju också mycket god hjälp av att vi var på hemväg!

Sista biten på Torrbergsvägen fick hon sträcka ut i nedvarvningstölt där jag fick ytterligare ett bevis på att jag faktiskt lyckats aktivera hennes bakdel och rygg på ett riktigt bra sätt! Vid det laget var vi REJÄLT svettiga båda två så det blev perfekt att skritta hela vägen genom skogen och tillbaka hem! Jag hade förväntat mig att insekterna skulle vara jobbiga där i skogen, särskilt nu när vi båda två säkert luktade mycket lockande...! Men vinden hade friskat i rejält så jag märkte faktiskt inte av en enda insekt!

Tillbaka i stallet, efter lite gott i krubban och vår "stretchingläxa", plockade jag fram ett exemtäcke som jag haft kvar från Láratiden för att testa på Hamingja och det visade sig passa riktigt bra trots att hon inte är lika supernätt i kroppen som Lára var. Ännu så länge har vi verkligen varit förskonade för insekter denna vår/försommar men det enda man kan vara helt säker på är ju att det kommer en rejäl invasion av bitande flygfän förr eller senare - och då känns det ju bra att hon är väl skyddad med täcke (samt insektsspray på de kroppsdelar som täcket inte täcker.)