Vid världens ände, på årets sista dag!

Det är inte bara Hamingja som uppfattar korsningen vid Bälingeträsket som "världens ände" - Trafikverket är uppenbarligen av precis samma uppfattning...se bara på vägskyltningen!!!

Igår blev det ingen ridning för oss då regn på nedkylda vägbanor gav blixthalka med mängder av trafikolyckor som resultat, lokaltrafiken stod stilla i både Luleå och Boden och polisen uppmanade alla att hålla sig hemma. Min tidigare plan att rida och sedan köra hästtransporten från Mariebäck in till stan för att lämna in på service kändes plötsligt inte särskilt lämplig...

Som tur var ska släpet inte rep:as förrän på måndag, så jag behöver ju inte lämna in den förrän då. Haken var bara att jag börjar jobba kl 08.00 och släpfirman öppnar inte förrän 08.00... Fast nu visade det sig att Johan faktiskt ska vara LEDIG på måndag, så han har lovat lämna in den åt mig! Han som normalt jobbar må-fre OCH en hel del helgdagar, men i princip aldrig kan ta ut av sitt berg av komptid... men plötsligt händer det!

Dagen till ära ville Hamingja förståss satsa på lite flärd och bling - så det fick bli glansigt schabrak och vårt mest glittrande pannband! Matte hade svarta ridkläder - som vanligt - men "den lilla svarta" funkar i alla sammanhang, säger ju de som kan det här med mode och trender!

Mitt ridmässiga mål för dagen var tölt utan spänningar. Teorin jag har om varför Hamingja innan jul plötsligt började bli spänd i tölten igen var att jag inte varit nog försiktig med min överambitiösa häst... När vi efter senaste Atlikursen började rida ut lite mer igen och inte bara fokuserade på samling från marken och uppsuttet, red vi en hel del galoppintervaller - efter detta "rehab-år" behöver hon verkligen konditionsträning. 

Flera av dessa träningspass avslutade jag med tölt på hemvägen - då Hamingja imponerade på mig genom att bjuda på mycket samling utan att jag egentligen bad om det... Där borde jag varit den förståndiga av oss och fått henne att "tagga ner" - för det var nog mer än vad hon egentligen hade styrka till... Jag tror att hon kanske överansträngde sig lite då och därför åter började förknippa tölt med obehag. Hon har ju dåliga erfarenheter av detta sedan tidigare i o m de problem hon haft i korset. Och plötsligt var det svårt att hitta tillbaka till känslan från Atlikurserna med sådan lösgjordhet i samlingen...

Men nu jobbar vi alltså på att reparera den "skadan"! Jag började redan före jul genom att träna samlingen vid hand och sedan bara "åka tölt" uppsuttet till dess hon var riktigt avslappnad igen. Precis som vi gjorde på den första kursen efter konvalescensen. Och idag när vi åter red ut var mitt fokus att bara höja graden av samling successivt och aldrig mer än att jag kunde få henne att slappna av. 

Efter lite voltarbete utanför stallet, där hon fick stretcha ordentligt genom att flytta undan för skänkeln och korsa bakbenen, red vi iväg och värmde upp i tölt på hellånga tyglar. Det är verkligen fascinerande hur känsliga hästar kan vara! Jag kan nästan alltid göra övergång direkt från skritt på hellånga tyglar till tölt, enbart genom att jag spänner musklerna i min rumpa. Man kunde ju annars vänta sig att det alltid skulle bli trav i det läget, men det blir det om jag slappnar av i rumpmusklerna. Tänk att hon kan "höra" dessa små signaler så tydligt - det är ju faktiskt en sadel mellan oss!!!

Längs vägen bort till "världens ände" red vi mycket sidförande fram och tillbaka över vägen. Först på hellånga tyglar och när vi kunde göra detta utan att hon ökade tempot började jag ta lite tygelkontakt. Genast blev hon lite stressad och det krävdes mycket "sicksack" över vägen innan hon åter kändes lösgjord. Atli poängterar ju alltid hur viktigt det är att man för varje grad man höjer samlingen ser till att lösgöra. Att hästen blir lite spänd när du ökar samlingen betyder vare sig att du ska sänka kraven igen eller att du bara ska rida på. Utan du måste hela tiden lösgöra hästen på den "samlingsnivå" där spänningen uppstått - annars kommer man aldrig vidare i utvecklingen. 

Sista sträckan fram till korsningen fick Hamingja en längre skrittpaus och sedan utnyttjade vi korsningen till att jobba på små volter i skritt i båda varven, samt även där flytta undan bakdelen och korsa bak. När vi sedan började skritta hemåt igen var hon härligt avslappnad, trots att jag inte gav hellånga tyglar utan red med tygelkontakt. 

Hittills tyckte jag att det gått ganska bra att hantera hennes spänningar, men nu var vi ju på hemväg och det skulle bli spännande att se hur det fungerade då...! Först "provocerade" jag lite genom att be om sidförande i skritten och ambitiösa Hamingja började genast "ladda" för samling och tölt. Det krävdes en hel del "sicksack" innan hon åter var avslappnad och därmed redo för tölt. 

Jag kom ihåg hur Sylvia instruerade mig en gång om att ta stöd mot manken för att verkligen kunna hålla mina händer stilla och sedan bara vibrera lite med ringfingret på resp hand medan säte och skänklar drev hästen fram mot bettet. Det visade sig vara precis lika effektivt idag! Hamingja slappnade av i nacken, längde halsen och töltade avslappnat! Första gången blev det inte så många steg innan hon åter spände upp nacken och började stressa... men jag höll kvar händerna mot manken, gav mer drivning och lät höger ringfinger lirka loss där hon bitit tag i bettet på höger sida. 

När hon åter slappnade av i tölten behöll hon detta "trivselläge" lite längre och vart efter behövde jag inte påminna henne lika ofta. Tänk om man bara kunde se till att göra rätt lite oftare - så mycket enklare det skulle vara för hästen att veta vad det är man vill att den ska göra...!!! Vi fortsatte på samma sätt under hemvägen, med avbrott för några skrittpauser. Och när jag tillslut började länga tyglarna successivt tog hon genast chansen att sträcka ut överlinjen mer och mer medan hon frustade så belåtet. HÄRLIGT - precis som jag önskat att vi skulle få avsluta dagens träningspass!!!

Om matte fortsätter att ägna sig åt klok ridning (jag måste helt enkelt vara den förståndiga av oss...!) så hittar vi förhoppningsvis tillbaka till den härliga tölt jag fick njuta av när Atli var här senast! 

Så här, fast i snöstorm...!

Om man lägger till en lättare snöstorm till bilden ovan får man en god uppfattning och dagens träningspass för mig och Hamingja!

Det låg redan ca 1 dm snö på ridbanan dessutom, vilket tyvärr innebar att underlaget inte var optimalt... Jag hade hoppats på att kunna jobba mycket med böjda spår under uppvärmningen, men det visade sig bara vara i skritt det fungerade... Passade i alla fall på att låta henne stretcha musklerna i bakdelen ganska ordentligt genom att skritta på volt och flytta undan bakdelen för innerskänkeln.

När vi sedan övergick till att värma upp i tölt längs spåret hann vi bara till andra hörnpasseringen innan hon halkade till rejält... Och eftersom uppvärmningens syfte är att få henne lösgjord och avslappnad fick det bli en ny variant: tölt på långsidorna och skritt genom hörnen och på kortsidorna. Red så en ganska lång stund och tillslut fick jag "kvittot" på att hon faktiskt började slappna av i o m att hon började frusta så belåtet.

Övergick till att träna samling vid hand, som på bilden ovan. Jag vet inte om det var p g a uppdämd energi efter den vilovecka hon haft och/eller att det är ett tag sedan vi tränade samling från marken så här, men jag upplevde i alla fall att jag hade "sämre broms" än vanligt...

När jag sedan sadlat om och satt upp i sadeln igen var det också en extra utmaning att få henne att slappna av i o m det hala underlaget... Jag fick göra som under uppvärmningen: bara rida tölt långs långsidorna. Först i höger varv och då ville hon gärna bita tag i bettet på högersidan och "gasa på",  så jag red henne med böjning i innersidan till dess hon började slappna av.

Ju mer avslappnad hon blev i tölten desto lättare var det att sakta av till skritt när vi kom till hörnet. Och ju mer avslappnat hon skrittade genom hörnpasseringarna och på kortsidorna desto mer avslappnad blev tölten på nästa långsida. Tillslut började längden på halsen komma mer och mer och när jag sedan gav riktigt mycket tygel sträckte hon ut sig ordentligt och började frusta igen! Skönt att det gick att hitta rätt "mood" att avsluta tölten i, trots snöstorm och det hala underlaget!

I morgon blir det vilodag och sedan får vi se vad som händer på fredag... Jag brukar ju alltid vilja rida då, men jag ska lämna in transporten på service under eftermiddagen (fick ju ombesiktning på bromsarna) och eventuellt behöver jag lämna den så tidigt att jag inte hinner rida i samband med att jag åker och hämtar den i Mariebäck efter lunch. Och då får nog Hamingja vilodag även på fredag. Men jag hoppas ju att jag hinner rida en sväng innan jag åker med transporten - håll tummarna för det!

Hästen med stort H!!!

Min FINA Hamingja - hästen med stort H!!!

Fläckarna framme på bogen är från täcket som jag fäst BoT-ryggvärmaren i, det skaver lite på pälsen så att hennes gråare "underull" kommit fram... Efter ett tips  har jag nu börjat spraya pälsglans på bogen, för att det inte ska skavas bort mer päls. 

Har upptäckt en mycket trevlig konsekvens av att Hamingja mött sin överkvinna i form av Dotla i stohagen: Hami har återgått till att skynda sig till grinden när hennes matte ropar och visslar - för att inte Dotla ska hinna före (och ta hennes godis)! Inte mig emot!!!

Det har ju varit så lugnt i stohagen - peppar, peppar - så idag vågade jag skruva på Hamingjas tåbroddar i bakskorna igen. Hon har fått ha en veckas jullov medan de varit bortskruvade, så idag hade jag bestämt mig för att låta henne göra av med en hel del av den överskottsenergi hon antagligen hunnit samla på sig. Red därför upp i skogen bakom vägbommen, där vi antingen brukar rida till vänster eller till höger. Sedan ett par år tillbaka finns det även en skogsväg mellan dessa två, en väg som byggdes när de satte upp en mobilmast där uppe. 

Den vägen har dock fram till nyligen varit helt avstängd med en egen vägbom - så jag har aldrig ridit där. Men nu har den öppnats i samband med att de håller på att avverka där uppe. Det visade sig vara en kortare väg än de två andra, men med en STOR vändplan i bortre änden. Från vändplanen fortsatte spår från en skogsmaskin in i skogen - det måste vi undersöka närmare någon dag i dagsljus! Trots att detta var helt "obruten mark" för Hamingja kunde vi tölta helt avslappnat med låååång hals både fram till vändplanen och sedan tillbaka igen. 

Efter denna uppvärmning valde jag skogsvägen längst till vänster, som inte var plogad, och lät Hamingja galoppera (vänster galopp) nästan hela vägen upp till vändplanen. Hon håller ett betydligt lugnare tempo i galoppen när det är mörkt och hon inte kan se längre än vad min pannlampa lyser upp framåt. Fast när vi vänt hemåt - och valt höger galopp - blev det förstås lite mer "drag under galoscherna" även om det inte var i närheten av det tempo hon skulle ha valt i dagsljus.

Saktade av till skritt i god tid innan vi var tillbaka i vägkorsningen, för att hon skulle hinna varva ner. Väl där visade hon inget som helst intresse av att fortsätta hemåt utan ville hellre rida in på samma väg som vi börjat rida efter! Så hon fick först trava längs denna för oss nya väg bort till dess vändplan. När vi vände hemåt föreslog jag tölt istället och då visade hon verkligen sitt gillande, genom en lugn och avslappnad tölt med nosen nästan i backen och MASSOR av härliga frustningar - alltså PRECIS den sinnesstämning som jag vill att hon ska minnas från töltarbetet!

Efter detta fick hon gå ut i hagen med BoT både på rygg och haser - för optimal "preparering" inför morgondagens planerade träningspass på ridbanan, med samling från marken. Och nu är det hög tid för matte att "vika in hovarna" för i kväll! Och kanske t o m drömma om Hästen med stort H...!!!

God Jul!!!

Årets officiella julkort! 

(Nej, det är inte samma hatt...!!!)

Bildbevis på tronskiftet!

Ett första bildbevis på "tronskiftet" i Mariebäck - där Litlamin och Hamingja håller sig på respektfullt avstånd från Dotla. (Och Ella får fortsätta att hålla sig på respektfullt avstånd från alla.) Egentligen hade jag inte alls tid att åka till stallet idag. Men jag hade lyckats glömma mobilen i Josefshallen igår och utan den klarar man sig ju inte...! Tur i oturen att det innebar en möjlighet att klappa lite på Hamingja också!

Maktskifte i "Bregottfabriken"...jag menar stoflocken!

Hamingja och hennes "hang around" Litlamin.

Sedan Dotla flyttade till Mariebäck har hon gått i en egen hage bredvid stohagen, men här om dagen var det dags att släppa in henne till de andra. För säkerhets skull såg Sylvia till att först skruva bort tåbroddarna på allas bakhovar - vi har ju redan stackars Hremsa som står med en fraktur efter en olycklig broddspark och vill INTE ha mer av den varan... (Fast fläkskadorna de riskerar om de går helt utan brodd är betydligt värre - en direkt dödsdom - så helt broddlösa vill vi ju inte ha dem ändå.)

Islandshästar är ju oftast väldigt flockvana och fungerar bra ihop eftersom de förstår varandras subtila signaler så att mer handgripligt bråk blir överflödigt. Fast ston brukar kunna vara lite kinkigare än valacker på den fronten... Men så här långt har allt i alla fall gått väldigt lugnt till väga! Ella och Litlamin gjorde var sitt försök att hävda sig mot Dotla, men båda fick genast erfara att de mött sin överkvinna. Detta medan Hamingja diskret avvaktade i bakgrunden. 

Hamingja har varit ledare i flocken, men jag har aldrig upplevt henne som särskilt intresserad av ledarrollen. Mer som att hon helt enkelt råkade vara den högsta i rangordningen sedan Lára "försvann" ur flocken... Sedan dess har hon sett till att hon fått vara först vid maten, men har aldrig visat några ambitioner om att ta hand om sin flock. Så jag tror egentligen att hon tycker det är ganska skönt att ha fått lämna över ansvaret till Dotla nu.

För det verkar hon definitivt ha gjort. Första tecknet var när jag kom för att hämta Hamingja i hagen och Hami istället för att flytta på Dotla gick en omväg runt henne för att komma till mig. Och ÄNNU tydligare blev det när jag sedan skulle släppa ut henne i hagen igen. Då stod Dotla vid grinden och Hamingja, som brukat kunna gå rakt in för att de andra alltid flyttat på sig "smög" nu förbi Dotla. Som i sin tur visade vilken fin ledarhäst hon är genom att varken känna behov av att sparka eller bita efter Hamingja utan bara markerade sin makt genom att låta bli att flytta på sig. 

Det är ju precis en sådan ledarhäst man helst vill ha så jag hoppas verkligen att de är färdiga med rangordningen så att lugnet i flocken får bestå! Min Feykir var precis en sådan ledarhäst också - han var så tydlig att han aldrig behövde bråka för att visa vem som bestämde. På den tiden kom det ofta nya hästar till den då stora valackflocken och varje nykomling som försökte ställa till bråk såg Feykir till att valla bort denne från flocken (det värsta straff ett bytesdjur kan få är att inte få vara med i den trygga gemenskapen.) 

Först när de var "snälla" och kunde uppföra sig fick de vara tillsammans med de andra. Och till att börja med fortsatte han att påminna dem genom att valla lite varje gång han själv varit borta från hagen en stund. Dessutom gick han alltid runt i flocken och "tittade till" alla om han varit borta en stund - precis som Lára också gjorde med sin stoflock. Något sådant har däremot Hamingja aldrig ägnat sig åt - varför jag uppfattat henne som en ganska ofrivillig och därmed oengagerad ledare.

Utan tåbroddar bak känns det lämpligt att låta Hamingja få ett litet jullov - så det blir ingen ridning nu under julhelgen i alla fall. Jag jobbar alla mellandagarna och inför årsskiftet är det alltid MYCKET att göra på banken, så det kan hända att det blir ytterligare några vilodagar för lilla fröken. Som nu alltså verkligen kan ta ledigt i o m att någon annan "sköter flocken"!

OJ, så mycket spännande...!!!

Hamingja och Hremsa igen!

Igår var ju en sådan där dag när Hamingja "hörde röster och såg syner"... vilket inte alls är lika ofta förekommande nu som under vår första tid tillsammans. Även idag hade hon i färskt minne den stora betydelsen av att hela tiden vara på sin vakt - men till skillnad mot igår var det inte bara "tomtar och troll" som skulle dyka upp utan faktiskt en hel del sådant som t o m en klentrogen ryttare kunde se med egna ögon...!

Efter inledande stretching med sidförande på volt i skritt utanför stallet gav vi oss iväg längs bilvägen mot Avan. Vi inledde i tölt där jag fick böja endel i sidorna innan hon verkligen ville sträcka ut halsen, men hon kändes snarare lite stel i musklerna än spänd. Efter en liten galopp uppför första backen - med en PERFEKT galoppfattning och JÄTTEFINT första galoppsprång återgick vi till tölt med lååång hals igen. 

I slutet av den efterföljande raktsträckan började det så "köra ihop sig" för Hamingja... Där stod en bil parkerad framme i kurvan (antagligen den räv- o/e grävlingsjägare vi hörde i skogen igår) - MYCKET MISSTÄNKT!!! Vi hade sedan inte hunnit långt innan en kvinna med tre små hundar kom gående längs vägen på ett ytterst misstänkt sätt... En av hundarna hade sin första "nära häst-upplevelse" berättade hans matte när hon stannade och pratade en stund med oss och det var tydligt att han var minst lika på sin vakt som Hamingja. 

Innan backen upp mot stället där älgjägarna brukar sitta och fika kom hade jag gjort halt och förberedde en galoppfattning när en joggare plötsligt dök upp alldeles bakom oss...samtidigt som Hamingja fick syn på en man som gick uppe på kalhygget på höger sida av vägen... När jag lyckats återfå hennes fokus hann vi i princip bara fatta galopp innan hennes vältränade ögon upptäckte att det stod en bil parkerad på ett mycket lömskt sätt högst upp på backkrönet! :-O 

HUR mycket kan en stackars häst behöva uppleva på en och samma ridur, undrar ni säkert nu. MYCKET mer skulle det visa sig...! För samtidigt som mannen ute på kalhygget började närma sig från höger så dök en kvinna och ett barn med spark upp närmast ljudlöst längs vägen framför oss...! Att Hamingja efter detta ändå kunde prestera en relativt avslappnad galopp längs stigen upp över kalhygget kan enbart tillskrivas hennes nerver av stål! 

När vi sedan travat genom skogen stannade jag strax innan vi var ute på bilvägen igen för att sadla om och därmed också ge Hamingja en liten mental paus. Det hade effekt - för efter detta kunde vi inleda hemvägen med en riktigt avslappnad skritt på hellånga tyglar. Även nu skulle det dock "köra ihop sig" lite när vi just passerat jägarnas fikaplats. Vi mötte åter kvinnan med hundarna, vilket Hamingja denna gång hanterade med stort lugn, men nu var det matte som blev lite orolig eftersom vi möttes precis i en kurva och en bil dessutom precis kom farande över backkrönet bakom oss och närmade sig med hög fart... 

Jag räknade visserligen med att bilföraren skulle hinna få syn på mig och Hamingja hålla undan för oss - men kanske skulle det innebära att han för sent upptäckte kvinnan med hundarna och körde på dem... Bilföraren visade sig som tur var ha gott omdöme, saktade ner och stannade t o m i väntan på att jag och kvinnan med hundarna hunnit passera varandra. Det hann faktiskt dyka upp ytterligare fyra bilar under vår ridtur - vilket definitivt är tangerat rekord på denna mycket lågt trafikerade väg. Som tur var är inte Hamingja rädd för bilar - och trots vägsträckans alla backkrön och kurvor lyckades vi i fortsättningen befinna oss på en raksträcka när dessa bilar kom farandes, så inte ens matte behövde oroa sig även om även dessa körde fort. 

Under hemvägen red vi intervaller av tölt med enbart lägre grad av samling, men så lång hals som möjligt. Och successivt slappnade hon av allt mer och kunde därmed övergå till en allt mer aktiv överlinje. Kvinnan och barnet på sparken väckte visserligen viss uppmärksamhet när de tyst kom glidande mot oss igen - men medan kvinnan som visade sig vara en mormor ute med ett av sina barnbarn stannade för att prata med mig en stund hann Hamingja slappna av igen. Så vi kunde avsluta i en avslappnad nedvarvningstölt på hellånga tyglar. 

I morgon får Hamingja vilodag, för jag ska än en gång lyxa till det med Hot Stone-massage! Så vårt nästa träningspass blir först på tisdag. Jag har inte hunnit göra någon plan för detta ännu. Men när jag funderat på Hamingjas spändhet när vi tölttränat den senaste tiden undrar jag om det kanske beror på att jag ridit henne för trött och sedan dessutom begärt samling i tölten...? Som det senaste året sett ut kan nog 45-50 minuters uteritt med flera galopper och även ridning i "djupsnö" vara mer än tillräcklig ansträning för henne. Så när jag avslutat en sådan runda med att samla henne i tölten har det blivit för ansträngade så att hon åter börjat bli spänd och stressad i tölten... 

Hon behöver ju definitivt dessa "konditionsrundor" - men den närmaste tiden ska jag bara be om tölt med låg grad av samling under dessa ridpass. Och spara träningen av samling i tölten till de ridpass då vi helt fokuserar på detta. Samt fortsätta att "lyssna" på Hamingja och se om det verkar vara rätt sätt att angripa problemet.