Grattis på födelsedagen alla hästar!

Feykir fyller 10 år idag! Och Reykur blir 23 år ung.

Dagen började inte så bra... hade tänkt mig sovmorgon efter gårdagens nyårsfirande, men det hade inte min kropp... hade alldeles för ont för att sova särskilt många timmar... Men tillslut orkade jag ändå släpa mig till stallet. Väl där kunde jag konstatera att snön är min bästa vän! Tack vare den kunde Feykir få jobba ordentligt samtidigt som jag i princip ägnade mig åt handikappridning.

Började med att skritta runt ute i skogen - och bitvis gick snön ända upp till magen på Feykir! Även om det var lätt kallsnö så fick han ju lyfta ordentligt på benen! Sedan galopperade vi i djupsnön ända bort till vändplanen. Efter en andhämtningspaus plumsade vi vidare i snön en bit ut över kalhygget också. När vi vände hemåt blev det mer galopp. Tillbaka på gården hann vi med lite slutor i skritt också - för att "böja igenom" honom ordentligt även idag.

Tillbaka i stallet var Feykir uppenbarligen VÄLDIGT stressad av att vara ensam häst inne. (Han har sådana dagar ibland - men det var läääänge sedan sist.) Jag bjöd på äpplen och liiite havre i krubban, men han hade nästan inte ro att äta... For runt i boxen, lyssnade efter ljud utifrån, tittade efter de andra hästarna genom fönstret... Jag stod utanför boxen och pratade med honom och när jag försiktigt petade upp boxdörren kastade han sig undan - som om jag hade försökt attackera honom! Insåg att han aldrig skulle sluta svettas på det här viset, han blev snarare MER svettig av att stå inne. Så jag tog på ett fleecefodrat regntäcke och lät honom gå ut till de andra i hagen istället. Direkt han kom ut genom stalldörren och såg sig flock var han lugn som en filbunke igen!

Det var verkligen härligt att komma ut i skogen en sväng, trots all värk. En sådan här dag skulle jag ha egen nyckel till CityRehab så att jag kunde åka till bassängen! Men det får bli ett varmt bad här hemma istället.

Gott Nytt År!!!

Här kommer några av Johans bilder från Luleå kommuns fyrverkeri förra nyårsafton!

Nyårsafton - och invigning av isvägen

I morse plingade det till i min mobil - det var ett sms från Färjerederiet om att isvägen i Avan öppnat för säsongen. (För fordon upp till 2 ton). Nu får jag alltså nära till stallet ett tag framöver! :-) Det är alltid lite spännande att köra på isen över älven första gången för säsongen - men den höll!

Feykir verkade glad att se mig - han lämnade nästan direkt höbalen och kom till mig när jag ropade! Än en gång hade jag anledning att imponeras av islandshästarnas fantastiska vinterpäls. Det snöade lätt idag och Feykir hade ca 3 cm kall, fluffig snö på ryggen. När jag borstat bort snön kunde jag konstatera att han var HELT torr under snön - pälsen hade isolerat så oerhört bra att snön inte börjat smälta det minsta!

Idag tänkte jag våga mig på lite mer "seriös träning" för nu har jag ju orkat rida flera "försiktiga" ridturer senaste veckan utan att bli sämre igen. Därför tränsade jag med halvstången - för här skulle tränas tölt!

I början av ridturen var Feykir väldigt ofokuserad: kastade med huvudet och ville bara busa... Värmde upp med en massa sidförande i skritt och "fyllisridning" i tölt, som Anna M kallade det när man snabbt flyttar hästen tvärs över vägen m h a vikten. När jag lyckats lirka honom förbi de där läskiga stora träplattorna som någon lagt vid vägen - och som nu delvis var täckta av snö = varning!!! - hade plötsligt min ofokuserade häst bytts ut mot en MKT trevlig sådan!

Jobbade med tölt i långsamt tempo och Feykir kändes riktigt trevlig - t o m formen var riktigt bra!!! När vi kom till korsningen vid sjön vände vi hemåt igen och jag började med att rida slutor i skritt. Det gick riktigt bra! Det blev sedan mer av den långsamma "muskelbyggartölten" på vägen hemåt innan vi även testade att höja tempot. Det senare gick väl inte direkt lysande... det var ju ett tag sedan vi tränade tölt senast och jag fick inte till ridningen... Efteråt insåg jag att jag hela tiden hamnat för mycket i framvikt. Nästa gång MÅSTE jag fokusera på att sitta ordentligt på rumpan så att jag verkligen kan driva ordentligt med sätet och hålla honom rest i bogarna.

Feykir fick sträcka ut lite i trav framåt-nedåt. Sedan red vi sluta i skritt förbi de farliga träplattorna och Feykir hade inte tid att bry sig om dem alls! Det ska jag komma ihåg i fortsättningen!!!

Var riktigt nöjd med dagens ridtur! Det blev bara 40 minuter, men hellre kvalitet än kvantitet! Och det är ju så ROLIGT att orka rida lite mer ordentligt!!!

Nu ska jag se Världscupen i hästhoppning på TV!

Dagens citat:

"Utan humor så dör man!"

Kronprinsessan Viktoria

Halleluja-moment!

Ett sådant fick jag verkligen uppleva idag - och det var helt oväntat! Eftersom det är tisdag och jag börjar sent red jag på morgonen innan jobbet. Valde än en gång skogsvägen "bakom bommen" för att Feykir skulle få jobba ordentligt i djupsnön. (Ja, efter de senaste dagarnas ihärdiga snöande har vi nog en halvmeter snö - så nu kan jag använda ordet "djupsnö" utan reservationer!) Red galoppintervaller upp till vändplanen och en av gångerna vi fattade vänster galopp var det så där: "plötsligt händer det!!! Första språnget blev nästan bara uppåt! WOW!!! Det var förståss för att Feykir verkligen tog i för att "lyfta sig" upp ur snön!

När vi kom till vändplanen skrittade vi en ganska lång sträcka längs kalhygget. Här var det helt ospårat och snön gick upp över knäna på Feykir. Så han fick jobba ordentligt med att lyfta på fötterna, även om det var lätt kallsnö. Vid ett tillfälle korsade vi ett älgspår som såg ganska färskt ut... men Feykir reagerade inte alls.

Det gjorde han däremot när vi hade vänt hemåt igen. Då började jag undra om han inte läst boken där det står att hästar ALLTID vill hem?! Nej, antagligen fick han vittring på den där älgen för han blev stel som en staty och vågade INTE gå hemåt. Jag fick lirka och lirka, några steg i taget, och SAKTA men säkert närmade vi oss tillslut skogsvägen igen. Precis när vi kommit upp på vändplanen var det en fågel som flög upp framför oss - och jag trodde nästan Feykir skulle sätta sig av rena förskräckelsen!

Sådana här gånger är det tur att man har en modig matte - som försiktigt kan lotsa en förbi alla faror! ;-) En modig och sjungande matte, ska kanske tilläggas. För det lärde jag mig redan på Reykurtiden att det är bra att sjunga när hästen blir stressad. De är ju så oerhört känsliga och känner av minsta tecken på att även ryttaren blir spänd. Och det allra första tecknet är att man andas lite mer ytligt. Men om man sjunger måste man andas ända från magen - och då sprider man alltså lugn till hästen!

När så Feykir tillslut - med sjungande matte på ryggen - lyckats skritta avslappnat en lång stund tog vi en avslutande galopp hemåt. Sista biten in på gården - där det var plogat - red vi slutor i skritt också. Precis som igår var Feykir JÄTTEDUKTIG!

Nu måste jag skynda till jobbet: over and out!

Feykir och Anna är helt "wild and crazy"!!!

När jag kom till stallet efter jobbet idag hade jag tänkt rida på ridbanan. Det var nämligen alldeles för länge sedan sist! Dessutom hade jag glömt ladda batteriet till min suveräna boglampa och ville helst inte ge mig ut längs vägen utan den... Det visade sig dock att ridbanebelysningen av någon anledning inte heller gick att tända... Men jag kom fram till att jag väl lika gärna kunde rida på ridbanan i mörkret som att rida längs vägen i mörkret. Det var ju ändå inte någon instruktör som behövde se vad jag höll på med!

När jag kom in med Feykir på ridbanan blev Démantur, som går i hagen intill, MYCKET upplivad. Han är inte så noga med om det är sto eller vallack - en läcker häst är en läcker häst! Och när Démantur började utstöta uppskattande ljud hörde ju gårdens andra hingst att det var något spännande på gång! Så på andra sidan ridbanan började Sleipnir (e Berserkur) kråma sig också! Oj, så uppvaktade vi kände oss! Eller i alla fall jag, Feykir verkade mest besvärad och lite orolig att Démantur skulle komma för nära.

När vi skrittat igång och började jobba med trav på böjda spår blev Feykir JÄTTEBUSIG!!! Han tyckte tydligen det var helt "wild and crazy" att rida på mörk ridbana, för han kastade våldsamt med huvudet hela tiden medan han for omkring och lekte vildhäst. Så jag fick gräla på honom en hel del - tanken med ridning är ju faktiskt att han ska ha visst fokus på mig...!!! Tillslut skärpte han till sig i alla fall och jobbade med riktigt bra form i traven trots att jag "provocerade" genom att hela tiden byta riktning.

Sedan körde vi repetition av ridningens grunder, enligt Atli: skritt på volt och flytta ut bakdelen. Bytte varv ofta och det funkade överraskande bra, med tanke på hur länge sedan vi tränade detta sist!

Övergick till slutor i skritt och Feykir var faktiskt JÄTTEDUKTIG!!! Han kändes så mjuk och smidig - kunde t o m böja ordentligt i högersidan utan att tappa framåtbjudningen! Red ganska mycket slutor, till Feykirs pustanden och stönanden och sedan var jag nöjd för dagen. Det blev bara en dryg halvtimma idag - och Feykir var inte ens svettig. Men matte hade fått jobba lite mer än igår så det fick vara lagom. Och när slutorna dessutom funkade så bra kunde jag ju inte vara annat än nöjd!

Full galopp så att snön yr runt hovarna!

Hemma igen efter ett mkt trevligt julfirande i Umeå! När jag kom till stallet idag såg Feykir genast till att "samla poäng" - för när jag kom in i hagen och ropade på honom lämnade han genast höbalen och kom fram till mig!





Vi fick inviga nya julklappsschabraket - och min stackars mobilkamera fick försöka fota i mörka stallet... Det jag försöker visa är ett schabrak i olika grå nyanser. Det är av allroundmodell, så det är lite mer svängt framtill än de dressyrschabrak jag brukar använda. Men tack vare detta så syns ju faktiskt den snygga kanten bättre! I vanliga fall är schabrak och vojlockar från Mia:s mina favoriter, men det här hade faktiskt en riktigt fiffig lösning som jag tycker att Mia:s borde ta efter: "Hällorna" där man trär igenom sadelgjorden går att öppna upp och stänga med kardborrband! Mycket enklare än att trä sadelgjorden igenom!

Veckorna innan jul orkade jag bara rida någon gång/vecka - så nu gällde det att försöka ta det försiktigt - det är alltid så viktigt för mig att trappa upp ansträngningen, även efter ett kortare uppehåll, så att jag inte blir sämre. Samtidigt hade Feykir överskottsenergi så att det nästan pyste ur öronen på honom... Bara att ta sig ut från gården var spännande... Hur skulle vi få ihop det här på ett bra sätt? Lösningen blev ridning i djupsnö! Ja, egentligen kan man väl inte kalla det "djupsnö" - när det bara handlar om någon dryg dm... men inte ens som norrbottning får man vara allt för petig den här vintern!

Red skogsvägen bakom bommen bort till vändplanen och galopperade nästan hela vägen - så att snön yrde runt oss. HÄRLIGT!!! Sedan blev det en skrittrunda på kalhygget. Där snön hade drivit ihop gick den Feykir ända upp till knäna - så han fick riktigt bra träning medan matte kunde sitta och ta igen sig.

Galopperade tillbaka längs vägen till vår travslinga i skogen - och red den i skritt idag. Det ligger massor med sly tvärs över stigen, vilket funkerar som utmärkta travbommar vid barmark. Men nu var det ju svårt att se dem under snön. Jag passade på att rida utan stigbyglar för att både stretcha benmusklerna och samtidigt få lite sitsträning.

Tillbaka ute på skogsvägen försökte jag trava hemåt, men Feykir hade bara två gångarter idag: skritt och galopp, så det blev den senare. När vi var nästan hemma vände jag tillbaka och travade en bit bortåt. Jag har "programmerat" honom till trav på den sträckan - vänder aldrig hemåt igen förrän han travar riktigt bra - så nu visste han ju vad som gällde.

Totalt red vi drygt 50 minuter och tack vare snön fick Feykir jobba ordentligt medan matte mest åkte med. Perfekt för oss båda alltså!

Efter ridturen vågade jag mig på att plocka fram viktmåttbandet... och kunde lättad konstatera att det bara visade + 3 kg, sedan hästarna fick höbalar i hagen. Trots att Feykir mest vilat. Hoppas jag kan rida mer framöver - så att det inte behöver bli så många fler extra kilon den här gången!