Något så sällsynt som Lára-mys!

The Queen och matte "hänger"! 

Att få mysa med Lára är jag inte bortskämd med direkt... för The Queen är fokus alltid på en kommande ridtur och att någon "håller på och tar på henne" bara obehagligt. Med undantag för på huvudet - där är det inte obehagligt men väl helt onödigt! Fast nu är hon så uttråkad av att vara konvalescent att t o m lite mys med matte går an! Ja, hon blev inte ens arg när jag smorde in hennes juver mot insekterna - det som annars är hennes mest kitsliga ställe! (Fast hon hade ett par insektsbett där så kanske kliade det mer än kittlade just idag?!)

I måndags fick hon den sista dosen kortison och till veckan (en vecka efter avslutad medicinering) är det dags för nya prover. Eftersom hon hela tiden sett så oförskämt pigg och fräsch ut är det ju omöjligt att veta hur mycket nytta kortisonet gjort. Men jag håller verkligen tummarna för att proverna ska visa en tydlig förbättring! 

Förra året var värdena visserligen inte lika dåliga, men då blev hon ju återställd helt utan medicinering. Så även om hennes levervärden var betydligt sämre nu så borde ju leverns normalt mycket goda självläkningsförmåga dessutom fått en rejäl hjälp på traven av medicinen denna gång! Men jag skulle ju verkligen vilja veta vad det är för något som hon fått för sig att äta...?! Kan man släppa henne på bete med en liten kamera monterad på grimman tro?!! ;-)

Hamingja har tyvärr också fått vila den senaste tiden, då jag dragit på mig halsfluss... :-(  Var ju SÅ lättad förra veckan när jag äntligen gett Lára de sista sprutorna med antibiotika... men det var fortfarande lite kvar i flaskan så jag kanske skulle ha avslutat med att ta en "hästdos" själv?! 

Nu har i alla fall alla varbölderna bak i svaljet försvunnit och istället sitter besvären främst i bihålorna... jag får förståss hemska flashbacks från i vintras - en sådan operation vill jag INTE uppleva igen! Men intalar mig själv att det istället är positivt att infektionen flyttat vidare - att det innebär att nästa steg är att den ebbar ut! 

Så snart jag mår lite bättre drabbas jag av SVÅR ridabstinens - min fina Hamingja är verkligen en "tung drog" på det sättet! Och som tur är verkar det ta lång tid att bli avgiftad från det Reynir-höga också!!!

MODIG Hamingja trampar vatten!!!

Hamingja fick nya skor runt om idag - nu hoppas jag hon behåller dem på!

Så skönt det var att kunna åka till stallet efter jobbet idag utan paniken för att behöva ge Lára någon spruta! Dessutom kunde jag glädja The Queen genom att ge henne betydligt större hage! Vinterhagen hon går i har varit uppdelad i flera mindre hagar för att även rymma ett antal träningshästar som varit hos Sylvia. Men idag hade de åkt hem, så jag kunde ta bort ena avbränningen vilket gav henne tillgång till nästan hela hagen. Oj, så glad hon blev!!! Jag lyckades dessutom filma några av hennes glädjeyttringar, så jag ska se om jag kan lägga upp filmen här sedan! 

Hamingja och jag red ungefär som igår - d v s "Reynir-style" längs vägen bort mot Avan. Men den här gången gjorde vi även en avstickare till ett vattenfyllt sandtag på hemvägen. Sylvia berättade förra veckan att det nu står vatten i det lilla sandtaget vid "sandvägen" och hon hade varit där och tränat lillebror Hektor på att gå i vatten. 

Ingen behöver väl sådan träning bättre än Hamingja - och särskilt på ett ställe där man vet att det är fast sandbotten!!! För säkerhets skull väntade jag ändå till efter helgen, för att inte riskera att hon skulle trampa av sig en sko inför ridkursen. Men idag tyckte jag det var dags - särskilt som ju hovslagaren skulle sko henne senare på kvällen så en ev tappsko skulle ju bli ett ovanligt litet problem!

Under helgens kursande fick jag ju till min glädje uppleva hur Hamingja har börjat få lite mer förtroende för mig. Men frågan var ju om det t o m skulle sträcka sig så långt som att jag kunde få henne att gå ut i vattnet?! I början var hon också MKT tveksam, men ganska snart fick jag henne att i alla fall blöta ner framhovarna lite. Efter en stunds vila - och MYCKET beröm - uppe på säker mark gjorde vi så ett nytt försök, och ett nytt och ett nytt. Till dess hon ganska odramatiskt vadade genom vatten som gick upp till hennes knän! Min modiga tjej!!!

Precis som igår avslutade jag sedan träningspasset med att rida arbetstempo tölt, men den här gången hade hon ju faktiskt fått i alla fall fysisk (kanske inte mental) vila innan, i samband med vattenträningen, så det kändes inte lika konstigt att kräva riktigt mycket samling av henne nu. Och efter en stund fick jag åter uppleva en sekvens med riktigt trevlig bärighet - härligt!!!

När det sedan var dags för hovslagaren berättade jag att Sylvia retas lite med mig om tappskorna och undrar varför Hamingja plötsligt trampar av sig skorna nu när jag köpt henne, men inte gjorde det tidigare... Han konstaterade att hon visserligen inte har brukat trampa av sig skor tidigare, men att det i år faktiskt har varit en extremt blöt sommar så det har varit ovanligt mycket tappskor. Dessutom kunde han se på hennes hovar att det finns en hel del spår efter broddskador från FÖRRA vintern (då Sylvia fortfarande ägde henne) vilket visar att trampade på sig själv vid flera tillfällen. "Och då är ju faktiskt en tappsko att föredra!" sa han. Så nu har jag något att kontra med nästa gång Sylvia retas! :-D Har jag sagt att han är min favorithovslagare?!  ;-)

"Face your fears" - sista dagen!!!

Jag lider av en mkt svår sprut-ångest... Egentligen gäller den väl all sjukvård i allmänhet med sprutor i synnerhet. Det faktum att jag faktiskt är gift med en läkare brukar jag förklara med att jag lever efter devisen "Face your fears"... Och de senaste 10 dagarna har jag verkligen fått ta denna devis till en helt ny nivå, när jag varje dag förväntats sticka ovanstående grova och 5 cm långa kanyl rakt in i min kära Láras hals... :-O  Den hårda huden gör att man dessutom inte kan sticka sakta och försiktigt utan måste ta i ordentligt. :-O

Tyvärr fanns det inte heller tillräckligt stora sprutor för hela dosen, så jag har behövt ge henne två sprutor varje gång dessutom... För en person som blir illamående bara av att tänka på, eller se, en spruta har det verkligen inte varit någon trevlig upplevelse... som inte heller blivit lättare av vetskapen om att man absolut INTE får råka spruta in penicillinet i ett blodkärl för då kan hästen drabbas av penicillinchock och i värsta fall dö... :-O  :-O

MEN viss avtrubbning har det ändå inneburit att göra detta - de senaste dagarna har jag "bara" tyckt att det varit extremt otäckt, men jag har inte behövt bli lika illamående som tidigare. Och idag var det ääääääntligen dags för de sista två sprutorna - PUST!!! Och det var med en STOR suck av lättnad jag kunde konstatera att både Lára och matte överlevde även dessa två! (Chansen för överlevnad var definitivt större för henne!)

I kväll ska vi fira hemma med riktigt god middag! Johan tror att det beror på att han fyller år idag - men den STORA anledningen är förståss att jag f r o m i morgon kan åka till stallet utan sprutångest! (Lára ska visserligen äta kortison fem dygn till - men detta får hon blandat i maten.)

Ridning "Reynir-style" - d v s så det ryker!!!

Lycko-Lára i vinterhagen, det är verkligen inte lätt att se att hon inte är frisk...! 

På onsdag denna vecka får Lára de sista penicillinsprutorna och måndag nästa vecka den sista dosen kortison. Sedan ska vi avvakta en vecka innan det är dags för nya prover och några dagar senare får vi tillslut veta hur hon egentligen mår. 

Hon ser ju verkligen oförskämt pigg ut och har så gjort ända sedan ett dygn efter första penicillinsprutan. Bara några små, små vätskeödem - "volanger" - som på en normal (=mkt lättfödd) islandshäst lätt skulle kunna tas för en minimal övervikt från sommarbetet. Själv uppfattar hon sig också som frisk - ganska irriterad över att matte aldrig låter henne komma ut och rida...!!!

Hamingja har det betydligt bättre ställt på "ridfronten"! Och inspirerade av helgens "ridning Reynir-style" gav vi idag järnet - och hade så ROLIGT!!! Inte hade hon några "tics" för sig heller (förutom de gånger jag smackade på henne, men då fick jag väl skylla mig själv?!!) - antingen hade hon inte tid eller också hade hon inget behov av små "utbrott" när hon fick gasa på ordentligt istället?!

Innan vi red iväg hade jag skrittat lite på volt utanför stallet, för att ha "böjt igenom" henne ordentligt. Sedan red vi längs bilvägen mot Avan och efter en kort stunds uppvärmning i skrölt med nosen i backen gick vi direkt över till att tölta i en högre form och i "Reynirtempo". Förutom en kort paus när vi mötte en bil höll vi detta högre tempo hela vägen bort till nya kalhygget.

Precis som i söndags kändes hon lite styv och passtaktig i början, men jag gjorde som Reynir sa: "Ryck bara på axlarna och rid på!" Och dessutom alldeles bokstavligt genom att jag då och då försökte "skaka loss" mina stela axlar samtidigt som jag lät Hamingja gå i den lite högre formen med massor av drivning. Efter en stund vågade jag mig på liiiite mer tygelkontakt också - och då var det som om allt föll på plats för oss och vi fräste på i friskt tempo med ren takt! (Och en matte med i alla fall någorlunda avslappnade axlar.)

Överst i backen där jägarna brukar sitta och fika/elda tyckte jag det var dags för skrittpaus. En titt på klockan visade att det var 15 minuter sedan vi lämnat stallet och efter avdrag för uppvärmningen borde vi nästan ha "gasat på" under de 10 minuter i sträck som Reynir tyckte var minimum. Skritt upp efter vägen över hygget och sedan slingan ner genom skogen blev en mycket lämplig paus och samtidigt nyttig terrängträning för Haminjga!

Reynir jobbar en hel del på Fors Gård där den levande legenden Mökkur står och därmed har jobbat med många halvsyskon till Hamingja. Han konstaterade att de med sina stora kroppar och "hur mycket ben som helst" brukar vara sent utvecklade och upplevas "valpiga" ända upp i 8 årsåldern innan de riktigt vuxit i sin kropp och fått kontroll på sina rörelser. Så att Hamingja, som dessutom är väldigt lite riden för sina 8 år, känns "valpig" är ju inte så konstigt. Han tyckte därför att jag gör helt rätt som rider mycket i terrängen - för det är ett utmärkt sätt för henne både att muskla sig ordentligt och att få ordning på koordinationen.

Lite trav blev det faktiskt också - den sista biten ut till bilvägen igen. Och så där i terrängen kunde vi faktiskt göra övergångar till trav även på "rakt" spår! Undrar hur länge vi behöver träna innan vi fixar det även i andra sammanhang?! Tillbaka på bilvägen var det sedan "full sula" igen hemåt. Men inte heller nu kom minsta försök från Hamingja att dra iväg - utan hon verkade trivas alldeles förträffligt med upplägget!

Något som förvånade mig en hel del med Reynirs metod var att han förordade att jag skulle spara den samlade tölten till så sent under ridpasset. Först när jag tyckte att Hamingja redan borde vara rejält trött i sina muskler tyckte han det var dags att kräva samling i arbetstempo. "För då har du redan aktiverat bakdelen så ordentligt att det inte blir så dramatiskt att samla henne." Visserligen sa han att jag bara skulle rida någon/några korta sekvenser i arbetstempo, men det kändes ändå inte helt lätt att ta till sig tanken...

Ändå gjorde jag precis så idag också - och precis som i lördags överraskades jag av att vi snabbt hittade en så härlig bärighet i arbetstempot! Då kunde väl Hamingjas muskler inte vara allt för uttröttade och fyllda av mjölksyra ändå?!! Jag hade en viss förhoppning om att jag efter att vi hade "bränt ur systemet" så rejält nu för en gångs skull faktiskt skulle kunna lägga ner henne i trav trots att vi red på rakt spår. Men tji fick jag... Belåtet töltade hon vidare på hellånga tyglar - med nosen i backen som en belåtet frustande spårhund... Nåja, vi avslutade i alla fall i ett riktigt avslappnat läge istället - något som är svårt att uppnå när lilla fröken behagar välja trav för då ska det alltid satsas mot Solvalla...! 

"Det är mååååååndag morgon och mitt huvud känns så tungt..."

Stackars Lára får hålla tillgodo med vinterhage och hö när de andra går på bete...

Första arbetsdagen efter semestern och jag får erkänna att även om jag har världens bästa jobb så var det allt lite tungt att ta sig ur sängen i morse... Efter en mycket intensiv dag på jobbet var det befriande att åka till stallet för att ge Lára sina sprutor samt maten "kryddad" med kortison. 

Egentligen var jag GRYMT ridsugen också - men efter helgens massiva "urladdning'2 tyckte jag att både Hamingja och jag borde få en vilodag. Men en vilodag får definitivt räcka - i morgon MÅSTE jag få rida min fina häst igen och testa hur tipsen från Reynir fungerar på hemmaplan!

Äventyret fortsätter: på ovalbanan vid Bodentravet!

Hamingja upptäcker att det finns travhästar - på Bodentravet av alla ställen!!! 

Idag fortsatte kursen för VM-ryttaren Reynir Adalsteinsson (som trots sitt isländska ursprung numera tävlar för Sverige) och idag red vi på ovalbanan vid Bodentravet. Ännu en spännande och nyttig erfarenhet för Hamingja! Vi har ju varit till ovalen en gång tidigare, tillsammans med Sylvia (den stora tryggheten i livet) och storasyster Hremsa och det märktes tydligt att hon kände sig mer hemma den här gången! 

I början höll vi oss dock i hasorna på Elisabeth och Démantur, för att även idag få lite moraliskt stöd. Men efter att ha stått en stund och väntat vid ovalen kändes hon så trygg att vi vågade oss på att skritta iväg runt travbanan på egen hand. Det var en storögd fröken som kollade in alla enorma reklamskyltar och annat spännande vi passerade... Och nog lättade hon någon halvmeter rakt upp när fåglar flög upp framför oss vid några tillfällen, men inte ens vid dessa tillfällen fanns någon tendens till att hon skulle försöka fly. Jag blir så GLAD att hon är så mycket tryggare med mig nu och vågar lita på mig när jag säger att något  inte är farligt!!!

Tillbaka vid ovalbanan igen blev det sedan REJÄL hals-stretching när det plötsligt dök upp en travhäst i högt tempo ute på travbanan! Så´na har vi INTE i Mariebäck!!! :-O  Men inte heller nu försökte Hamingja fly, utan nöjde sig med att följa den med blicken runt, runt banan. Och det var nästan så man hörde hur det knakade i kotorna när hon sträckte upp halsen mer och mer för att se bättre. Är det möjligen så girafferna har kommit till?!!

Precis som igår var jag egentligen ganska nöjd med träningen redan innan det blivit dags att rida - men sedan fick jag DESSUTOM göra det! "Har du sovit gott i natt?!" undrade Reynir. När jag svarade att jag efter hans ord om min häst igår inte sovit alls utan bara svävat på moln skrattade han och sa: "Då ska jag ta ner dig på jorden idag!!!" 

För att verkligen få testa hans metoder för att lösgöra hästen på rakt spår hade jag valt att inte alls värma upp något på volt innan lektionen. Och när jag av Reynir fick uppmaningen att börja med att låta Hamingja "rulla på" i ett lite högre tempo i tölten några varv på ovalen var jag därför inte förvånad över att hon kändes ganska styv. 

Efter några varv i tölt avbröt Reynir för en första diskussion. Han hade sett att jag försökte lösgöra genom att flytta henne undan för skänkeln några steg fram och tillbaka, men att hon fortsatte att styva sig och nu förklarade han varför. "Hon är så tydligt fått lära sig att länga halsen och i det här sammanhanget blir det faktiskt en nackdel på en femgångshäst, för när hon sänker huvudet höjer hon ryggen och styvar sig då lite och blir passtaktig." Du ska istället bara rida rakt fram, hålla henne högre i formen och aktivera hennes bakben m h a drivning framåt för att få henne lösgjord." 

Jag försökte göra så och under de kommande varven började hon kännas allt mer lösgjord. Nästa gång Reynir avbröt för en diskussion frågade han varför Hamingja nu slappnat av och blivit ren i takten. "För att hon blivit mjuk i musklerna...?!" antog jag. "För att du blivit trött!" var hans överraskande svar! :-O :-O  :-O

Förklaringen var inte alls så långsökt som man kunde tro. Han hade redan igår noterat att jag spänner mina axlar när jag sitter till häst. (Det är ju ett av problemen med min fibromyalgi, förutom all smärta så innebär den att jag blir väldigt lätt spänd i musklerna och sedan har oerhört svårt att slappna av igen...) "Men när du ridit tillräckligt länge för att bli trött orkar du inte spänna dig längre så du slappnade av - och då gjorde din häst detsamma och blev genast ren i takten!" 

När jag åter fick rida på i tölt kom samma uppmaning som igår: "Fokusera inte på ridningen utan rid bara - och fundera under tiden på vad du ska äta till middag i kväll!" Det har jag definitivt aldrig hört från en ridinstruktör tidigare!!! 

Och när jag försökte göra så (och "skaka loss" mina stela axlar) fick jag dessutom oväntad draghjälp av att en ny travhäst dök upp på travbanan! Hamingja fick syn på travhästen och sträckte upp sig för att se bättre - men blev faktiskt inte alls stel i kroppen utan fortsatte tölta i ren takt fast nu också med en bärighet vi inte haft tidigare i helgen! "WOW!" ropade Reynir. "Nu är hon RIKTIGT flott - travhäst är bra!!!" 

(Note to self: träna på att slappna av i axlarna när jag rider och skaffa en travhäst till Mariebäck!!!)

Vid det här laget hade vi avverkat MÅNGA varv runt ovalbanan - och det är inga korta varv...!!! Så innan vi fortsatte fick vi först skritta tre varv för att Hamingja skulle få en chans att hämta sig. Sedan fortsatte töltträningen ungefär på samma sätt, fast nu fick jag också ta lite mer tygelkontakt. "Men du får inte stänga vägen framåt för henne! Bara lite mer kontakt, snabba eftergifter men också snabbt tillbaka till kontakten så att hon inte sänker halsen och kommer upp med ryggen!"

Avslutningsvis fick jag låta henne sträcka ut i trav tre varv - och jag började väl ana vad det kunde innebära att träna så att tävling blir som semester för hästen...!!! Det var REJÄLT svettigt för mig också att rida på detta sätt - så jag kommer väl att "dra på mig" riktigt bra kondis själv också om jag fortsätter så här! 

Reynir sa också att en fördel med att utgå från ett högre mellantempo när man tränar tölten är att det inte blir så stor sak att träna tempoväxlingar. "Man bara varierar mellan att ta ner tempot lite för att sedan öka tillbaka till utgångsläget igen. Respektive att öka tempot lite för att sedan ta ner till ursprungstempot igen. Inga stora åthävor krävs och det blir inte så komplicerat för hästen. Det ska vara lätt att rida!!!" 

Reynir-kurs: det STORA äventyret!!!

När jag skriver detta är jag (Hamingja-)hög som ett hus!!! Eftersom det ännu är en STOR sak för lilla Hamingja bara att lämna Mariebäck hade jag verkligen ingen aning om hur det skulle fungera på kursen idag... Det kunde ju i värsta fall bli så att hon bara stressade runt ridbanan utan att vara kontaktbar. Men hur som helst skulle det ju vara en mkt nyttig erfarenhet för henne inför framtiden.

Jag har alltid brukat använda transportskydd på mina hästar, medan Sylvia mkt sällan gör det, så innan vi åkte iväg funderade jag lite på hur jag skulle göra med den saken. Men med tanke på hur hon lyckas trampa av sig skor och annat så bestämde jag att det fick bli transportskydd på för säkerhets skull. Även om detta var en ny erfarenhet för henne och hennes ENORMA kliv med bakbenen visade tydligt att det inte var populärt...

Och när vi kom fram till Heden där kursen skulle hållas, visade det sig att transportskydd på varit en riktig satsning. Lilla fröken hade nämligen VÄLDIGT bråttom ut ur transporten och svängde dessutom rumpan åt fel håll, så att hon direkt klev utanför luckan med höger bak... Med en rysning såg jag insidan av hennes bakben skrapa längs kanten på luckan och det krävdes ingen större fantasi för att inse vad som kunnat hända om hon fått åka utan transportskydden... :-O

Hon var också rejält stirrig från början och hann gå på mig flera gånger, så att jag tackade min lyckliga stjärna för att jag efter alla år med hästar tillslut skaffat ridskor med stålhätta! Det var tur att vi hade Elisabeth och Démantur med oss - hans lugn hade definitivt en välgörande inverkan på lilla fröken! Elisabeth skulle dessutom rida före mig, så Hamingja och jag hann stå vid ridbanan och lugna ner oss innan det var vår tur.

När det var dags för mig att gå iväg och sadla var det inte ens traumatiskt för henne att Démantur försvann ur sikte en stund. Och när jag sedan red in på ridbanan hann jag bara styra in henne på en volt i skritt för att hon skulle börja frusta! Duktiga lilla gumman hade redan börjat acceptera den nya miljön!!!

Reynirs kursupplägg är skiljer sig lite från de flesta andra instruktörer jag ridit för. Man rider en i taget och bara ett pass per dag. Under åren vi red för Nina Keskitalo kunde man välja om man ville rida en privatlektion per dag eller två lektioner tillsammans med ett annat ekipage och även Atli har privatlektion som en möjlighet men det vanligaste är ändå att man rider två och två med två lektioner per dag.

Jag fick börja med att värma upp Hamingja på egen hand för att Reynir skulle bilda sig en uppfattning om oss. I vanliga fall brukar han visst alltid börja med att provrida hästarna, men nu går han med gipsad arm efter en ridolycka så därför var det inte möjligt. Efter min uppvärmning i skritt, trav och tölt frågade han: "VET du vad du sitter på???!!!" "En fin häst...!" svarade jag lite tveksamt eftersom jag inte riktigt visste vad han var ute efter. "Hon är en FANTASTISK talang!!!" utropade han. "Trots gipset bara KLIAR det i fingrarna av önskan att få rida henne!!! Jag skulle ta mig an henne vilken dag som helst, och om stallet vore fullt skulle jag utan tvekan slänga ut en annan häst!"

Gissa om matte höll på att svimma av stolthet?!! I min värld har ju Hamingja alltid varit den fullkomliga drömhästen - men jag förstår ju om jag eventuellt inte är helt opartisk... Reynir konstaterade att det å ena sidan är en stor förmån att få ha en riktigt, riktigt talangfull häst. Men å andra sidan också ett stort ansvar och utmaning - eftersom risken är att man som ryttare inte klarar att förvalta talangen utan istället kväver den... (no pressure...!!!)

"Du rider väldigt svenskt, sa han, så fint och prydligt - men alldeles FÖR prydligt! Det är den STORA skillnaden mellan svenska och isländska ryttare - ni tar så allvarligt på ridningen, tänker för mycket och fastnar lätt i det som inte är bra. Medan vi islänningar är bättre på att prova oss fram, rycka på axlarna när något inte fungerar och direkt gå vidare genom att testa något annat. En sådan här häst får du INTE rama in för ordentligt - då kväver du hennes talang! Du måste släppa fram henne - låta henne jobba ordentligt för det är då hon känner sig duktig! Och du skapar självförtroende i henne genom att hon får jobba ordentligt - får gå fram i ett friskt tempo!"

När vi sedan fick börja jobba med tölten i ett lite högre tempo förklarade han också att när han säger att man ska rida på i ett högre tempo menar han inte "bara" 4-5 varv runt ridbanan - han menar tio minuter! Det är viktigt att hästen först lär sig länga sin överlinje - men när den gjort det får man inte fastna där utan då måste man börja aktivera dess bakdel. Och bästa sättet att göra det är enligt honom att rida på i ett högre tempo (mellan arbetstempo och mellantempo). Och när det "skiter sig" ska man INTE sakta ner för att reda upp det hela utan fortsätta i det högre tempot - "ryck på axlarna och rid vidare" - så att man ger hästen tid att reda upp det hela i det högre tempot.

Atli brukar säga till mig "Tänk inte så mycket - rid bara!" och Reynir var definitivt inne på samma linje. "Skaka loss axlarna och fundera sedan på vad du ska laga till middag i kväll!" ropade han när jag låtit all drivning från skänklar och säte fortplanta sig uppåt. "Man ska vara arg med rumpan och snäll med handen!!!"

Han sa också att när Hamingja stressar upp sig löser jag problemet bäst genom att RIDA mer - alltså låta henne arbeta ordentligt - inte genom att försöka ta det lugnt. Alltså precis som Sylvia visade mig så oerhört tydligt när jag senast red lektion för henne. Hami visade förstås också några prov på sina "rusningar" då hon kör upp huvudet och kastar sig framåt. "Hon har lite tics för sig - men strunta i dem och rid bara på så kommer de att försvinna med tiden. Om man kastar bensin på elden blir det bara värre - utan ignorera och rid vidare!" var hans råd.

Vi diskuterade formen också. Hamingja vill ju helst gå i en väldigt låg form i tölten och jag frågade hur jag ska tänka där. Han sa att eftersom hon är femgångshäst ska jag INTE låta henne gå i låg form annat än under uppvärmningen. För i den låga formen höjer hon ryggen och då börjar hon styva sig. "Du ska inte rida henne så hon börjar gå dåligt - du ska rida henne så att hon fortsätter att gå bra! Och därför ska du inte heller fastna i att träna för mycket arbetstempo för då är också risken att hon börjar höja ryggen."

Reynir förklarade att hans sätt att "rida loss" hästarna genom att använda ett friskt tempo framåt under längre stund följt av att man gör små variationer av tempot har den fördelen att det är ridning som även fungerar på ovalbanan, där du inte kan använda volter för att lösa några problem. För om du vill tävla är det viktigt att rida utifrån detta hemma också. Du kan inte komma på tävling och kräva MER än du gör hemma till vardags - tävling ska snarare vara som semester för hästen! (Oj, oj, hur måste man träna hemma för att en T1-final ska upplevas som semester?!!!)

Efter att först ha ridit på ordentligt framåt en längre stund fick jag rida ihop henne lite mer i ett högre tempo "men utan att hon blir låg i formen!" Då kändes tölten riktigt lösgjord och fin - och av Reynirs glada utrop förstod jag att han höll med! Och när han sedan bad mig gå ner i arbetstempo utan att tappa energin fick jag uppleva några riktiga Hamingja-moments, när hon verkligen bar upp sig riktigt, riktigt fint!!!

"Så här tycker jag du ska träna henne, sa han, rida på mycket mer i ett högre mellantempo och sedan bara avsluta med kortare sekvenser arbetstempo. Då rider du så att hon får vara riktigt bra och bevarar det - utan att riskera att hon höjer ryggen och tölten därmed försämras. Och hon blir inte för inramad utan får verkligen använda all sin talang!"

Efter detta var jag så Hamingja-hög att jag nästan hade behövt få lugnande medel! Och jag ser verkligen fram emot att få fortsätta testa detta sätt att rida i morgon - när vi dessutom ska vara på ovalbanan på Bodentravet och därmed har betydligt större möjligheter att rida högre tempo. (Idag hade vi en ovanligt liten ridbana - vilket förstås påverkade möjligheten att verkligen rida framåt.) Dessutom var jag så oerhört imponerad över hur bra Hamingja hanterade den nya miljön när hon blev lugn och fokuserad så oväntat snabbt! MIN FINA HÄST!!!

"Snygg är hon också!", sa Reynir, "Om några år, med lite mer muskler, är hon definitivt första klass!" I mina ögon har hon ju varit vackrast ända sedan hon var föl - och jag nyper mig i amen var och varannan dag i förundran över att hon är MIN! Ni kanske anar att Reynir numera är en av mina absoluta favoriter... för han är ju uppenbarligen en riktig hästkännare!!! :-D