FORT men ändå avslappnat!

Idag blev det ännu ett roligt och inspirerande träningspass med Hamingja! Efter två pass på ridbanan tyckte jag det var dags att rida ut igen och valde bilvägen bort mot Alviksträsk. Hon var riktigt avslappnad och fin så vi kunde skritta på hellånga tyglar ner till bilvägen. Väl där ägnade vi oss åt att flytta undan för skänkeln så att hon korsade bak, en ganska lång sträcka åt vardera hållet. Hon har alltid varit lite stel i korset, men nu tycker jag inte att jag känner av något sådant längre! Blir väldigt spännande när massör-Tomas kommer nästa gång att få höra om han håller med mig!

Jag konstaterade att jag själv har lättare att flytta henne undan för höger skänkel - i skritten kan jag göra det utan spänningar i kroppen. Men när jag däremot ska flytta undan för vänsterskänkeln så spänner jag musklerna i vänsterbenet väldigt mycket... Varvade lite mellan höger och vänster för att försöka "ta med mig" den lätta känslan - men det var inte helt lätt...

När vi sedan joggade igång i tölt - och försökte hålla mitt bäcken framåtvinklat - insåg jag att jag även har muskelspänningar jag behöver åtgärda... för samtidigt som jag vinklar bäckenet framåt spänner jag nämligen musklerna i rumpan väldigt mycket. Det är då verkligen ingen brist på saker att träna på!!! 

Framme i korsningen till sjön tog vi av till vänster, mot Bälingeberget och jag lät Hamingja galoppera  (vänster galopp) nästan bort till skoterklubbens stuga. Innan vi vände hemåt igen satt jag av för att sadla om - för den glider fram lite, f f a i galoppen. Vid stallet använder jag alltid uppsittningspall för att skona min egen kropp, men det blir ju även mer skonsamt för hästen. Men det är ju lite svårt att ha en uppsittningspall med sig när man rider ut... Var därför MKT nöjd när jag kom på att jag skulle ställa Hamingja i diket och själv stå kvar på vägen när det var dags att sitta upp i sadeln igen. Även om nivåskillnaden inte var mycket mer än en dm blev det ändå skillnad!

Började hemvägen med ett par sekvenser samlad tölt, samtidigt som jag försökte undvika att spänna rumpmusklerna hela tiden. Testade sedan att låta henne successivt öka tempot i tölten för att se vilket tempo vi klarar - och det blev en riktigt häftig upplevelse! Det gick nämligen fortare och fortare och fortare UTAN spänningar och ojämnheter! Trots att hon fick "gasa på" en riktigt lång sträcka var det bara vid två tillfällen som jag kände en liten antydan till rollning - men båda gångerna räckte det med att "sitta till" så var hon ren i takten igen! Och hon behöll bärigheten hela tiden också - det var först när jag tog i tyglarna för att börja bromsa som jag fick lite i handen till att börja med. 

Och så här i efterhand tänker jag att det var klantigt av mig att börja bromsa med tyglarna - jag skulle förståss ha bromsat med sätet samtidigt som jag visslade - så hade nedtagningen blivit "bakifrån och fram" istället...! ÄNNU något att träna på alltså!!! Efter denna urladdning i högt tempo tog vi en lååång skrittpaus - och Hamingja var så avslappnad att hon kunde gå lugnt med hellånga tyglar. Skönt när "off-knappen" fungerar som den ska! 

Sedan fick hon sträcka ut och "frusta av sig" i tölt med långa tyglar också - för att sträcka ut musklerna igen och tömma dem på mjölksyra. Alltså det är så GALET roligt att rida nu!!! När jag skriver detta skulle jag helst av allt vilja åka tillbaka till stallet för att rida MER! Den här islandshästdrogen är verkligen inte att leka med...!!!

Hamingja skor sig på mattes bekostnad...!

...och sedan blev det ett svettigt träningspass för oss på ridbanan! 

Under förmiddagen idag fick Hamingja och Dotla "pedikyr" - Sylvia var bussig och assisterade hovslagaren eftersom både jag och Carola jobbade. Vi bedömde det för tidigt att ta bort broddarna, för vi har fortfarande en hel del snö och is kvar, inte minst i hagarna. Men Hamingjas snösulor plockades bort, för när det börjar bli lerigt kan det fastna grus under dem och orsaka hovbölder om man har otur.  

Efter jobbet åkte jag ut till stallet för ett träningspass på ridbanan, efter ungefär samma upplägg som senast. Det blev extra mycket ABC i skritt idag eftersom Carola dök upp och ville att jag skulle demonstrera denna övning eftersom hon läst om den i förra blogginlägget. Hamingja fick också träna på att korsa bakbenen - åt båda hållen - och jag tycker att hon känns allt mindre stel i musklerna i korset. Det blir spännande att höra när massör-Tomas kommer nästa gång, om han också märken en sådan förbättring!

På tal om Tomas så ordinerade han ju senast att jag skulle rida med ett lätt skyddsboots på höger bak, för att uppmuntra henne att arbeta jämnare. Den senaste tiden har jag dock ridit utan skyddsboots, men idag fick jag för mig att testa igen för att se om hon fortfarande kändes jämnare med boots än utan. Av någon anledning fick jag dock en helt oväntad effekt av detta... det måste nästan ha varit det blöta/mjuka underlaget på ridbanan som gjorde att Hamingja några gånger råkade trampa på skyddsbootset, något som aldrig hänt när vi ridit med det tidigare. Detta resulterade i ett oväntat ljud som (förståss) triggade igång frökens flyktreflexer.... När det fått henne att kasta sig iväg en femte gång gav jag upp och tog av henne bootset.

Resten av träningspasset kunde vi sedan genomföra utan ytterligare intermezzon, både träningen av samling från marken samt efterföljande samlad skritt och övergångar till tölt. Visserligen är jag övertygad om att både Sylvia och Atli hade efterlyst MER energi (eller ee-ner-gi som Atli uttalar ordet) i den samlade tölten... men just nu känns det viktigast för mig att fokusera på sitsen samt att bibehålla den aktiva ridningen och då var den något bristfälliga energin alldeles tillräckligt för mig att hantera!

Efter nedvarvning i tölt fick jag sedan som avslutning en REJÄL dos konditionsträning eftersom jag lät Hamingja trava på volt i båda varven. Hennes STORA kliv i traven kräver verkligen en hel del av den som sitter på ryggen...! Samtidigt gäller det att ändå komma till drivning för att både få böjning och bärighet... och så ska man ju helst undvika att studsa ur sadeln när hon trampar ifrån...! Jag skulle verkligen behöva göra som Sylvia och Carro gjort den senaste tiden: haft dagar då de ridit ut för att bara träna trav och galopp - både för hästarnas kondition och sin egen!

Kyras ABC

Vi hade ett riktigt bra träningspass på ridbanan idag, Hamingja och jag! 

Den senaste tiden har jag till min glädje insett att jag lyckats vara lite mer aktiv i tölten när jag tränar ute längs vägen. Så nu är förstås målsättningen att försöka få in mer aktiv ridning även när vi tränar tölt på ridbanan - och idag kom jag faktiskt en liten bit på väg där! 

Inledde som vanligt uppvärmningen i Atlistil med att flytta ut bakdelen i skritt på volt, för att Hamingja skulle korsa bakbenen och sträcka ut överlinjen. Sedan övergick jag till att rida "Kyras ABC". (Kyra Kyrklund skulle nog kunna beskrivas som dressyrvärldens motsvarighet till Atli - då hon är en av världens skickligaste dressyrryttare och också en av dess bästa pedagoger. Numera är hon faktiskt professor i ridkonst vid SLU!) 

I sin SUVERÄNA bok "Dressyr med Kyra" beskriver hon den övning hon kallar "sitt ABC" - en övning hon alltid inleder med varje gång hon sitter upp på en ny häst - för att stämma av att hon och hästen är på samma "våglängd". Hon rider då hästen på en liten fyrkant där hon i varje hörn vänder genom att ställa hästen inåt och med stöd på yttertygeln flytta ut hästens bakdel, för att sedan åter rida fram på rakriktad häst till nästa hörn. Jag började med detta i skritt och övergick sedan till att göra samma sak i tölt, vilket resulterade i en häst mellan hand och skänkel och med mkt trevlig längd på överlinjen! 

Sedan tränade vi samling från marken en stund och Hamingja var riktigt duktig! Första omgången samlad skritt ackompanjerades av MASSOR av belåtna frustningar! Men det är ju som Atli brukar säga: "Din häst mår som allra bäst när hon får arbeta!" Även under de senare sekvenserna kom det lite frustningar, men första omgången var det nästan hela tiden!

Efter att ha signalerat paus till Hamingja genom att sadla om var det så dags för mig att försöka RIDA samlad tölt - inte bara hålla andan och "åka med" så att samlingen försvinner all världens väg...! Fast jag började med att rida samlad skritt m h a skänklar och säte - vilket jag tycker vi är riktigt duktiga på! Även övergången till tölt brukar gå riktigt bra - helt utan tygelkontakt vilket enligt Atli är en förutsättning för att hästen ska komma upp med bogarna ordentligt. 

Men sedan kom det svåra - att verkligen RIDA hela tiden för att kunna bibehålla samlingen i tölten. Ute längs vägen använder jag mig då av "hämta upp bakbenen" genom att ställa inåt och flytta ut bakdelen med stöd på yttertygeln. Av någon anledning tycker jag det är lite svårare att göra samma sak på ridbanan, men använde den nu bl a i varje hörnpassering. 

Den ridbaneövning som brukar ha bäst inverkan på min sits är att vända in hästen m h a ytterhjälperna, så nu varvade jag mellan den, "hämta upp bakbenen" samt Kyras ABC för att hela tiden aktivera både mig själv och Hamingja. Och även om det var ett litet steg för mänskligheten så var det ett STORT steg för mig när jag faktiskt lyckades ovanligt bra med att bibehålla samlingen. FAST jag red tölt!!!

Som avrundning fick min duktiga häst först sträcka ut låååånga överlinjen i långsamt tölt på volt för att sedan nästan trava mig ur sadeln...! Och jag bara LÄNGTAR till nästa tillfälle att träna vidare på detta!!! 

Lördagsmorgon med en ovanlig känsla...!

Efter det hoppingivande besöket på Smärtkliniken i Piteå i onsdags har jag börjat trappa upp medicinen jag tar för att förbättra sömnen. Ordinationen blev ju nämligen: "öka på med en tablett per kväll till dess du får sova en hel natt - då har du hittat din optimala dosering!" I går kväll var det dags för fem tabletter och nu tror jag att jag börjar närma mig!

Utan medicinering har jag så ineffektiv sömn (alldeles för lite djupsömn) vilket gör att jag behöver 13-14 timmar för att känna mig utsövd. Och det är ju möjligen på semestern man kan få ihop så mycket... Men i morse vaknade jag 06.15 utan att veta riktigt varför... jag hade ju inte ens särskilt ont någonstans... Efter en stunds analyserande kom jag fram till att den ovana känslan nog faktiskt innebar att jag var utsövd!

Kl 07.15 åkte jag mot stallet för att morgonfodra hästarna. Väl där hade jag precis börjat sprida ut hö i stohagen när jag till min förvåning hör att det kommer en till bil körandes in på gården... En snabb titt i mobilens kalender visar att jag inte alls hade morgonfodringen idag utan lunchfodringen...! Vilken tur i oturen att jag faktiskt fått sova så pass bra i natt - annars hade det känts oerhört tungt att inse att jag missat en (i normala fall så OERHÖRT efterlängtad) sovmorgon...!

Efter att ha hejat på Carro - som var den som egentligen skulle morgonfodra idag - åkte jag hemåt igen.... för att sedan återkomma vid 11-tiden för att rida innan jag skulle lunchfodra. Hamingja och jag red längs bilvägen bort till sjön. Inledde med att sidföra i skritt, först en lång sträcka undan för höger skänkel och sedan även för vänster skänkel. Det går bättre och bättre! Och om jag inte tittar ner utan tittar rakt fram med blicken inställd på fjärrseende känner jag ganska tydligt när hon verkligen korsar bak och när hon försöker fuska...!

När vi sedan började tölta var mitt fokus åter på att ha en drivande sits, med mitt bäcken vinklat framåt. Och jag lyckades så pass bra med detta att jag nästan direkt fick den härliga känslan som jag fått uppleva ibland på Atlikurserna: att hennes överlinje är som en fjädrande pilbåge som spänts från bakbenen och fram över ryggen! HÄRLIGT!!! Men det var också väldigt tydligt att om jag tappade drivningen bakifrån så började pilbågen "slacka" och jag måste hitta tillbaka till den drivande sitsen för att få tillbaka den härliga känslan igen.

Det är verkligen oerhört lärorikt att rida en sådan häst som Hamingja! Hon är ju svår på så sätt att hon inte alls är lika "förlåtande" som t ex Lára var utan gör jag fel så hamnar vi också REJÄLT fel... Men så snart jag istället lyckas förändra min ridning minsta lilla i rätt riktning så märks det också på Hamingja! Väldigt tydlig feedback - både när jag gör rätt och när jag gör fel alltså!

På hemvägen försökte jag uppnå samma känsla av fjädrande pilbåge, men med en högre grad av samling i tölten. Då blev det ju genast svårare och jag "tappade sitsen" oftare... men genom att hela tiden försöka vinkla om mitt bäcken rätt igen samt att ideligen "hämta tillbaka bakbenen" m h a innerskänkel och yttertygel kunde jag återställa känslan "fjädringen över ryggen" som gör att bogarna kommer upp. Jättekul att jag börjar få små - men viktiga - bitar i ridningen på plats!!! Men jag måste verkligen träna mer på ridbanan, där jag fortfarande är alldeles för passiv i tölten... Eftersom jag kan vara mer aktiv när jag rider ut borde det ju gå att "konvertera" även till träningen på ridbanan!

Du ska inte tro det blir sommar...

...ifall inte vi äter upp snön!

Och ingen kan säga annat än att Chicksen tar STORT ansvar för detta! De äter snö i sådana mängder att det är lääääänge sedan vi behövde fylla på deras vattenautomat!!!

Så HÄRLIGT!!!

Den här årstiden är bara för HÄRLIG - med de underbara, ljusa kvällarna och tack vare de kalla nätterna också riktigt bra ridunderlag fortfarande!!! Efter en trevlig påsk med föräldrar och (en hel del) syskon och syskonbarn i Umeå var det ändå skönt att komma hem i går för att jobba idag - och sedan rida min fina Hamingja!!!

Idag hade visst inga mördarsvanar haft vägarna förbi Mariebäck, så Hamingja var inte bara kontaktbar utan kunde skritta avslappnat på hellånga tyglar när vi red iväg från gården. En bra början! Passade på att skritta ovanligt länge och nere på bilvägen blev det långa sekvenser sidförande längs med dikeskanterna i båda "varven". Tycker det känns som att hon blir allt mer rörlig i sitt stela kors, så det blir spännande att höra om massör-Tomas märker någon skillnad där nästa gång!

Vi mötte Sylvia och Carro som var ute och trav- resp galopptränade med Hector och Freyr - och jag skulle nog säga att ryttarna var mer anfådda än hästarna... men jag vet ju hur jag flåsar när Hamingja "tar för sig" lite i traven...!!! När de passerat bestämde jag att även vi skulle satsa på ett högre tempo en stund - men jag valde tölten istället för att jag skulle få träna på att bibehålla en aktiv sits även när det gick lite fortare.

Hamingja gillar ju att "gasa på" så det var ett par ivrigt spetsade öron jag hade framför mig resterade sträcka bort till korsningen vid sjön. Det rinner fortfarande vatten över vägen där, så det var liiite spännande för Hamingja att passera även om hon verkade betydligt mer OK med att behöva bli blöt om hovarna jämfört med senast! Efter detta fick hon en lååång belönings- /avslappningsskrittpaus längs vägen in mot stan.

I o m att Hami hade fått "gasa på" en hel del i tölten hade jag startat igång hennes "turbo" och när vi sedan vände hemåt igen "vred jag upp" den några snäpp till genom att smacka ett par gånger i den samlade skritten. Första smackningen blir alltid en oerhört chock för stackars Hami - och bara därför måste jag ju smacka ett par gånger till. Men redan på tredje smackningen hade hon nu hämtat sig tillräckligt för att reaktionen INTE skulle bli att hon kastade sig framåt utan att hon istället trampade under sig än mer och kom upp ytterligare med bogarna på helt lösa tyglar. ME LIKE!!!

Tack vare all turbo samt att matte lyckades ganska bra med att både behålla sitsen och den aktiva ridningen i tölten fick jag njuta av flera sekvenser med riktigt HÄRLIG samlad tölt!!! Det kom ett par bilar längs vår mkt lågt trafikerade väg, vilket i detta fall hjälpte mig att ge Hamingja några välbehövliga micropauser trots att jag helst bara ville "tölta för evigt"!!!

Efter nedvarvning i tölt med låååång överlinje och närmast konstant frustande fick hon sedan en låååång avskrittning på hellånga tyglar innan vi var hemma igen. Och jag var bara så HÖG att jag hade velat tölta MINST lika mycket till! Ibland känns det lite med bara en häst...! Men då får jag påminna mig om dilemmat när jag hade två och inte alltid orkade att ge Lára all den träning som hon både önskade och förtjänade.

I morgon blir det vilodag igen för Hamingja - för då ska jag till en smärtklinik i Piteå som påstår sig kunna göra det ingen annan klarar: att lindra fibromyalgismärta. SPÄNNANDE!!! Men också väldigt nervöst i o m att jag har sådana jobbiga fobier för det här med sjukvård... men som tur var har Johan sett till att vara ledig så att han kan följa med mig som moraliskt stöd! Håll nu tummarna att jag kan få i alla fall lite hjälp!!!

Ett träningspass innan påsklovet!

Johan och jag har som vanligt planerat att fira påsken i Umeå med föräldrar och "en hel del" syskon och syskonbarn - men vi åker först i morgon (långfredag) så efter jobbet idag hann jag med ett sista träningspass med Hamingja innan hon får "påsklov"!

Det blev i stort samma upplägg som senast - d v s ett "Atlilektionsupplägg" med uppvärmning (då jag passade på att rida MASSOR av volter när jag nu för ovanlighetens skull var på ridbanan), träning av samlad skritt vid hand och sedan samlad skritt samt övergångar till tölt uppsuttet.

Jag försöker ju också hela tiden ha STORT fokus på min sits - för att successivt få mer ordning på den... Just nu känns det som att jag lyckas bättre med både detta och att bibehålla samling i tölten när jag rider ut längs vägen - men det är ju också så vi tränat mest sedan senaste Atlikursen. När jag tölttränar längs vägen numera är jag aktiv på ett helt annat sätt och snabb att "hämta tillbaka bakbenen" innan töltkvaliteten hunnit försämras allt för mycket.

Jag märker också att endel olater från Hamingjas sida som jag delvis börjar komma till rätta med när vi rider ut förvärras igen när vi är på ridbanan... Men hon är ju inte dummare än att hon märker att matte blir lite mer passiv i sadeln och är lättare att "styra upp"... Tänk att hästarna ALLTID är så onödigt smarta...! Men det är ju bara att träna vidare så kanske jag tids nog lyckas jag överföra mer av den den aktiva ridningen och mer effektiva sitsen även till min "ridbaneridning".

Som alltid kände jag mig så GLAD efter vårt träningspass - och den känslan håller i sig när jag nu önskar alla bloggläsare en GLAD PÅSK!!!

Attityd och känsla!

Hamingja ger ganska tydlig feedback va´?!!

Dressyrgurun Kyra Kyrklund har sagt: "En valack säger man till, en hingst frågar man och till ett sto får man skriva en ansökan i tre exemplar...!" När ovanstående bild togs hade jag kanske missat något i min ansökan...! Hon har verkligen "attityd" min Hamingja - men jag gillar det!!!

Idag hade Carola och Dotla redan varit ute och testat ridunderlaget längs bilvägen och när Carola berättade att det varit väldigt blött och TUNGT hade jag ju all anledning att hålla kvar vid min plan att träna på ridbanan! Nu var underlaget på ridbanan dessutom bättre än senast - d v s det mesta av den porösa isen var borta - så jag hade ingen anledning att ångra mig heller!

Jag passade förstås på att rida massor av volter i skritt och tölt, där jag använde innerskänkel mot yttertygel för att aktivera inner bak. Hamingja var snart med på noterna och frustade så belåtet när överlinjen blev låååång! Sedan tränade vi samling vid hand, som på bilden ovan fast med den skillnaden att det främst var framdelen som lättade lite från marken ibland. Avslutade som vanligt denna träningssekvens med att sadla om. Inte för att sadeln hade glidit fram, utan för att det blir så tydlig signal till Hamingja - som alltid "tänder till" lite när man petar på henne med pisken - att det är paus så att hon kan varva ner igen.

När jag sedan övergick till att träna samlad skritt och övergångar till tölt uppsuttet var det ännu en liten polett som trillade ner! Den senaste tiden när vi tränat längs vägen har jag börjat hitta hur jag kan kombinera samlingen i skritt m h a skänklar och säte (som vi ju jobbat med för Atli ett bra tag nu) med att "hämta upp bakbenen" m h a innerskänkel och yttertygel (en övning Atli återinförde under senaste kursen). Och på det sättet hittat ett sätt att kunna bibehålla samlingen i tölten. 

Nu insåg jag plötsligt varför jag haft svårare att bibehålla samlingen på ridbanan! När jag från den samlade skritten (som vi börjar bli riktigt bra på) gjort övergång till tölt (som vi också kan få till ganska bra) så har jag sedan varit alldeles för passiv och i allt för stor utsträckning "åkt" tölt. Till stor del av vördnad för den häftiga känslan i samlad tölt, en känsla jag varit rädd att förstöra och därför har jag gjort just det - d v s förstört genom att inte göra något alls...

Efter Atlikursen har jag gjort ett par försök att komma till rätta med detta, genom att göra som Atli sa och gå in på volt för att "hämta upp bakbenen" genom att flytta undan inner bak. MEN jag insåg nu att jag på ridbanan först låtit Hamingja dra upp tempot alldeles för mycket så att när jag väl försöker korrigera så "sladdar" vi in på volten i ett tempo där jag inte har tillräcklig precision för att "få tag i" de där bakbenen. Dessutom behövs ju betydligt mer korrigering i o m att hon hunnit "springa ifrån" det mesta av samlingen innan jag agerar.

Ute längs vägen har jag däremot varit mycket snabbare att agera så snart hon velat dra iväg i tempo - och då har det inte heller behövts särskilt mycket för att underhålla samlingen. Nu försökte jag tänka på samma sätt på ridbanan och det var alldeles uppenbart att jag "kom åt" henne betydligt bättre än vanligt för hon gjorde ett par försök att vräka sig i handen för att få mig ur balans. Men tack vare att jag hade ganska bra ordning på sitsen så lyckades hon inte med detta och då kom inga fler sådana försök! Vilken SEGER!!!

Tillslut fick jag även uppleva några moment med riktigt härlig känsla i tölten, då allt blev "mycket och luftigt framför mig"! Det behövs inte så många sekunder av den känslan för att jag ska bli REJÄLT "Hamingja-hög"!!! Men jag lyckades faktiskt behärska mig och INTE fortsätta rida till dess det började gå sämre, utan lät henne istället varva ner i tölt på volt som belöning. Oj, vad hon frustade belåtet - hon var visst lika nöjd som jag!

Hemkommen från stallet har jag sedan "kokat" kroppen i varma SPA-badet så nu tänker jag sova "som en stock" i natt! Hoppas kroppen tänker detsamma!

Regn och nollgradigt=BoT på

Kroppen fortsätter "stöka" med mig - så det har inte blivit någon ridning sedan i lördags. Men i eftermiddags blev det i alla fall en sväng till stallet för att få träffa Hamingja. Hade först tänkt borsta bort lite vinterpäls, men hade för ont i händerna så jag avstod även detta. Men Hamingja fick komma in en stund i stallet så att vi fick "hänga" lite i alla fall.

Vädret var verkligen INTE trevligt idag, med regn och temperaturer kring 0-strecket... Eftersom Hami visat sig ha så känsliga muskler i korset bestämde jag mig för att sätta på regntäcket från Back on Track innan hon fick gå ut igen. Vill ju för allt i världen inte att hon ska återfå besvären hon haft där när vi nu ÄNTLIGEN verkar ha blivit av med dem!

I morgon hoppas jag på att orka rida igen så jag inte börjar få ridabstinens - för den är som alla vet INTE att leka med...!!!

"Total lösgjordhet - det är själva drogen!!!"

Hamingja och Litlamin njuter i morgonsolen!

Efter gårdagens hemska händelse i Stockholm kändes det läkande för själen att tillbringa morgonen i Mariebäck - med hästarnas rofyllda tuggande som enda "ljudkuliss". Man känner sig sällan så populär som när man morgonfodrar hästar och stallkatter! I vanliga fall brukar jag själv äta frukost medan hästarna äter, men idag hade jag tagit mig tid att äta frukost hemma. Istället ägnade jag lite tid till ytterligare genomgång av mina hästprylar i förrådet. Och sedan satte jag mig vid solväggen utanför stallet och drack te medan jag väntade på att hästarna skulle äta färdigt. Fick snart sällskap av BamBam som också ville njuta i solen! 

Sedan hade Hamingja och jag ett HÄRLIGT träningspass! Nu verkade förra lördagens "mördarsvan-trauma" vara glömt, så hon kunde åter skritta avslappnat på hellånga tyglar. SKÖNT! När vi red bort till korsningen vid sjön blev jag dessutom glatt överraskad av underlaget! Jag hade som vanligt kört till stallet via Avan och den delen av grusvägen var omväxlande djup lera resp porös is som knappast skulle hålla för hästhovarna - d v s inte särskilt optimalt ridunderlag... 

Men grusvägens fortsättning från Mariebäck och bort till "världens ände" visade sig riktigt, riktigt bra! Långa sträckor bestod underlaget av packad snö/is vilket måste vara världens bästa ridunderlag! Och på de sträckor där grusvägen tinat fram var det redan ett ganska torrt och fast underlag. 

Just innan korsningen hade dock diket svämmat över så att det rann vatten över vägen... vilket naturligtvis blev ett rejält trauma för lilla Hamingja... Men jag lyckades övertala henne att gå igenom vattnet TROTS att det delvis var is som krasade när hon gick och hon dessutom blev BLÖT PÅ HOVARNA!!! Men gissa om hon frustade belåtet när vi tagit oss över till andra sidan?!! Var hon modig eller var hon MODIG?!!

Vi ägnade större delen av ridpasset åt töltträning och vägen fram till korsningen hade vi, förutom att "hämta upp bakbenen" i skritt ridit uppvärmningstölt med lååång hals. Efter att ha skrittat en bit efter vägen längs sjön (har man blivit BLÖT OM HOVARNA måste man ju få hämta sig lite...!!!) vände jag hemåt igen. Och eftersom Hamingja var så lugn och avslappnad frångick jag min vana att alltid börja hemvägen med skritt, för att inte trigga hennes flyktreflexer i önödan. Istället red jag först samlad skritt m h a skänklar och säte för att sedan göra övergång till samlad tölt. 

Livet blev åter VÄLDIGT spännande när vi skulle passera tillbaka genom vattnet som rann över vägen och Hamingja blev åter BLÖT PÅ HOVARNA. Men mot alla odds överlevde vi även denna prövning...! Det är verkligen TUR att jag har en så oerhört modig häst!!!

Resten av hemvägen fortsatte töltträningen och jag lyckades riktigt bra med att kombinera samlingen m h a skänklar och säte, med en övergång till tölt där jag kunde behålla mitt framåtvinklade bäcken så att Hamingja kom upp med bogarna,  för att sedan bibehålla samling och bärighet genom att "hämta upp bakbenen". Sedan senaste Atlikursen har jag främst förbett tölten genom att "hämta upp bakbenen" i skritt. Men då har jag ännu problem med att få till sitsen... 

Om jag istället förbereder tölten med samlad skritt m h a sätet så har jag redan mitt bäcken i rätt vinkel inför övergången till tölt. Och sedan använder jag "hämta upp bakbenen" för att bibehålla samling och bärighet i tölten. Upptäckte också att all vår träning på det sistnämnda inneburit att det nu räckte med att jag ställde henne lite inåt och la till innerskänkeln för att få "hämta upp bakbenen-effekten" i tölten! 

Det kändes verkligen som att ännu en polett trillade ner för mig där under hemvägen! "Still confused, but on a higher level...!" var det någon som sa - och det är ett VÄLDIGT passande uttryck när det handlar om gångartsridning tycker jag! För ju mer man lär sig desto svårare blir det! Men det är ju också detta som gör det så ROLIGT - det finns ju ALLTID stora utmaningar kvar!!! Under den föreläsning jag var på igår kväll, med Haffi Gislason sa han bl a "Total lösgjordhet - det är själva drogen!!!" Och en Hamingja-hög Anna kan bara hålla med!!!

Vi har så ROLIGT!!!

Träning av samling vid hand.

Våren kommer verkligen med STORA kliv nu! När jag åkte till stallet i måndags var det fortfarande vinterväglag. Men idag upptäckte jag till min förvåning att det det nu var lera som gällde på långa sträckor av grusvägen och där emellan väldigt porös snö eller is. En VÄLDIGT bra anledning att träna på ridbanan alltså!

Insåg att det är flera veckor sedan vi red på banan senast. Så nu passade jag på att rida volter i MASSOR när vi värmde upp i skritt, tölt och trav. Det blev en hel del träning av "hämta bakbenen" också - vilket jag tycker går allt bättre!

Efter detta var det så dags att träna samling vid hand och jag tycker Hamingja var väldigt duktig! Hon samlade sig med helt lösa tyglar - d v s utan onödiga spänningar! Under den sista sekvensen med samling började hon "studsa" endel med frambenen, vilket naturligt nog sammanföll med att hon var allra mest samlad då. Men jag hoppas att även de tidigare sekvenserna varit av tillräckligt hög kvalitet för att stärka henne!

När jag sedan sadlat om - f f a som signal till Hamingja att det var vilopaus - och satt upp igen kunde jag till min glädje konstatera att samlingen inte skapat spänningar hos henne! Red samlad skritt för säte och skänklar och sedan tölt på volter och åttor med täta sekvenser av "hämta bakbenen" samtidigt som jag verkligen försökte behålla mitt bäcken rätt vinklat för ett effektivt, drivande säte. Oj, så mycket jag har att jobba på där...!!! 

Men bitvis lyckades jag i alla fall och med tanke på hur lösgjord och fin Hamingja kändes i samlingen så var jag MYCKET nöjd med dagens träningspass när det var dags att låta henne varva ner i tölt med lååång hals. Lösgjordheten var inte bara ett gott betyg åt dagens träningspass utan också ett mycket gott betyg till den senaste tidens träning. Att jag kunnat aktivera hennes bakben så pass bra och hållit henne så lösgjord TROTS att jag alltså bara ridit längs vägen och inte kunna jobba med tölten på volt är definitivt ett steg framåt!!!

Oj, så ROLIGT vi har nu - Hamingja och jag!!! 

Wild and crazy-måndagsridning!

På måndagar brukar Hamingja oftast få vilodag, eftersom vi i normala fall då har tränat tre dagar i rad. Men förra veckan var jag i så dålig form att det bara blev tre riddagar totalt, så när kroppen kändes OK idag fick det bli ridning efter jobbet. När vi skrittade ut från gården kom två JAS-plan flygande så lågt att ljudet skar i mina öron och jag tänkte att det måste vara ÄNNU värre för Hamingja eftersom hästarna har så oerhört känslig hörsel... Men Haminjga reagerade knappt ö h t. JAS-plan är ju inte farliga, men mördarsvanar däremot...!!!

De senaste veckorna har jag av olika anledningar bara ridit vägen bort mot sjön, men idag bestämde jag mig för att vara lite "wild and crazy" och rida mot Avan istället. Att det var "wild and crazy" höll Hamingja uppenbarligen med om... Jag hade tänkt att hon skulle få galoppera ganska mycket, men uppenbarligen har jag VÄLDIGT dålig syn som inte såg de hästätande monster som på flera ställen lurade i plogkanten... Hamingja räddade oss varje gång genom att lägga in ett jättehopp över till andra sidan vägen - fortfarande i galopp... Men blindstyret till matte fattade alltså ingenting utan blev irriterad... otack är världens lön...!!!

Galopprojektet avslutades därför i förtid, till förmån för mer töltträning. Men galoppen hade nog ändå fått Hamingja mer "taggad" och när jag på hemvägen samlade henne och dessutom lyckades hitta det drivande sätet "växte hon upp" framför sadeln och dansade fram under en ganska lång sekvens!!! VILKEN KÄNSLA!!! Monster i dikeskanterna kanske inte är så dumt ibland ändå...?!!

Igår glömde jag sätta på ett boots på vänster bak, men idag kom jag ihåg det igen. Fast när jag släppt ut henne i hagen igen sedan hon fått sitt kraftfoder upptäckte jag att det fortfarande satt kvar på hoven! :-O  Det kanske inte var jättesmart att köpa svarta skyddsboots - om det hade varit vitt hade det nog varit mindre risk att jag skulle glömma det på!

Solig söndag!

Idag matchade vi nya, gröna vojlocken med guldfärgat pannband - och allt klär ju en skönhet!

När jag åkte till stallet idag var förstås den stora frågan om gårdagens "nära svan-upplevelse" fortfarande skulle påverka Hamingja.  När jag suttit upp i sadeln inledde jag med att skritta i små åttor utanför stallet och vände inåt m h a yttertygeln. Eftersom den då inverkade på samma sätt som i övningen när jag "hämtar upp bakbenen" tänkte jag att åttvolterna både skulle fungera som förberedelse för när jag senare under träningspasset skulle "hämta bakbenen" och som böjning för att få lång överlinje och avslappning.

Att den i alla fall uppfyllde det senare visade sig mycket snart genom Hamingjas första frustning - ett gott tecken!!! Det blev ändå rätt spännande för lilla fröken när vi skulle gå ut från gården... Det råkade vara en hel del folk och hundar som rörde sig kring parkeringen när vi skulle passera där så Hami fick väldigt mycket att hålla koll på samtidigt... och när hon mitt i allt detta skymtade något som rörde sig bakom träden längs vägen ovanför vägbommen dånade uppenbarligen hennes varningsklockor.

Hon hade uppenbarligen inte uppfattat att det bara var en av hundarna som sprang längs vägen - för hon är uppvuxen med hundar springande kring benen och inte alls brydd om det. Men en mörk skugga mellan träden skulle förstås rent teoretiskt kunna vara en svart svan så här gällde det att ta det säkra för det osäkra...! Jag lyckades i alla fall lirka henne förbi denna kritiska punkt och sedan fortsatte vi ner till bilvägen nästan av bara farten. 

Bestämde mig för att precis som igår rida mycket tölt - eftersom hon har lättast att slappna av i den gångarten. Och redan när vi passerat grannarnas brevlåda släppte den värsta stressen och hon frustade och frustade och frustade och frustade...! Med tanke på att det igår kom en enda frustning på hela ridturen kändes detta VÄLDIGT lovande!

Mitt fokus för dagen blev nu att ha huvudfokus på min sits - att jag vinklade om bäckenet framåt när jag red tölt i mellantempo. Med säte och skänklar skulle jag bibehålla en lååång hals och aktiv överlinje medan händerna låg stilla vid manken, förutom när jag någon gång ibland kontrollerade att jag kunde böja lätt höger-vänster. Om Hamingja blev för kort i halsen justerade jag min sits för att öka drivningen med säte och skänklar. 

Visst blev det några steg "hämta bakben" då och då - men mitt huvudfokus var hela tiden på att ha en korrekt töltsits och i o m att jag valt ett "lättsamt" mellantempo i tölten krävdes inte så mycket annat "finlir" varför jag lyckades ovanligt bra! De gånger jag "tappade" sitsen kunde jag också utan problem korrigera den "i farten" - utan att sakta ner i skritt för att börja om. Bara att nöta vidare på detta alltså så kanske jag någon gång i framtiden även klarar det i de betydligt mer krävande momenten arbetstempo resp ökat tempo!

När vi var nästan hemma igen mötte vi "gänget med alla hundarna" och det blev åter lite småspännande för Hamingja när hon skulle hålla koll på att allt som sprang kors och tvärs bland träden i skogen på båda sidor om vägen verkligen bara var hundar - för tänk om det i själva verket fanns en mördarsvan ibland dem?!! 

Men jämfört med igår hade hon verkligen återhämtat sig VÄLDIGT bra! Och jag tänkte på det jag läste nyligen att varje gång man kan visa hästen att något den reagerar på faktiskt inte är farligt så ökar hästens förtroende för dig som pålitlig ledare. Och jag kan i alla fall se en MYCKET tydlig skillnad jämfört med våra första månader tillsammans - då hon inte vågade lita på mig alls...! 

Atli har ju också konstaterat att Hamingja är en häst med väldigt mycket flykt i sig, varför det är extra viktigt att kunna ge henne trygghet. Inte minst eftersom hästar med flyktreflexen aktiverad inte kan ta in någon annan info och därför inte kan tränas/utvecklas - flykten blockerar allt annat. 

När Hamingja sedan var tillbaka hos kompisarna i hagen fodrade jag lunch. Egentligen skulle jag ha haft kvällsfodringen idag, men bussiga Carola (den av oss som bor närmast stallet) som egentligen skulle lunchfodra hade erbjudit mig att byta. Många gånger när jag har kvällsfodringen åker jag till stallet två gånger - för att ändå få rida på dagen när det är ljust. Men eftersom det tar 20-30 minuter enkel väg (beroende på om isvägen är öppen eller inte) är det ju VÄLDIGT skönt att bara behöva åka en gång och ÄNDÅ få rida på dagen. Än en gång TACK Carola!!! (Jag vet ju att du dessutom är en av mina mest trogna bloggläsare!)

Hamingja gav mig i alla fall något att skriva om...!

Hamingja kollar in nya vojlocken från Minkhorse och verkar nöjd!

Och matte var lika nöjd - en härlig lyster i tyget gör att den t o m är ÄNNU snyggare i verkligheten än på bild! På bilden ser den väldigt liten ut p g a att den ligger ganska högt över ryggen - men med sadeln på plats räcker den ner under hela kåporna. 

Medan jag gjorde i ordning Hamingja inför ridningen var det något som plötsligt gjorde henne väldigt skärrad och hon verkade lyssna efter något utanför stallet. Själv hörde jag inga konstiga ljud och trodde att hon snabbt skulle lugna ner sig när vi kom ut på gården och hon kunde se att det inte var något farligt där. Men istället blev det tvärt om - hon blev ännu mer skärrad och började "blåsa" som hästarna gör när något är väldigt obehagligt. 

När vi red iväg var det som att sitta på en bomb som när som helst skulle kunna detonera (d v s tvärvända och fly hem). Steg för steg fick jag lirka henne med mig ut från gården och det tog vad som kändes som en evighet innan vi ens hade tagit oss den korta sträckan ner till bilvägen då hon hela tiden stannade för att lyssna och spana omkring sig efter faran hon uppenbarligen anade någonstans. 

För många år sedan förklarade Ia Lindholm för mig att det bästa sättet att hjälpa en stressad och/eller spänd häst att slappna av är att få den att sänka huvudet. Man brukar ju se ett sänkt huvud som ett tecken på att hästen är avslappnad, men det fungerar alltså även omvänt. Detta eftersom ett sänkt huvud innebär att "må bra-hormoner" utsöndras, vilka hjälper hästen att slappna av. Under våra träningar för Atli har vi också fått lära in en signal för att sänka huvudet - något jag hade VÄLDIGT stor nytta av idag!

Tillslut hade vi också lyckats ta oss ner till bilvägen och jag fortsatte att försöka hjälpa henne att slappna av när vi övergick till tölt med lååång hals. I normala fall töltar hon ju helst med nosen nära backen ifall hon får välja själv - men idag blev hon hög i formen om jag inte med jämna mellanrum påminde om formen. Mer som en "normal" häst alltså! Långsamt blev hon i alla fall allt mindre spänd och sedan vi passerat vägen upp till gamla soptippen kom faktiskt en försiktig frustning tillslut. 

Vi fortsatte på detta sätt bort till "världens ände" och när vi sedan vände hemåt igen skrittade hon ganska avslappnat till att börja med. Vi kunde övergå till tölt och inledningsvis kändes hon fortsatt ganska avslappnad men blev sedan åter allt mer spänd ju närmare stallet vi kom. Jag valde därför att sitta av och gå före henne sista biten hem. Ville att hon skulle få komma tillbaka till stallet med så bra känsla som möjligt och det verkade också fungera. 

Jag hade fortfarande ingen som helst aning om vad det var som fått Hamingja att reagera på detta sätt - men det skulle visa sig när vi var tillbaka i stallet. Till att börja med verkade hon äntligen riktigt avslappnad när hon mumsade på sitt kraftfoder. Men så hördes ljudet från ett sträck svanar som flög över stallet och Hamingja reagerade omedelbart med att bli väldigt skärrad igen.

Hennes liv som ridhäst inleddes ju tyvärr med en riktigt traumatisk upplevelse av "mördarsvanar"... Det var en av de allra första gångerna som Sylvia red ut från gården med henne som några svanar som befann sig alldeles vid vägkanten plötsligt flög upp och skrämde Hamingja så att hon gick omkull och skadade sig. (I o m att hon var så "grön" som ridhäst hade hon inte hunnit hitta balansen med ryttare på ryggen och var förstås ganska "chanslös" i en sådan situation....) 

Allt sedan dess har hon varit VÄLDIGT vaksam när hon haft anledning att misstänka att mördarsvanar legat och lurpassat någonstans. Och efter en lugn vinter blev hon nu uppenbarligen påmind om att hon inte längre går säker... Det kändes ändå bra att få en förklaring till hennes totala förvandling idag! Och efter ett stort antal träningspass där allt flutit på så bra att jag uppfattat mig själv som allt mer tjatig när jag försökt beskriva dem här kan ju inte säga annat än att Hamingja nu gav mig något annat att skriva om! Men jag har INGET emot att få bli lite mer tjatig igen framöver...!