Tölttävlingen i Globen - oj, oj, oj vilka hästar!!!

Hoppas ni såg tölttävlingen på Globen som sändes på SVT24 alldeles nyss! Vilka fantastiska hästar!!! När de gasade på i ökad tölt fick jag faktiskt tårar i ögonen för det var så mäktigt!

Vann gjorde regerande världsmästaren Johann Skulason från Island, en riktig lågoddsare. Bästa svensk blev Helene Blom på Soldan, på tredje plats. Hon var så lycklig och kramade om hästen efter ökade tölten! Soldan är halvbror till Feykirs pappa. Så om ni undrar hur det ser ut när Feykir och jag töltar så kan ni titta på Helene och Soldan. Nja, inte riktigt förståss - hon är ju blond och jag mörkhårig! ;- )

Feykir INTE till salu längre!!!

Det spelar ingen roll hur många frimärksalbum ni kommer sättande med - min häst får ni INTE byta till er! Jag brukar säga att värdet på en islandshäst kan variera minst lika mycket som värdet på optioner. Och från ett riktigt "all time-low" läge i måndags har nu Feykir-kursen rusat i höjden för att idag tangera årsbästa!

Vi red längs bilvägen mot Alviksträsk och tränade tölt. Målsättning avseende antal meter ridna rakt fram: 0. Det var alltså flytta, flytta, flytta för skänkeln. Feykir kändes riktigt mjuk och fin idag! Och väldigt lätt att samla ihop dessutom! När vi vände hemåt ägnade vi oss en stund åt en skrittövning: skritta rakt mot diket, göra halt i dikeskanten, flytta bakdelen 90 grader, skritta några steg rakt fram, flytta bakdelen 90 grader till (ut mot diket) skritta rakt över vägen mot motsatt dike, halt och flytta 90 grader... o s v. Längs ute vid dikeskanterna var det endel snö, som fastnade i hovarna, trots att det var två minusgrader. Jag märke inte detta på en gång - däremot när vi sedan började tölta igen: Då halkade frambenen in under Feykir så han nästan gjorde en kullerbytta! Hoppade av och knackade ur snön ur hovarna med stigbyglarna. Sedan höll vi oss hela tiden på den delen av vägen där bilar kört, för att inte riskera nya styltor.

På hemvägen var Feykir alldeles fantastisk!!! Det var hur enkelt som helst att få honom att sitta på rumpan och tölta långsamt. Han försökte inte ens dra iväg i tempo när jag flyttade honom för skänkeln, utan fortsatte "tuffa på" i en härlig, samlad tölt och kändes hur lösgjord som helst!

Reykur får ursäkta, men även i sina mest lösgjorda stunder så är han ett järnspett jämfört med en lösgjord Feykir! Men jag har hört av sådana som vet att femgångshästar oftast har en helt annan mjukhet än rena fyrgångare - så det kan vi ju inte lasta Reykur för. Förut förstod jag aldrig varför man skulle krångla till det med en femgångare, när det är så häftigt med en rejält "stampande" fyrgångshästtölt?! Men så råkade Feykir bli femgångare "när han blev stor" och nu vet jag bättre!

Det var en rejält "Feykir-hög" Anna som åkte från stallet idag! Men nu måste jag sluta blogga och se SVT24:s sändningar från Globen - även om inte Reykur är med.

Inte ett enda monster i skogen!!!

TACK snälla Fia och Lukka för att ni följde oss och agerade "föråkare" - uppenbarligen lyckades ni skrämma iväg vart enda monster, för Feykir såg då inga alls! T o m bäcken fixade vi med glans!

Gissar att vi red ca 45 minuter, kollade aldrig klockan när vi red iväg. Däremot kollade jag termometern: den visade -17,3 grader. Köldrekord hittills i höst! Vi red längs bilvägen mot Avan samt en skritt- och travslinga i skogen. Det var alldeles mörkt, för moln dolde månen, men Fias pannlampa lyste upp snön. Jag måste ta fram vår boglampa - har helt glömt bort den i höst!

Häst bytes mot frimärksalbum!

Idag gick det verkligen inte bra att rida... Förra veckan red vi aldrig på ridbanan och uppenbarligen räckte det uppehållet för att Feykir skulle ha hunnit glömma allt som handlar om hur man jobbar på volt... Ridpasset började faktiskt bra ändå, när vi värmde upp genom att vända upp på medellinjen och rida skänkelvikning ut på spåret. Han var riktigt duktig! Men sedan skulle vi repterera från Atlikursen: rida på volt och flytta ut bakdelen, i skritt och tölt. Det fungerade inte alls!!! Feykir hittade på alla möjliga varianter för att smita ifrån jobbet... Jag kände hur jag blev mer och mer på dåligt humör! (Och jag har normalt världens längsta stubin...)

Fast när jag tänker efter var jag knappast helt oskyldig... redan när jag åkte från jobbet till stallet kände jag att jag var så oerhört trött. Antagligen hade det varit bättre att ge oss båda en extra vilodag istället! Tillslut var det bara att inse: vi hade "kört fast" och det var knappast lönt att fortsätta, så jag återgick till första övningen igen. Att vända upp på medellinjen och sidföra ut på spåret var ju det enda som fungerat idag, så genom att återvända till det fick vi i alla fall avsluta med något positivt.

I morgon blir det vilodag och på onsdag ska vi få rida ut med Fia och Lukka - en ny dag med nya möjligheter!

Globen utan Reykur - HUR ska det gå??!!

Det kommer att resas krav på att biljetterna ska återlösas förståss - när det blir officiellt att Reykur inte kommer att vara med på Globen i år som utlovat...

Har fått lite tråkiga rapporter från Örnäs: precis som förra hösten har Reykur drabbats av dåliga blodvärden. Förra hösten antogs det komma som en "biverkan" av transporten ner till Stockholm och gick snabbt att häva. Han verkade sedan närmast bloddopad av järntillskottet - var nästan för pigg ända fram till nu i höst. Men nu har han fått dåliga blodvärden igen och denna gång rasade han dessutom väldigt snabbt både vad gäller hull och muskler. Jag vet själv av erfarenhet att han har väldigt lätt att falla ur - och om han väl gjort det tar det lååång tid att få tillbaka hull och muskler. (Även här är han en motsats till Feykir...) Så nu får Reykur-hästen luzernhack, specialmineraler, massor av hösilage och kraftfoder. Han är pigg och glad igen - men har mycket att ta igen fysiskt så han går bara lättare lektioner och vilar mycket. Skönt att veta att han är i så goda händer i alla fall! Har haft mejlkontakt med en tjej som jobbar på Örnäs och hon skrev: "Han är älskad och tilltittad!"

Bilden ovan är från Globen förra året - fotograf är Eva Spegel och det är hennes dotter Julia som är ryttaren. Julia tog föresten medalj på SM i år. Självklart var det ingen slump att hon fick rida Reykur i Globen - till en sådan här häst väljs ju ryttaren med omsorg! ;- ) Undrar föresten hur många flaskor pälsglans det hade gått åt för att fixa den där manen...? Det fanns inte två tagelstrån som låg i kors! Kanske var det volymspray också?!

Bara semester för vissa...

Snart åker Johan och jag iväg på en vintersemester med värme till mina onda leder - det gör verkligen susen! Bara att få sova hela nätterna igenom är verkligen underbart - och effekten kan i bästa fall hålla i sig så att jag sover mycket bättre i flera månader efteråt!



Feykir tror nog att detta innebär semester för honom också. Men så blir det inte riktigt... Sylvia vill låna honom två dagar - hon ska rida ut med ridskoleeleverna och vill inte att hennes egen häst ska behöva gå flera pass samma dag (hon har upp till tre lektionsgäng/dag). Alltså får Feykir rycka in. Perfekt tycker jag - då får han både motion och bra träning! Det ska verkligen bli intressant att höra vad hon tycker om honom - själv tycker jag det är en enorm skillnad mot i våras, när hon red honom sist!

Styrketräning

När jag kom till färjeläget för att åka till stallet var det så här vackert:

Jag hann bara precis knäppa bilden genom den öppna bilrutan så kom en stor, mörk skugga framhoppandes precis framför mig! Trodde nästan hjärtat skulle stanna och förstod precis hur Feykir upplever det när monstren morrar åt honom från skogskanten... I det här fallet visade det sig dock bara vara Reykur-Eva! Hon och hennes kompis Ulla skulle till Mariebäck för att leda en turridning och av olika anledningar hade de bestämt sig för att åka omvägen via färjan istället för att köra på södra sidan av älven. De hade kommit till färjeläget strax före mig, men jag hade ju ingen aning om att de skulle köra den här vägen så jag hade inte alls reflekterat över den bil som redan stod och väntade på färjan när jag kom. När vi sedan hade fått köra ombord gick jag över till deras bil. Det var trevligt med lite sällskap - en färjeresa är ju inte så väldigt underhållande direkt...

Det var lika underbart ridväder som igår! Feykir och jag red knappt 1 timme, mot Alviksträsk. Satsade på ett "styrketräningspass" då vi flyttade för skänklarna i låååångsam tölt. Feykir kollar då och då om det går att fuska - men bara jag är konsekvent (samt byter spöhand då och då) så är han faktiskt riktigt duktig!

Däremot är det SÅ tröttsamt att han ser osynliga monster här och där och tvärstannar... Efter ridturen beklagade jag mig för Sylvia ang detta. Ibland har jag varit rädd att det är jag som "har det i kroppen" eftersom Reykur kunde reagera både på attackstubbar och hästätande stenar - och att jag nu överför det till Feykir. Men Feykir reagerar ju inte på sådana saker (med undantag för endel stora stenar) utan han ser osynliga monster som jag inte alls ser - då kan det väl inte bero på mig?! Han är nu riden regelbundet i ca 2,5 år och vi har för det mesta ridit ut ensamma, så det är ju inte att han är ovan heller...

Sylvia tyckte att jag skulle prova att rida ut oftare tillsammans med andra hästar, så att han får se att de inte reagerar. Det var ett bra tips! Han är verkligen mycket tryggare så snart det är andra hästar med! Om min trovärdighet när jag försöker visa honom att något inte är farligt är 5 % i hans ögon så är andra hästars trovärdighet 100 %! Får försöka hitta ridsällskap oftare helt enkelt! Numera klarar vi ju faktiskt av att rida rena gångarter även om andra hästar är med och distraherar. Det var värre första halvåret - då krävdes det fullt fokus 100 % för oss båda varje sekund om det inte bara skulle bli grisepass av alltihop... Kanske skulle ringa Fia och höra om/när hon ska rida på måndag?!

Med Eva och Geisli ("Sillen") på ridtur

Jag slutade jobbet till lunch idag och efter en jättegod sushi hemma hos Reykur-Eva åkte vi till Mariebäck för att rida tillsammans. Solen sken på de snöiga träden och det var -6 grader, d v s perfekt ridväder! Eva fick låna Geisli alias "Sillen" av Sylvia. Han är en av Evas favorithästar - riktigt pigg och positiv i alla lägen - precis som Reykur! När vi skrittade ut från gården gjorde han dock en sväng bort mot ridbanan. Hörde sedan av Sylvia att han bara gått på ridskolan de senaste veckorna, så han trodde väl att det var lite för bra för att vara sant att han skulle få komma ut i skogen!

Med draghjälpen från Sillen var det inga större problem för Feykir att passera över bäcken. Vi red längs bilvägen mot Avan och några avstickare in på skogsvägar där vi bl a travade och "terränghoppade" över några stockar. Trots att solen fortfarande var uppe såg man månen - en jättevacker fullmåne på en himmel som skiftade i rosa och turkos! Vi kom fram till att om man hade försökt måla av detta med några snötyngda träd i förgrunden hade det sett ut som rena hötorgskonsten - men i verkligheten var det jättevackert!

När vi var i princip hemma igen tog vi ytterligare en sväng in på en skogsväg för att låta hästarna sträcka ut i en härlig galopp. Det är ju aldrig så populärt att passera förbi stallet, men så snart hästarna insåg att det var galopp på gång var de med på noterna!

Kul att Eva fick låna häst så att vi kunde rida ut tillsammans! Hon ska föresten rida Geisli i morgon igen, men då ska hon leda en tur.

Feykir skräms!

Åkte till stallet på morgonen för att rida innan jobbet. När jag tog in Feykir för att borsta och sadla verkade allt som vanligt. Men när vi gått ut på gården igen och jag precis skulle sitta upp märkte jag att han bukandades så kraftigt - som om han precis galopperat en sträcka! Blev förståss både förvånad och orolig! För ett antal år sedan hade Reykur en period då han gång på gång fick riktigt hög feber (41,5-42 grader) och det kom väldigt snabbt, ena stunden verkade han hur pigg som helst för att nästa stund bli riktigt, riktigt dålig... (Det var i samband med det jag köpte Feykir, som tröst ifall Reykur skulle dö ifrån mig.) Veterinären som behandlade Reykur lyckades aldrig ställa någon diagnos, men efter femte "anfallet" kom det som tur var aldrig tillbaka igen.

Nu blev jag förståss orolig att Feykir hade fått något liknande, så vi gick tillbaka in i stallet och tempade. Men han hade ingen feber och succesivt började han andas mer och mer normalt igen. Bestämde mig för att prova rida i alla fall för att se hur han kändes. Det visade sig att han var precis lika pigg som vanligt - d v s inte mer hängig än att han orkade se monster både här och där... När vi närmade oss bäcken lät jag honom aldrig stanna till utan drev på med skänklarna väldigt bestämt samtidigt som jag sjöng lite (ett bra sätt att se till att man andas normalt - hästen märker ju direkt om man råkar hålla andan.) Han gjorde inte ett enda försök att vända hem, hade bara lite extra bråttom sista biten. Medan jag sedan mjukade upp honom i skritten försökte han hela tiden börja tölta, så jag kom fram till att han måste vara frisk och att jag därför kunde rida som vanligt. Vi tränade tölt utan att dra iväg i tempo. Ett par gånger på hemvägen, när han försökte öka tempot, råkade jag krama i tyglarna uppenbarligen i samma stund som han fick korn på ett möjligt monster i skogen... Det blev verkligen tvärstopp! Hade han inte haft broddar hade vi definitivt gjort slide-stop, nu var det snarare whiplash-varning! Han tog väl min kramning på tygeln som en signal på att jag också såg monstret i skogen...

När vi var nästan hemma igen mötte vi Sylvias "supernanny" Yvonne, som var ute och promenerade med lilla Olivia i vagnen samt sin egen och Sylvias hundar. Stannade och pratade en stund och sedan gick jag resten av vägen till stallet. När vi passerade över bäcken fick Feykir ett frispel - trots att jag alltså gick före honom - och satte av i full karriär. Ja, han försökte i alla fall, som tur var höll jag ett tillräckligt bra grepp längst ut i tygeln för att lyckas få stopp på honom. Då sprang han runt mig ett antal varv innan han lugnade ner sig lite... Försökte klappa och prata för att han skulle slappna av, men han var väldigt spänd. I morgon ska Eva få låna en häst av Sylvia och rida med oss - det blir bra, då får han än en gång se att andra hästar inte reagerar vid bäcken!

Tusen besök på bloggen!!!

... på en månad och sex dagar! TACK alla som läser!!!

I kväll var Feykir så oerhört modig! Med dödsförakt passerade han över Mariebäcksbäcken två gånger utan att "darra på manschetten" - trots att det dessutom var mörkt ute! Ja, det är klart, han skickade ju Lukka före båda gångerna, så att Mariebäckus Odjurus skulle kalasa på henne istället. Men sådana detaljer behöver man väl inte göra så stor sak av, eller...?

Jag var egentligen inställd på att träna på ridbanan i kväll, men så fick vi sällskap av två kompisar så vi tog chansen att få lite draghjälp över bäcken. Och det var alltså oerhört effektivt! Det var en ljuvlig kväll dessutom! Trots att det var lite mulet så lyste månskenet upp snön på marken så att det nästan kändes som att rida på upplyst område! Synd att sådant inte går att fota - inte med min mobilkamera i alla fall... Hade annars gärna delat med mig av den trollska stämningen i skogen!

Vilket väder!!!

På morgonen lyste solen på de rimfrostiga träden - såååå vackert!!!

Tyvärr mulnade det på lite innan jag hann ut och rida, men det var bara 3 minusgrader så det var jätteskönt ute!

Så här vackert var det längs vägen till stallet!

Den här jättefina hästen kom faktiskt när matte visslade idag!

Ridturen började med att det nästan var omöjligt att få Feykir att våga passera Mariebäcken... Det skvalpar och låter väldigt mycket där nu, när isen lagt sig längs kanterna... Men tillslut lyckades jag i alla fall. Som uppvärmning varvade vi flytt för skänkeln tvärs över vägen med att rida skänkelvikning längs vägkanten. Hade tänkt rida mycket galopp även idag, men började tölta lite och sedan kunde jag inte sluta! Det är nog allt galopperande de senaste dagarna som gjort att han känns så mjuk och fin i kroppen! Hade valt att rida mot Avan, där vägen går upp och ner hela tiden, för att det passar bäst att galoppera där. Men efter ett tag insåg jag att vi faktiskt töltade både uppför och nerför! Det sistnämnda har ju annars alltid varit alldeles för svårt för oss - vid minsta, minsta lutning utför har han hamnat på bogarna och börjat grisepassa... Men nu lyckades jag hålla honom kvar på bakdelen även i utförsluten! Så DUKTIGA vi har blivit!!!

På hemvägen lyckades jag dessutom rida riktigt lååångsam tölt och bitvis trampade han under sig så bra att bogarna lyftes upp. Duktiga Feykir!!! Satt av och gick sista biten hem för att belöna min duktiga häst och samtidigt stretcha mina stela ben. Vid den jättefarliga Mariebäcken stannade vi en ganska lång stund och jag matade honom med godis för att han skulle slappna av lite. Men han var hela tiden spänd som en stålfjäder... Vi skulle behöva tillbringa lite tid där tillsammans med en annan häst - hästar är betydligt mer övertygande för honom än matte...

Fodrade hästarna innan jag åkte hem. På bilden ovan ser ni vallackhagen, med Feykir närmast kameran. Och är man kung i hagen så kan man förståss stå på tvären i hö-högen och äta!

"Man tjafsar inte med en norrbottning!"

Hörde en intervju med Mark Levengood på radion. Han berättade om när han varit i Luleå och skulle åka vidare till Kiruna för ett nytt uppträdande. Detta var mitt under den stora, internationella flygövningen i Norrbotten tidigare i höst. (Alltså den där övningen som kungen hade som svepskäl för att få besöka Reykur-Eva i flygledartornet, efter att han läst i min blogg om vårt besök på hennes jobb.)







Då alla flyg till Kiruna var inställda för tillfället, just p g a övningen, skulle Mark istället flygas upp med helikopter. Problemet var bara att helikoptern måste vänta och vänta och vänta på tillstånd att lyfta... Tillslut blev piloten stressad, anropade flygledartornet och sa: "Jag har en artist här som ska till Kiruna, jag måste få lyfta!" Varpå han fick svaret från flygledaren: "Och jag har 30 JAS-plan att hålla reda på så du får vänta!" Mark skrattade så gott när han berättade det här och sa: "Flygledarens attityd var så skön - man tjafsar helt enkelt inte med en norrbottning!"







Jag blev tvungen att höra med Reykur-Eva om det var hon som pratat med piloten den där gången. Det var det inte - men hon hade suttit bredvid och hört samtalet. När helikoptern tillslut hade fått lyfta anropade piloten tornet igen och sa: "Tack så mycket!" Eva och hennes kollega tolkade det hela som att han var ganska ironisk...



Det är föresten inte bara flyget som övat i Norrbotten, utan stora delar av det internationella "Nordic battle group". En dag när jag skulle åka hem från jobbet hade det just anlänt ett stort antal militärfordon från Finland. De hade kommit med båt över Bottenviken och passerade genom Luleå stad på sin väg upp till Jokkmokk. Den kändes lite konstigt att se alla dessa militärfordon med finska flaggor på gatorna - som om Finland invaderat Sverige! En av Evas kollegor skulle föresten passera förbi hamnen - och blev stoppad av Estländska vaktposter i militäruniformer! Inte riktigt vad man väntar sig hemma i Luleå...

Rimfrost i träden - och i pälsen!

Förkylningen håller i sig... så även idag var min målsättning med ridturen att Feykir skulle få jobba väldigt mycket mer än jag. Lyckades riktigt bra med det faktiskt! Det var -13 grader och dimma, så träden var verkligen jättevackra med all rimfrost! Red först förbi vägbommen ovanför stallet och till höger, för att rida genom skogen till en skogsväg som är jättebra att galoppera på. Har inte ridit dit på väldigt länge, för första biten är väldigt sank, men nu hade det frusit på så mycket att det gick bra att rida där. Det finns ett traktorspår man kan följa, men jag valde att rida på sidan om det för det mesta, så att Feykir fick lyfta ordentligt på fötterna för att ta sig fram genom mossan och riset. Det var ju han som skulle få jobba idag och inte jag!





Galopperade uppför en liten backe innan stigen fortsätter genom ett stort område med riktigt tät sly. Tyvärr visade det sig att så mycket sly där fallit ner över stigen från båda sidor att det helt enkelt inte gick att ta sig fram till häst... När jag tänkte efter mindes jag faktiskt att det blivit så under vårvintern i år, men eftersom jag inte ridit här sedan dess hade jag helt förträngt det... Fick alltså planera om ridturen och började med att skritta tillbaka nerför backen för att galoppera upp igen - fyra galoppintervaller blev det. När vi skrittade ner ville Feykir gärna springa i slutet av backen, så då tränade vi "halt i backe" för att han skulle balansera upp sig med bakbenen istället för att försöka springa sig till balansen. Skrittade tillbaka på sidan om traktorvägen så att Feykir fick lyfta på fötterna och jobba med ryggen.





Nästan tillbaka vid vägbomen svängde jag upp i skogen igen efter en annan skogsväg. INTE särskilt populärt... Feykir trodde väl att han skulle få gå hem och äta sitt kraftfoder! Den vägen är inte så lång, men vi varvade trav och galopp till dess den tog slut och sedan tillbaka igen, så han fick jobba på ordentligt. Stannade och satt av en stund så att han skulle hinna hämta andan ordentligt. Passade på att fota min rimfrostiga häst i den rimfrostiga skogen! Kolla in hur fartvinden i galoppen tillsammans med rimfrosten "stajlat" hans pannlugg!









När Feykir hämtat andan och jag fotat klart gick jag med honom tillbaka till stallet. Har fått tipset att gärna gå själv sista biten hem, det blir som stretching för ridmusklerna och jag blir mindre stel efteråt. Förut gjorde jag ofta så för att ge hästen en belöning, men det är alltså bra för båda parter! Feykir var rejält svettig, så han behövde få stå inne och torka. En tjej som skulle ut med ett turridningsgäng lovade att hon kunde släppa ut honom i hagen igen när de kom tillbaka. Han är inte så förtjust i att stå ensam inne i stallet... men jag väntade med att ge honom kraftfodret till precis innan jag skulle åka, för att han skulle ha sysselsättning så länge som möjligt sedan blivit ensam. Han lämnade mig knappt med blicken medan jag fixade i stallet - var förståss orolig att jag skulle glömma det viktigaste: hans mat!

ÄÄÄÄÄCKLIGT!!!!

Jag har förvarat lite vinterridkläder i Josefshallen (vårt omklädningsrum i Mariebäck) över sommaren. Kläderna har legat i en väska som stängs med blixtlås. Idag var det så dags att plocka fram mina täckbyxor, så jag hämtade fram väskan och öppnade den. Överst låg den blå teamjackan och när jag lyfte på den hittade jag till min förvåning en rejäl laddning sockerbitar ovanpå täckbyxorna! Mycket konstigt, särskilt som jag aldrig ger hästarna socker så de kan ju inte ha ramlat ur någon ficka... Lyfte upp täckbyxorna ur väskan och får se ännu mer sockerbitar - samt MASSOR av råttskit!!! FY så äckligt! Råttorna måste ha hittat sockerbitar någonstans och lagt upp ett lager i min väska - samt definitivt tillbringat mycket tid där eftersom det var så mycket skit...





SPRANG ut på gården och tömte väskan (ja, råttskiten kunde helt enkelt inte komma bort fort nog) samt skakade av alla kläderna som legat i den. Hela tiden tänkte jag bara på sorkpest - vilken smittar genom att man andas in små, små partiklar av råttskit... Fy, så äckligt!!! Hade inget att tvätta händerna med, så jag knyckte faktiskt några våtservetter av Fia. (Förlåt Fia!) Nu har jag kommit hem och tvättat mig flera varv - sedan kläderna åkt i tvättmaskinen - men ändå känner jag mig fortfarande smutsig...





Har föresten ridit idag också. Feykir hade tyvärr vilat några dagar igen och då blir han inte så rolig... Mariebäcken var extremt farlig idag! Isen som bildats längs kanterna gör att det skvalpar och låter ovanligt mycket från den nu... Även sedan vi lyckats passera bäcken med livet i behåll var tillvaron dramatisk. Det var massor av tvärstopp och tvärvända hem... SUCK - jag blir verkligen less på honom när han håller på så här.! Fast egentligen är det ju mitt fel som inte ridit tillräckligt mycket. (Först Umeåresa och sedan förkylning - det var ingen bra kombination...) Red in i skogen för att låta honom "bränna ur systemet" genom att galoppera, men vi hade inte hunnit långt förrän vägen spärrades helt av en jättestor skogsmaskin. Gissa vem som höll på att få hjärtinfarkt av chocken?! (En ledtråd: det var inte jag.) Eftersom det inte fanns något utrymme att rida förbi maskinen på vände vi tillbaka en liten bit och red in längs en annan väg istället, men snart spärrades även den av en skogsmaskin.

Gav upp idén om galopp längs skogsvägar och återvände ut på bilvägen. Där red vi massor av tölt istället samt flyttade fram och tillbaka över vägen. Lät honom hålla igång och tölta nästan hela tiden för att han inte skulle ha tid och ork att spana efter monster. När vi hade vänt hemåt och började närma oss stallet tänkte jag att han borde vara rejält trött, så jag skulle låta honom avsluta med lite lugn, avslappnad trav. Men det tänkte inte Feykir, han laddade på med värsta Solvallaambitionerna. Kanske kunde han ge Lillhästens Stavs Move It lite tips?! När vi sedan skrittade av tyckte jag att han borde vara jättetrött. Men han var uppenbarligen inte tröttare än att han två gånger tvärvände och sedan skärrat stod och stirrade in i skogen... Kanske var det för att man kunde börja ana ljudet från Mariebäcken igen...

"Ni kanske tror att Mariebäcken, med Mariebäckus Odjurus, är det enda farliga här omkring? Om det bara vore så väl! Det finns porlande vatten både är och där - t ex på det här otäcka stället! Ni ser ju själva hur läskigt det är! "

Feykir, islandshäst med rabies (eller i alla fall vattuskräck.)

Har ni föresten tänkt på att när en riktigt skicklig ryttare, typ Nina K eller Atli, rider ens häst så krymper hästen och blir minst en meter kortare så snart de hunnit landa med rumpan i sadeln?! Jag tycker det är lika fascinerande varje gång! En liiiiten effekt åt det hållet får jag varje gång jag byter spöhand - då försvinner ett par dm på längden i alla fall, känns det som. Tyvärr funkar det bara i skritt dock - försöker jag byta spöhand i tölt så rusar han istället iväg som en galning. Jag undrar verkligen varför han har en sådan extrem respekt för ridspöt?! Jag är nämligen HELT säker på att han aldrig blivit illa behandlad på något sätt. Lika säker som jag är på att Reykurs tidiga upplevelser av människor på Island INTE var trevliga. Kanske var det när han fick sina jättefula märken i öronen som han övertygades om att människor är OTÄCKA till dess motsatsen bevisats.

Töltar i Trapalanda...

Har fått veta att Feykirs pappa är död - tydligen var det en olycka...

Tyvärr hade han - enligt mig i alla fall - hunnit få alldeles för få ston... Han tävlades aldrig av någon "kändisryttare" och då är det väl inte så lätt att konkurrera... (Tråkigt tycker jag, hade gärna velat träffa på några syskon till Feykir!)

Draumur var högst bedömda hingst i Sverige år 2000. Han var e Ótur frá Saudarkroki och den av Óturs avkommor som har fått högst bedömning (alltså även högre än sin mkt kända halvbror Orri frá Thufu.)

Ovanstående bild har jag lånat från hans hemsida, när det togs var han 15 år.

Via nätet har jag kommit i kontakt med en tjej som har en halvsyster till Feykir, ett jättefint skäcksto som heter Lilja. Ska höra om jag får lägga ut en bild på henne framöver. I ett nummer av Islandshästen i höst har det även varit en bild på ett nyfött föl efter Draumur, det måste alltså vara ett av hans sista föl.

Äntligen lite ridning!

Åkte till stallet före jobbet på morgonen. Är fortfarande förkyld, men nu kunde jag inte stå emot "Feykir-suget" längre! Riktade in mig på en ridtur där Feykir skulle få jobba så mycket och jag så lite som möjligt - så det blev mest trav och galopp längs vägen och i skogen. Tränade galoppfattningar genom att rida fyra galoppsprång, sakta av till trav, fatta ny galopp o s v. Varvade dessutom höger och vänster galopp. När jag gjorde fattningarna nästan bara som antydningar - genom att "tänka galopp med ena höften" så blev fattningarna väldigt bra. Men om jag "försökte vara tydlig" och gjorde en större sak av det hela blev det inte alltid rätt galopp... Less is more - definitivt i det här fallet i alla fall!

Efter ridturen var Feykir rejält svettig och jag stod fortfarande på benen, så det kändes som att jag lyckats med min plan! Det var ingen annan häst inne, så när Feykir ätit upp sitt kraftfoder blev han snabbt rastlös och ville ut igen. Bestämde mig för att släppa ut honom fastän han inte torkat helt - det var bara 0-gradigt och vindstilla så det kändes riktigt skönt ute. Han såg väldigt nöjd ut när han var tillbaka i sin flock igen. Det gällde föresten att hålla tungan rätt i mun - för vallackflocken och stoflocken har fått byta hagar med varandra. Vill verkligen inte råka släppa in min häst till de där sura "tanterna"!!!

Det är riktigt härligt med snö, föresten! Ja, vi har bara några ynkliga cm av den varan - men ändå blir det så mycket ljusare ute! Men nu är det ju töväder så man får väl se hur länge det ligger kvar... När vi red i skogen idag fick Feykir lite styltor vilket gjorde att han halkade lite när vi kom ut på vägen igen. Vågade mig ändå på att tölta lite och då flög klumparna ur hovarna ganska snabbt. När man väl red på vägen blev det inga styltor. Vid nästa skoning ska jag sätta i snösulor! Det dröjer, eftersom han är precis nyskodd, men när hovis var här hade vi ingen snö ännu och då går snösulorna bara sönder om man sätter på dem.

Snörvel, snörvel...

... här är det förkylt! Kom hem från en helg i Umeå igår och längtar sååå efter Feykir, men ska försöka hålla mig från stallet ändå idag för att förhoppningsvis kurera mig till i morgon. Drömde t o m i natt att jag inte hade kvar Feykir längre - utan var helt hästlös!!! :- o Tala om mardröm! I drömmen var jag och hälsade på honom i hans nya hem - han bodde i en stor bassäng tillsammans med ett gäng delfiner! (Har läst att den del av hjärnan som svarar för logiskt tänkande är helt inaktiv när man sover - det kan kännas ganska betryggande att veta!)

Har gjort en jättefin fotobok med bilder från förra sommaren då Johan och jag red med Reykur och Feykir i fjällen. Tycker fortfarande att det var en av de absolut mest fantastiska upplevelser jag varit med om! (Visst, kinesiska muren var inte tokig den heller - men då var jag ju tvungen att längta efter hästarna... men till Björkliden 2006 var både hästar och Johan med!) Kan verkligen titta på dessa bilder hur många gånger som helst - så det känns jättekul att ha en bok med dem liggande så lättillgängligt på soffbordet!

Skrev förståss om fjällresan i bloggen, men här kommer några favoritbilder i repris. Vill absolut inte riskera att någon nytillkommen bloggläsare missat dem!

På väg upp i Kärkevagge. (Nej, Johan fick inte rida Feykir - men här fick han fick gå och leda honom!)

Lunchpaus i Kärkevagge

Utsikt över Torneträsk - på väg mot Låkktatjokka.

I´m a poor, lonesome cowboy... (Jo, Johan fick rida Reykur.)

Det är vackert i Luleå!

Nu är det dags för lite fina vyer igen!



Här om kvällen när jag gick hem från jobbet såg det ut så här i Norra hamnen:

Förra hösten invigde jag kameran i min nya mobil med att fota den här bilden på Bergnäsbron:

Bilden ovan är tagen i slutet av november och då hade isen börjat lägga sig i Luleälvens strandkanter. Men sedan dröjde det länge innan det blev rejäl is. Den vintern körde färjan i Avan rekordlänge - ända in i januari innan den tillslut fick "vintervila". Och det var inte för att det var för mycket is egentligen, utan för att de skulle hinna med det årliga underhållet. Men i mars red Miduriterna sin årliga isritt - bl a just under Bergnäsbron ovan - och då fanns det då rejält med is! Undrar hur det blir i år? Än så länge har det i alla fall varit ovanligt varmt, så det känns som att jag kommer att kunna åka färja till stallet lääänge till.

Lika kallt som i södra Sverige?!

När jag kom till Mariebäck var det hela 10 minusgrader och dessutom fuktigt. Fy, så kallt det kändes - det är väl så det blir i södra Sverige på vintern?!



Feykir har fått många vilodagar nu - först för att han inte hade vinterskor och sedan p g a skröpplig matte. Idag skulle det bli ett tillfälligt uppehåll i hans "höstlov" - men sedan blir det fler vilodagar. I morgon ska Johan och jag nämligen gå på bio, bl a med Reykur-Eva och se Solstorm. (Fick biobiljetter från Lillhästen när jag köpte MIPS-hjälm i höstas!) Eftersom vi bott i Kiruna och jag gillar Åsa Larssons böcker så mycket ser jag verkligen fram emot den filmen! Huvudpersonen spelas som ni kanske vet av Isabella Scorupco. I samband med inspelningarna förra vintern passade hon på att vara åskådare när islandshästföreningen Nordur ordnade istölt vid Icehotel i Jukkasjärvi! Efter biokvällen blir det fortsatt några lediga dagar för Feykir för då åker Johan och jag till Umeå för att träffa våra föräldrar och syskon.



Feykir blir tyvärr rätt jobbig när han vilat några dagar, ser alldeles för mycket spöken... Idag började det faktiskt direkt jag tagit in honom i stallet. Han brukar stå så snällt när jag borstar och sadlar, men idag börjande han fara runt som ett jehu. Jag trodde att han kanske var kissnödig så jag lät honom gå in i en box, men han fortsatte bara att fara runt och nu såg jag att han visade vitögonen också! Då och då stod han blick stilla och lyssnade - sedan for han runt igen. När jag också lyssnade hörde jag att några hästar busade och for runt i hagen - och deras hovar mot den frusna marken hördes faktiskt väldigt väl. Där hade vi alltså våra "monster"! Feykir fick komma ut på gången igen och jag försökte lugna ner honom genom att klappa och prata, men det var så spännande att han blev tvungen att skita! Det var först när Sylvia kom och tog in ridskolehästarna som han blev lugn igen.

Feykir lyssnar och spanar efter monstren utanför stallet. Som ni ser har han precis "skitit på sig"!

Red på ridbanan 40 minuter. Jobbade väldigt mycket med att flytta bakdelen i skritt, både på volt och rakt spår. Varvade med korta sekvenser tölt på volten och sedan skritt igen. Lite tölt längs spåret också - där jag faktiskt lyckades hålla ner tempor riktigt bra! Han gjorde något försök att dra iväg, men efter ett pet med pisken på bogen blev det tvärstopp (så att jag flög fram på halsen!) Sedan räckte en liten, liten kramning på tygeln för att hålla nere tempot. Avslutade med att jobba ännu mer med skritten. Tycker jag fick riktigt bra koll på högerbogen idag faktiskt! På slutet började han slarva lite... men genom att vinkla ut pisken, som jag höll i vänster hand, fick jag honom åter att ta i ordentligt med vänster bak och då kom högerbogen på plats igen.





Skrev om Magnus Skúlasons bok för några dagar sedan. Tycker den var väldigt inspirerande! Fast det fanns delar som hade motsatt effekt också... T ex när han skriver om att rida skritt: "Du måste lära dig att känna vilket bakben som hästen håller kvar längre i backen och vilket bakben som hästen lyfter lite högre..." När jag läser sådant börjar jag fundera på om man inte skulle satsa på att samla frimärken istället, det måste ju vara mycket enklare!

Bam-Bam är törstig!

Vinterskor på!

I natt var det plötsligt något som stack en massa knivar i mig - särskilt i bäckenlederna! Inte alls skönt - det gick inte alls att sova... kan det vara något snöoväder på gång? Jag brukar vara rätt bra på att "spå väder"! Efter en så dålig natt klarade jag inte att gå till jobbet idag, utan jag har legat hemma och sovit... Men kl 17 hade Feykir och jag "date" med hovslagaren så till dess blev jag tvungen att stiga upp i alla fall. Åkte faktiskt till stallet en dryg timme i förväg för att ta in Feykir så att han skulle hinna torka på benen så att de gick att borsta rena innan "hovis" kom. Men det visade sig helt onödigt - i Mariebäck hade det frusit på så att marken i hagen var hård och Feykir var hur ren som helst. Ingen lera till knäna här inte!

Var lite orolig för att Feykir skulle vara ovanligt stökig vid skoningen idag eftersom han redan stått inne så länge. Han är ju inte särskilt van att stå på stall och blir så fort uttråkad - och har man tråkigt måste man ju hitta på hyss! Men det var faktiskt tvärt om: han stod som ett ljus hela tiden, t o m när det var dags för det "svåra" bakbenet! DUKTIG kille!

Han hade föresten riktigt fina hovar! När "hovis" tog av skorna och verkade kunde vi konstatera att bärranden (eller heter den lamellranden?) verkligen var riktigt vit och fin. Annars kan den ofta vara påverkad av leran så här års...

Det visade sig föresten att även min hovslagare hittat till Lillhästens hemsida! Eller i alla fall hans sambo, som beställt utrustning från Lillhästens travshop och även kollat bloggarna.

Team Lillhästen - i en dator nära dig! :- )

"Vägen till framgång med hästen som partner"

Har tidigare skrivit om att när tidningen Islandshästen efterlyste förslag till artiklar och lottade ut Magnus Skúlasons bok bland inskickade bidrag så var jag en av de lyckliga som vann! Lovade då att jag skulle återkomma här med en rapport sedan jag läst boken. Hm... det är väl "bara" nästan ett år sedan... Men här kommer några axplock av sådant som jag själv tycker var extra intressant:

• Om hästen håller på att hamna på framdelen är det bra att göra halvhalt-skänkelvikning, eller halvhalt och en öppna. Det hjälper hästen att placera benen på ett sådant sätt att den återfår balansen.
• För att utveckla skritten är det bra att träna öppna och sluta i vatten eller djup snö och att rida skänkelvikning uppför och nerför backar (ej för branta). Även tempoväxlingar i skänkelvikning upp i trav och länga steget snett utåt.
• Att träna övergångar mellan skritt och tölt är den mest skonsamma vägen att få hästen att jobba rätt i tölten.
• Vid töltträning: börja rida det tempo som hästen har lättast för och prova sedan att rida lite långsammare resp lite fortare. Hästens uppmärksamhet för hjälperna är A och O för bra tölt.
• Om hästen har för högt tempo i tölten är det svårt att ta tillbaka igen utan att hästen hamnar på framdelen. Försök att sakta av succesivt, göra halvhalter med levande hand, vara så lätt på tygelhanden som möjlight och behålla framåtenergin i hästen. Det är lite som att befinna sig på hal is - man måste bibehålla balansen.
• Tränar man galopp med tempoväxlingar och spänst får man ofta en förbättrad trav, pass och tölt.
• Att rida trav i olika form och tempon på varierande underlag gör hästen mer smidig och rörlig, vilket också automatiskt förbättrar de andra gångarterna. Man har mycket nytta av att trava i mycket ojämn terräng.
• Galopp och skritt är särskilt viktiga gångarter för att femgångshästarna ska bli jämnstarka och få god kroppskontroll.
• När man tränar en femgångshäst måste man gå mer på känsla (än när man tränar en fyrgångshäst) för att balansera hästen mellan de olika rörelsemönstren. Det går inte att följa den tekniska regelboken, halvhalta och driva för att få fram flott tölt. Spela på hela registret och känn dig fram till dess du får hästen med dig - lita på känsla och intuition. Detta är en del av den levande ridkulturen på Island som gått i arv i generationer men är inte alltid helt lätt för en europeiskt skolad ryttare.
• Femgångshästen är själva kronan på verket, urbilden för en äkta islandshäst!

Den näst sista punkten känns tröstande för mig, som verkligen upplever att bytet från fyrgångare till femgångare kastat in mig i en helt ny värld där jag måste lära om på ridningens alla områden. Men den sista punkten säger ju varför jag ska kämpa vidare! (Dessutom tycker jag det är fantastiskt KUL att jag lär mig så mycket nytt hela tiden med Feykir.)

Nu blev i alla fall jag väldigt ridsugen - men det är fortsatt minusgrader och halkigt så ridningen får vänta till dess Feykir fått vinterskor och broddar i morgon.

Vad gör människor utan häst med all sin tid?

När jag vaknade på morgonen kunde jag konstatera att ett tunt lager snö pudrats över marken under natten. Eftersom det redan i går var lite svårridet med sommarskor på hästen bestämde jag att Feykir skulle få vilodag idag. En hel, hästledig lördag - utan något annat inplanerat - när hade jag det sist? Jätteskönt!!! (Med resan till och från Mariebäck tar "hästeriet" mig 3 timmar/dag så normalt har jag inte så mycket fritid till annat... ) Fast när frukosten var uppäten dröjde det bara någon timme innan jag började bli rastlös. Vad gör egentligen folk som inte har häst???

Nåja, det löste sig efter en stund! Först en runda ute i trädgården med sådant som behövde fixas där. Och sedan tog jag itu med min "stallgarderob" där jag har hästkläderna. Efter en riktigt varm höst var det tillslut dags att plocka undan de sista sommarridkläderna och istället ta fram mina vinterdito. Senaste gångerna jag ridit har det varit ganska kallt om rumpan, så min härliga "rumpvärmare" till sadeln, i fårskinn, letades fram också. Det är en riktig trotjänare - jag fick den i julklapp av Johan redan innan jag köpte Reykur, då jag var medryttare på en annan islandshäst. Den måste alltså ha nästan 14 år på nacken nu. Härligt med prylar av bra kvalitet!

Det är plusgrader ute nu och i morgon ska det visst bli ännu några grader varmare, så då kanske det går att rida utan att halka. Och på måndag får Feykir vinterskor med broddar. Jag ska nog överleva en hel dags hästledigt i alla fall!

VARNING!!! Det finns fåglar i skogen!!!

Denna uppskakande upptäckt gjorde stackars Feykir idag - och det krävdes mycket övertalning från min sida innan han vågade fortsätta framåt längs vägen. Ett tag funderade jag faktiskt på om ett visslande ljud som hördes kanske var en björn, för jag vet att de kan vissla men jag har aldrig hört hur det låter. Men sedan ändrades ljudet lite och lät mer som ett fågelläte och det kändes ju betydligt lugnare! Jag kan bli ganska störd på Feykir när han håller på så här och fånar sig... Ibland undrar jag om det är jag som överfört olika "Reykur-trauman" till honom (Reykur är ju bara total-cool på ett fullsatt Globen med ljus, blixtar och hög musik...) genom att omedvetet bli spänd när jag förväntar mig en häftig reaktion. Men det är ofta "osynliga monster" Feykir reagerar på - som bara han ser och inte jag - och då kan det ju knappast bero på mig. Förhoppningsvis är de här fånerierna något som "växer bort" med tiden... undrar bara när, han blir ju snart 8 år!

Red ca 1 timme idag. Det var någon minusgrad och ganska halt längs bilvägen så vi fick hålla oss längs ena kanten, vilket gjorde att jag inte kunde flytta honom i sidled hela tiden som jag brukar. Red in på skogsvägen till galoppbacken och där var det inte halt så vi kunde rida alla gångarter. Idag var det inga problem alls att rida vänster galopp - något han inte alls ville här om veckan. Var det så att han inte kände för det just då?! Red bara en vända i galoppbacken idag innan vi vände hemåt - ville nämligen hinna hem innan det började skymma. Skrittade ovanligt mycket på hemvägen och då skötte sig Feykir faktiskt över förväntan. När vi passerade stället med "visslande björnen" hörde jag ljudet igen, men Feykir reagerade inte det minsta så det var definitivt inte en björn. Måste försöka leta upp en björnvissling på nätet så att jag vet hur det låter!

När vi kom tillbaka till stallet och Feykir mumsade på sitt kraftfoder ringde jag hovslagaren för att höra när han kan sko Feykir med vinterskor. Jag har velat vänta så länge som möjligt eftersom det varit så varm - broddarna slits så fort av leran. Det visade sig att "hovis" kan komma redan på måndag! Perfekt!

Lätt att vara läktarryttare!!!

När jag kom till ridbanan igår var Fia redan där. Men det var ingen glad Fia... Det första hon sa var: "Jag ska nog satsa på att samla frimärken i alla fall..." Detta är alltså samma Fia som nyligen var så nyförälskad i sin häst efter att hon ridit lektion för Sylvia! Men, det är ju så det är med hästarna - och det är väl därför det är så obeskrivligt härligt när det går bra, för att det också kan gå riktigt, riktigt dåligt...



Ridbanor är INTE Lukkas favoritplats och nu hade hon uppenbarligen tappat all motor varför ingenting fungerade... hästen var framtung, passtaktig o s v... Fia tyckte att underlaget var för hårt för att fräsa på i full galopp, vilket hon egentligen hade tänkt göra för att "starta motorn", utan undrade om jag hade någon idé. Jag är ju verkligen ingen expert, men försökte komma på vad Atli skulle ha sagt. (Som ni väl redan har märkt har jag en ny guru!) Efter lite funderande föreslog jag att hon skulle rida riktigt snabb tölt - för att få hästen att tänka framåt. Eftersom tölten inte har något svävmoment blir det ju inte alls samma belastning på hästens ben som att galoppera på hårt underlag. Hon provade att låta Lukka fräsa på längs spåret och det fungerade faktiskt - succesivt gick det bättre och bättre. Fia var betydligt gladare när hon avslutade ridpasset och tackade för mitt tips. Jag konstaterade: "Tänk vad mycket lättare det är att vara läktarryttare än när man måste rida själv!!!"



Jag tycker föresten att det här bloggandet är ett sätt för mig att vara "läktarryttare" åt mig själv! När jag skriver får jag hjälp att analysera det som gått dåligt och kan ofta komma på vad jag borde göra för att det ska gå bättre nästa gång! Eller också kommer jag på varför något gått bra och har större chans att upprepa detta.