Vattenhinder i terrängen!

...har Feykir och jag hoppat idag! Och allt beror förståss på Eva... Hon dök nämligen upp i Mariebäck strax efter mig i eftermiddags - och skulle rida "Sillen". Kul - då kunde vi ju få sällskap ut! Det blev en kortare tur, med Eva-mått mätt - "bara" 1,5 timme... men för mig och Feykir så var det ju en långtur.

Mycket muskelbyggarskritt i ojämn terräng blev det, klättring, galopp i backe... tölt förståss och en hel del "terrängtrav". På ett ställe skulle vi korsa ett dike med vatten i. Eva red först på Sillen och han gick försiktigt ner i diket, gjorde ett litet skutt över själva vattnet och klättrade sedan upp på andra sidan. Så var det vår tur. Feykir gick fram, sträckte ner nosen för att kolla in diket ordentligt och gjorde sedan ett JÄTTEHOPP över alltihop! Som tur var hade jag misstänkt att han skulle göra något sådant, så jag hade tagit ett stadigt tag i manen för att inte riskera att rycka honom i munnen. Men det var nära att jag flög av på kuppen! (Jag kanske kan skylla på både överraskningseffekten och att min Childeric knappast är en hoppsadel...?!)

När vi kom tillbaka till stallet och hästarna fått sitt kraftfoder fick Eva och jag äran att öppna grinden ut till sommarbetet igen. (Som vanligt i Mariebäck begränsas betet genom att de får gå i hage vid stallet på dagtid och bara på betet nattetid.) Eva undrade om vi skulle försöka driva flocken framför oss på något vis... men jag sa att det antagligen räckte med att vi gick mot grinden så skulle de följa med. Mycket riktigt, de förstod direkt vad som var på gång och kom vandrande bakom oss allihop. Lyckligt sprang det ut på ängen och började beta. Men vi tyckte nog att de kunde visat oss lite tacksamhet i alla fall... gnäggat som tack eller nå´t...