När jag igår kvicknat till tillräckligt för att åka till stallet, för första gången på en vecka, kunde jag inte hitta knippan med min husnyckel... Den låg inte där den brukar ligga och inte heller i handväskan... Det hela komplicerades av att jag inte varit utanför huset sedan besöket på vårdcentralen i torsdags, så det var ju några dagar sedan... Var i alla fall helt säker på vilken jacka jag använt då, men trots noggrann genomsökning av alla fickorna hittade jag ingen nyckel där.
Alltså behövde detektiv-Anna kopplas in! (Någon nytta borde jag väl ha av alla kriminalromaner jag lyssnar på?!) Min första slutledning var att eftersom jag tagit mig in i huset i torsdags, trots att Johan inte var hemma, så måste jag ju ha haft nyckeln då. M a o den måste finnas INNE i huset. Men trots Johans och mitt letande fortsatte den att lysa med sin frånvaro... Den fanns helt enkelt inte! (Kunde inte låta bli att dra vissa paralleller med att leta tappskor i leriga hagar...! Visserligen har vi inte lerigt inne, men nyckeln verkade lika omöjlig att hitta som den där skon långt nere i leran...)
Då började detektiv-Anna med att bit för bit försöka rekonstruera EXAKT vad som hände när jag kom hem från vårdcentralen i torsdags. Och nu hade jag bestämt mig för att börja med att jag klev ur bilen - en detektiv kan inte vara för noggrann! Jag mindes att jag låst bilen, satt motorvärmarsladden i kontakten, gick till brevlådan och hämtade posten, låste upp ytterdörren och gick in. Alltså precis som vanligt. Och nyckeln borde alltså finnas någonstans inne i huset.... Nej, vänta nu, plötsligt mindes jag något! Precis när jag gick in genom dörren var det någon som ropade på mig. Det var en kvinna som stannat sin bil på gatan utanför, vevat ner rutan och frågade mig om vägbeskrivningen till Hansénska gården här i Kyrkbyn. Jag gick ut till hennes bil, förklarade att hon behövde vända och köra ut på Framlänningsvägen igen och upp till kyrkan innan hon svängde av. Erbjöd henne också att vända på vår gård i o m att gatan är så smal. Alltså - jag gick ut till hennes bil och det var efter att jag hade låst upp dörren. Men antagligen hade jag fortfarande handväskan, posten, bilnyckeln och husnyckeln i händerna... alltså kunde jag ha tappat nyckeln ute i snön...
Detektiv-Anna gav sig alltså ut med en spade och började söka igenom snön, från ytterdörren och ut till vägen. Och halvvägs till brevlådan kunde jag en stund senare gräva fram nyckelklippan! Som alltså legat där i snön i tre dygn! :-O Tur att ingen skum typ hittat den och tagit sig in i huset i tron att ingen var hemma... (Vi har ju haft VÄLDIGT många villainbrott här i Luleå i vinter, så hade oturen varit framme hade det väl inte varit allt för osannolikt...) I så fall hade garanterat detektiv-Anna INTE varit särskilt kaxig... Jag fördrar defintivit att ta del av brott i form av ljudböcker!!!
Just nu är föresten detektiv-Anna inte heller så kaxig... hoppades igår att ridningen skulle ge mig lite ny energi, som den normalt brukar. Men istället tog den all den lilla energi jag hade... När jag kom hem från stallet blev det ryggläge i soffan till dess det var dags för sängen kl 21. Och i morse vaknade jag bara till kort för att meddela jobbet att jag fortfarande är sjuk, sedan fortsatte jag sova nästan fram till kl 12.
Efter lite brunch har jag sedan legat under filten i soffan och lyssnat på Elias Palms "Corpus Delicti". Den första boken om rättsläkaren Ella Andersson. Lyssnade på den när den nyss kommit ut och gillade hans humoristiska sätt att skriva. Nu har uppföljaren kommit (Causa Mortis) och innan jag lyssnar på den tänkte jag fräscha upp minnet med den första boken igen. Elias Palm är själv rättsläkare. Men kan alltså också sätta titeln "författare" på sitt visitkort. Och även "fotomodell" faktiskt. Intressant kombination! Och, tja, han ser väl inte så tokig ut - eller vad tycker ni?!
Bilden lånad från hans hemsida: www.eliaspalm.se
Alltså behövde detektiv-Anna kopplas in! (Någon nytta borde jag väl ha av alla kriminalromaner jag lyssnar på?!) Min första slutledning var att eftersom jag tagit mig in i huset i torsdags, trots att Johan inte var hemma, så måste jag ju ha haft nyckeln då. M a o den måste finnas INNE i huset. Men trots Johans och mitt letande fortsatte den att lysa med sin frånvaro... Den fanns helt enkelt inte! (Kunde inte låta bli att dra vissa paralleller med att leta tappskor i leriga hagar...! Visserligen har vi inte lerigt inne, men nyckeln verkade lika omöjlig att hitta som den där skon långt nere i leran...)
Då började detektiv-Anna med att bit för bit försöka rekonstruera EXAKT vad som hände när jag kom hem från vårdcentralen i torsdags. Och nu hade jag bestämt mig för att börja med att jag klev ur bilen - en detektiv kan inte vara för noggrann! Jag mindes att jag låst bilen, satt motorvärmarsladden i kontakten, gick till brevlådan och hämtade posten, låste upp ytterdörren och gick in. Alltså precis som vanligt. Och nyckeln borde alltså finnas någonstans inne i huset.... Nej, vänta nu, plötsligt mindes jag något! Precis när jag gick in genom dörren var det någon som ropade på mig. Det var en kvinna som stannat sin bil på gatan utanför, vevat ner rutan och frågade mig om vägbeskrivningen till Hansénska gården här i Kyrkbyn. Jag gick ut till hennes bil, förklarade att hon behövde vända och köra ut på Framlänningsvägen igen och upp till kyrkan innan hon svängde av. Erbjöd henne också att vända på vår gård i o m att gatan är så smal. Alltså - jag gick ut till hennes bil och det var efter att jag hade låst upp dörren. Men antagligen hade jag fortfarande handväskan, posten, bilnyckeln och husnyckeln i händerna... alltså kunde jag ha tappat nyckeln ute i snön...
Detektiv-Anna gav sig alltså ut med en spade och började söka igenom snön, från ytterdörren och ut till vägen. Och halvvägs till brevlådan kunde jag en stund senare gräva fram nyckelklippan! Som alltså legat där i snön i tre dygn! :-O Tur att ingen skum typ hittat den och tagit sig in i huset i tron att ingen var hemma... (Vi har ju haft VÄLDIGT många villainbrott här i Luleå i vinter, så hade oturen varit framme hade det väl inte varit allt för osannolikt...) I så fall hade garanterat detektiv-Anna INTE varit särskilt kaxig... Jag fördrar defintivit att ta del av brott i form av ljudböcker!!!
Just nu är föresten detektiv-Anna inte heller så kaxig... hoppades igår att ridningen skulle ge mig lite ny energi, som den normalt brukar. Men istället tog den all den lilla energi jag hade... När jag kom hem från stallet blev det ryggläge i soffan till dess det var dags för sängen kl 21. Och i morse vaknade jag bara till kort för att meddela jobbet att jag fortfarande är sjuk, sedan fortsatte jag sova nästan fram till kl 12.
Efter lite brunch har jag sedan legat under filten i soffan och lyssnat på Elias Palms "Corpus Delicti". Den första boken om rättsläkaren Ella Andersson. Lyssnade på den när den nyss kommit ut och gillade hans humoristiska sätt att skriva. Nu har uppföljaren kommit (Causa Mortis) och innan jag lyssnar på den tänkte jag fräscha upp minnet med den första boken igen. Elias Palm är själv rättsläkare. Men kan alltså också sätta titeln "författare" på sitt visitkort. Och även "fotomodell" faktiskt. Intressant kombination! Och, tja, han ser väl inte så tokig ut - eller vad tycker ni?!
Bilden lånad från hans hemsida: www.eliaspalm.se
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar