Vilodag

Det ångade så om Feykirs rygg när jag släppte ut honom i hagen efter gårdagens ridtur. Försökte fånga det på bild, men det var inte så enkelt... men jag tycker i alla fall att den här bilden blev kul! I förbrunden Eydir, sedan Feykir och i bakgrunden Djarfur.

Feykir och jag har vilodag idag - tror vi behövde det båda två! Jag kan ju gissa vad han ägnat sig åt under dagen: mumsat hö, hållit koll på grabbarna och haft det bra. Johan och jag har ägnat kvällen till att kolla runt på resor. Det är hög tid för värmebehandling av den här kroppen!!! Dock inget bokat/bestämt ännu - men vi väntar besked om ett intressant alternativ...!

Försök till repris

Så här vackert var det när Fia och jag red idag! Lustigt nog var det bara vi två i stallet, trots det härliga vädret, medan det i gårdagens riktiga busväder blev tangerat rekord med fem hästägare/ryttare på gemensam ridtur. (Men var Lukka tvungen att skita precis där?!)

Förhoppningen idag var att upprepa förra söndagens ridpass - då båda hästarna gick riktigt, riktigt bra! Därför följde vi samma upplägg: trav och galopp in till Alviksträsk, pusta ut i skritt tillbaka nerför backen, slutor i skritt fram till korsningen för att sedan rida tölt hem. Riktigt BRA tölt var det meningen.

Tack vare att KG ställde upp som fotograf får både Feykir och jag vara med i bloggen idag!

Redan under uppvärmningen kände jag att Feykir inte hade någon av sina bästa dagar utan kändes väldigt stel... Gårdagens långtur med massor av trav i djup snö satt uppenbarligen kvar i kroppen på honom. Och kanske gjorde även torsdagens ridtur det - då han hela tiden var spänd som en fiolsträng p g a all snö som hela tiden rasade ur träden. När vi skulle galoppera ville han plötsligt inte ta höger galopp - jag som bara brukar behöva ställa vänster och skjuta fram höften... Och när han tillslut tog höger galopp kändes den kantig och matt, som att bakbenen inte alls var med...

När vi sedan skulle tölta hemåt hade jag ridit slutor i skritt och utgångsläget kändes optimalt: han var verkligen mellan hand och skänkel! Och så länge jag kunde hålla honom riktigt samlad i kort tempo så gick det bra. Men bara jag tappade ut honom någon milimeter ville han falla ner i trav... Inte alls likt honom! Gjorde många halter och ryggade innan vi började om med tölt men det var hela tiden bara den allra första korta biten som kändes bra. Vårt problem i tölten brukar vara passtakt - inte att han faller ner i trav - så uppenbarligen var detta inte någon av hans bästa dagar. När han så presterat ytterligare några meter OK tölt lät jag honom därför sträcka ut i den (av honom) efterlängtade traven igen och gav upp tölten för idag.

Snöröjning på isvägen.

Redan under ridturen bestämde jag att Feykir ska få en vilodag i morgon - vi har ju faktiskt ridit sex dagar i sträck nu. Varav både torsdag och igår var extra ansträngade för honom. Och så här i efterhand har jag kommit fram till att det blir två vilodagar så att han verkligen hinner hämta sig ordentligt. Nästa ridpass först på onsdag alltså.

Blir så GLAD när jag hör den här!

HÄRLIGT gäng på ridtur!

Här ser ni Kristina på Gabriel, Madde på Krummi, Elisabeth på Tildra och Fia på Lukka. Härligt att vi var så många som fick rida tillsammans, trots att vi inte planerat in det i förväg! Men det var nära att ridturen aldrig blev av...

Fia och jag hade bestämt att vi skulle rida ut tillsammans, men när jag körde till stallet VRÄKTE snön verkligen ner. Många gånger såg jag knappt vad som var väg och vad som var plogkant... Och när jag skulle köra isvägen över älven var det ÄNNU värre - allt var bara vitt! Som tur var såg jag i alla fall de röda stolparna längst ut till höger - så jag försökte styra efter dem. På bilens krängningar och ljudet av snö som skrapade underredet (trots att jag har en lite högre bil) förstod jag att det var mycket snö och VÄLDIGT spårigt - men jag kunde som sagt inte se något av detta...

Två gånger var jag på väg att stanna och ringa Fia för att avstyra ridturen - tänk om vi skulle bli påkörda för att någon bilist inte såg oss! (Och Fia berättade sedan att hon tänkt ringa mig i samma ärende... ) Fast jag fortsatte ändå in på Mariebäcksvägen och där såg jag en person som promenerade med reflexväst och som faktiskt syntes riktigt bra. Alltså var det definitivt reflexväst på som skulle gälla för oss också.

Väl i stallet dök även Madde, Elisabeth och Kristina upp - så vi blev ett härligt gäng på fem pers som skulle rida ut! När vi lämnade stallplan hade snöandet lugnat ner sig betydligt och en stund senare upphörde det helt. Vi fick en jättehärlig långtur på 1.5 timme - och till vår glädje slapp vi möta plogbilen!

Det låg någon dm nysnö på marken, så hästarna fick lyfta hovarna lite extra och därmed jobba ordentligt. Underlaget inbjöd egentligen till galopp, men eftersom Krummi var med ville vi inte riskera något utan höll oss till skritt, trav och tölt. Feykir och jag travade mest i o m det tunga underlaget, fast på hemvägen gjorde vi ett kortare "töltförsök" också. Vi red in till Alviksträsk och ända fram till skylten som talar om att allmän väg upphör, innan vi vände hemåt igen. Och hästarna verkade uppskatta sällskapet, precis som vi!

Fast jag har märkt på sistone att om någon annan vallack varit med så vill Feykir vakta Lukka och kan sura mot den andra vallacken ifall han kommer för nära... De tendenserna har jag aldrig märkt av tidigare. Och nu hade Feykir dessutom TVÅ av sina damer med: både Lukka och Tildra, så han markerade mot Gabriel några gånger. Fast inte så tydligt som när "unge-Djarfur" var med. Då red Fia och jag framför - för att agera broms eftersom Djarfur helst ville "tokspringa". Och när Djarfur ändå försökte komma upp jämsides med oss för att springa förbi högg Feykir faktiskt efter honom. Vilket ju var perfekt i just det fallet - för den signalen förstod ju Djarfur precis! Men jag får uppenbarligen börja vara lite uppmärksam på detta, så att det inte blir fel en annan gång...

Både värmen och det tunga underlaget var förståss jobbigt för hästarna - så den sista halvtimmen hem skrittade vi bara. Till att börja med var Feykir då så trött att han (som gått i täten större delen av ridturen) gick längst bak och sackade efter de andra. Men efter 10-15 minuter piggnade han till igen och arbetade sig åter upp i täten. Det intressanta var att trots att han kändes så trött ett tag så valde han att gå ute i djupsnön istället för att följa något av bilspåren. Och när jag försökte styra in honom på ett bilspår så spjärnade han först emot och så snart han fick chansen gick han ut på sidan igen. Till skillnad från t ex Lukka, som självmant valde att följa ett av bilspåren, verkade Feykir inte alls ha någon känsla av att det var lättare att gå där.

Det var fem nöjda ryttare som kom tillbaka till stallet efter denna långtur. Och hästarna verkade också nöjda. Och inte blev det sämre av att de nu fick komma ut i sina hagar igen. Jag kan tänka mig att de var ganska törstiga vid det laget, för de hade verkligen fått svettas i värmen! Antagligen kommer vattenkopparna i hagarna att "gå varma" i eftermiddag!

370 kg - eller 350

Funi och Sleipnir mumsar medan Feykir precis bestämt sig för att komma när matte ropar.

Mariebäck är lite "upp- och nervända världen": sommartid är hästarna slanka och fina. Det är så här års vi har vårt viktproblem... Hästarna går på fri tillgång under den kallaste delen av vintern, för att de helt säkert inte ska frysa. Denna vinter fr o m veckan innan jul.

Vårvintern 2009 hade Feykir sitt all time high: 398 kg... då hade fri tillgång råkat sammanfalla med att matte blev opererad och inte red på två månader. Eftersom det bara skulle var en enkel titthålsoperation, med max en veckas konvalecens, hade jag inte planerat för att någon skulle rida Feykir under tiden. En vecka ledigt för honom skulle ju inte vara någon katastrof. Sedan blev det något helt annat, vilket jag blev varse först när jag vaknade ur narkosen... vilket tyvärr resulterade i rekordtjock Feykir. Men efter sommaren var han sedan nere i 330 kg!

I början av januari 2010 vägde han 360 kg och 1,5 månad senare 380 kg (då hade matte varit två veckor på Aruba - uppenbarligen inte helt bra för Feykirs vikt... Sista mars var han tillbaka på 360 kg och 17:e juli var han riktigt vältrimmad på 325 kg - hans "all time-low" (för att låna ett uttryck från aktiebörskretsar)!

Idag åkte viktmåttbandet fram för första gången i vinter. Jag har inte tyckt att sett så väldigt tjock ut och Fia har också påpekat att han ser fin ut i kroppen. Idag mätade jag tillslut - och måttbandet visade 370 kg. 30 kg under hans "vinter-värsta" alltså.

Jag testade föresten en intressant sak i höstas, i samband med att jag helklippte honom. Då mätade jag med viktmåttbandet både före och efter klippningen. Och trots att han då bara hade en väldigt tunn vinterpäls så skilde det 10 kg! :-O Med den päls han har nu borde man kunna dra bort minst 20 kg för att få en mer rättvisande vikt. I så fall skulle han väga 350 kg nu. Och det är väl inget att säga om tycker jag... Men det hade ju varit trevligt om han höll sig där även när jag mäter om en månad - och inte går upp 20 kg på den tiden, som förra året!

Vårväder i januari...

Före: så här såg det ut t o m i går morse...

Efter: så här ser det ut på samma plats idag... det plötsliga vårvädret har resulterat i att i princip all snö i träden har rasat ner, tillsammans med avbrutna grenar - och till vänster t o m en avbruten trädtopp... Det är första gången sedan 27:e oktober som vi har +grader!

Men vårväder eller ej - jag skulle ju rida! Här är Feykir redo för ett pass på ridbanan. Visst är han snygg i den här nosgrimman när han har vinterpäls och därmed huvud a´la mamut?!! Det kändes definitivt som att gårdagens ridtur - då han gick spänd som en fiolsträng större delen av tiden och blev alldeles vitskummig - satt kvar i hans kropp. För han kändes rejält stel och nästan stapplig när vi skrittade igång. Lät honom trava några varv på fri tygel för att stämma av att han verkligen inte var halt - men som tur var travade han helt rent!

Hade det varit barmark hade jag definitivt ridit ut i terrängen istället - så att han fick mjuka upp sina stela muskler på ett avslappnat sätt "bland blåbärsriset". Men nu fick jag ta till det näst bästa: att galoppera. Det blev väldigt uppskattat! Red övergångar trav-galopp-trav-galopp i höger varv och han kunde inte låta bli att busa endel! Men han gjorde också riktigt härliga galoppfattningar - som verkligen kändes "uppåt"!

När vi bytte till vänster varv blev det istället övergångar skritt-galopp-trav-skritt-galopp. Feykir hade lika kul nu! Och det hade matte också - för fattningarna blev härligt "uppåt" även i detta varv. När jag sedan tyckte att han kunde få pusta en stund i skritt på lång tygel (det var ju faktiskt plusgrader - d v s väääääldigt varmt när man har mastodont-vinterpäls) så tyckte han inte alls att vi var klara med galoppen. Flera gånger, när jag råkade röra mig lite i sadeln, gjorde han direkt en HÄRLIG "uppåt-galoppfattning"! Och matte lät honom hållas och passade på att njuta!

Men sedan var det dags att övergå till mer ambitiöst arbete: nämligen slutor i skritt längs långsidorna. Att böja sig i högersidan är verkligen JOBBIGT för honom - han flåsar minst lika mycket som i galoppen fast vi bara skrittar! Bäst går det när jag lyckats forma honom runt innerskänkeln redan inför hörnpasseringen, så att jag sedan bara kan behålla den känslan när vi kommer ut på långsidan.

I vänster varv är det inte lika svårt för honom - men det blev en hel del pust och stön där också. När han sedan presterade en halv långsida med riktigt hyfsad sluta till höger så gav jag lång tygel som belöning och avslutade för dagen. Det blev ingen lång ridtur - men det kändes som att detta var vad vi behövde bäst idag!

Flera törstiga! Men Sleipnir, Eydir och Djarfur får vänta medan Feykir dricker. Sleipnir verkar ha börjat klättra i rang nu... har t o m sett honom flytta på Krummi! Men det är uppenbarligen fortfarande Feykir som bestämmer i flocken.

KG skottar taket på valackhagens vindskydd.

Laviner och snöskred!

När jag steg upp i morse hade vi -17 grader. En timme senare, när jag skulle åka till jobbet, trodde jag knappt mina ögon när jag kollade termometern igen: bara -7 grader! Och när jag åkte till stallet efter jobbet visade termometern i bilen 0-gradigt. Faktiskt första gången vi INTE har minusgrader sedan i början av november! Och detta kraftiga temperaturomslag får konsekvenser... Som ni ser på bilden ovan (från i lördags) så har vi haft MASSOR av snö i träden. Men nu hade snön plötsligt blivit tyngre i "värmen" och började därför rasa från träden.

Detta fenomen bäddade för en riktigt spännande ridtur, där Feykir och Lukka turades om att försöka sitta i varandras knä! Det blev många tvärstopp, med hästar spända som fiolsträngar. Lustigt nog var det allra värst just där jag fotade bilden ovan. En trädtopp hade redan brutits av och låg i plogkanten och ett antal andra träd lutade oroväckande mycket ut över vägen... När vi skulle passera hördes plötsligt ett vinande i skogen - som av en lavin - när snön plötsligt började rasa. Det blev någon slags dominoeffekt - snön föll i stora sjok från träd efter träd! SPÄNNANDE tyckte hästarna och var beredda på att springa hem.

Vi lyckades i alla fall lirka hästarna förbi denna passage och sedan kunde vi ägna oss åt trav och galopp en ganska lång stund innan det åter blev tvärstopp p g a snöras. Livet var verkligen spännande för hästarna idag! Men det intressanta var att precis när vi vänt hemåt igen så var de faktiskt helt oberörda - trots att vi fick två rejäla snöras rakt över oss! Den avslappnade inställningen höll dock inte i sig så länge - det hann bli rejält spännande flera gånger på hemvägen också. Och när vi åter kom till passagen på bilden ovan visade det sig att ett av träden som hängde ut över vägen hade väntat på oss! Precis när vi passerade under rasade snön ner över oss! Var detta egentligen "Dolda kameran"??!!

När vi var nästan hemma och satt av för att gå sista biten, upptäckte jag att Feykir var alldeles vitskummig på halsen och framme på bogen! Vi hade ju hört att hästarna flåsat en hel del i värmen, men inte trodde jag att han svettades SÅ mycket. Men antagligen var det en kombination av alldeles för tjock päls i förhållande till utetemperaturen och all spänning som ridturen inneburit... Båda hästarna var ganska flåsiga fortfarande, så vi tyckte inte att de skulle behöva gå in i varma stallet, utan vi sadlade av och stretchade ute på gården innan de fick gå direkt ut i sina hagar.

När jag började med hästar "på stenåldern" fick vi lära oss att gnugga svettiga hästar med halm eller hö för att de skulle torka. Nu tog jag en tuss hö, tvinnade ihop och gnuggade Feykir med den. OJ, vad han njöt! Den "rev" uppenbarligen härligt skönt i hans päls!