Det finns ändå hopp om livet!

Jag ska nog kanske inte sälja Feykir och sluta med ridning ändå - nu i kväll börjar jag känna mig lite bättre, både i kroppen och sinnet! Och nyss ringde Eva och piggade upp mig ytterligare: hon hade nämligen hälsningar från min häst!

Eva och Emelie hade åkt till Mariebäck idag bara för att få vara i stallet och klappa lite hästar. Väl där hade de ägnat 55 minuter till att borsta Feykir!!! De blev mer och mer lurviga själva och undrade om han kanske skulle förvandlas till pälslös nakenhäst tillslut, men när de var klara såg han lika lurvig ut som innan de börjat. Fast han var väldigt mycket renare förståss!

Sedan hade de gått en promenad med honom också, ner på bilvägen. Emelie fick prova att springa lite långsamt med honom och han travade så snällt bredvid henne. Sedan tog Eva över grimskaftet för att låta honom springa lite fortare och då blev han VÄLDIGT upplivad: kråmade sig och gjorde en massa bocksprång! Först tyckte Eva att det var roligt att han verkade ha så kul, men så kom hon på att hon kanske lärde honom något dumt... Det är ju inte så bra om han bara bockar och busar vid nästa veterinärbesiktning... så då promenerade de lugnt hem igen.

Det var roligt att få en liten hälsning från Feykir och höra att några förbarmat sig över honom! Jag hoppas verkligen att jag orkar rida i morgon! Jag måste ju försöka lista ut vilket varv jag ska anmäla i tölten... Anmälan måste jag skicka senast i morgon kväll eftersom vi åker till Egypten i övermorgon. Så sent som i morse hade jag tänkt strunta i att anmäla mig... men nu är det som sagt hopp om livet och det vore ju synd att missa en tävling som motsvarar halva vår tävlingssäsong!