Snökaos ger svältande hästar...!!!

För några veckor sedan, när jag läste i en Facebook-grupp som handlar om islandshästar, upptäckte jag till min förvåning att en för mig okänd person länkat till ett av mina blogginlägg från 2012! Men eftersom inlägget uppenbarligen uppskattades passar jag på att "köra en repris" här när det nu är lite "bloggtorka" p g a att Hamingjas vinterlov råkar sammanfalla med att Lára är utlånad denna vecka. P g a "MONSTERKYLAN" den senaste veckan hade det väl inte blivit så mycket ridning ändå...

Så håll till godo med detta inlägg - om "MONSTERSNÖSTORMEN" och dess katastrofala följder för hästarna i Mariebäck:

Köldfaktor -38

Fina systrarna Hamingja och Hremsa - på var sin sida om staketet.

Igår hade vi -27 grader hemma i Kyrkbyn och enligt min väderapp gjorde vinden att det kändes som -38. Inget svårt val att ge Hamingja fortsatt ledigt m a o! Idag var det mildare väder, men jag har ändå tänkt att hon ska få vara ledig några dagar till. Hon signalerade ju så tydligt att hon behövde lite vila! Kylan har ställt till det för Láras "jullovsaktiviteter" också förstås - men lite ridning har det blivit och i morgon blir det förhoppningsvis mer!

Idag har vi ledigt!

 

 "Idag har vi ledigt!" hälsar Lára och Hamingja.

Och själv försöker jag febrilt komma på vad man gör av en helt ledig dag när man inte ens ska åka till stallet...?! Temperaturen har sjunkit under dagen och ligger i skrivande stund på -25 grader här hemma i Kyrkbyn. (Och då brukar den alltid vara ännu lite lägre i Mariebäck.)  Temperaturskillnaden har fått det att knaka ganska rejält i den gamla timmerstommen till vårt hus. Men min kropp har faktiskt inte börjat "knaka" så mycket av kylan - ännu i alla fall! Lite "farligt" bara att titta på bilder av hästarna - för jag vill genast släppa allt och åka till stallet!!! Mina fina, fina tjejer!!!

 

Den här bilden illustrerar väl utomhustemperaturen rätt bra?! En stängselstolpe som Johan fotade vid ett besök i stallet förra vintern. Det är nog lugnast om jag fokuserar på sådana bilder istället...!!!

"Svettig häst BÖR släppas ut utan täcke vid -25 grader!"

 Här hade Lára täcke på sig - men matte visste inte bättre...

Nyligen har jag fått ta del av - för mig - ny kunskap om hästars behov av täcken, vilket har varit OERHÖRT intressant. Och dessutom omvälvande eftersom det inneburit att jag helt fått ompröva min syn på detta då den visade sig vara grundad på gammal och numera förlegad kunskap. När jag under slutet av 90-talet började rida regelbundet för en av de mer namnkunniga instruktörerna i landet fick jag lära mig att det var viktigt att bibehålla värmen i hästen efter ett träningspass så länge som möjligt. Ju långsammare avkylning desto bättre för hästens muskler. Därför skulle man SNABBT på med ett fleecetäcke eller liknande så snart man sadlat av och lika viktigt var att en svettig häst skulle skyddas mot nederbörd och stark kyla. Men nu fick jag alltså inse att vad som då ansågs vara vedertaget - och som jag sedan dess hållit för sanning - senare visat sig inte stämma alls!

Den huvudsakliga källan till min nya kunskap heter Per Michanek, veterinär sedan 40 år och uppfödare av fullblodsgaloppörer. Han har forskat inom detta område och har själv sina tävlande fullblod på lösdrift - utan täcke! Här är ett försök till sammanfattning om vad jag har fått lära mig om detta genom att läsa referat från föreläsningar han hållit, texter han skrivit samt genom kontakt direkt med honom.

Unghästflocken nov 2008, Hamingja (2:a från vänster) snart 2 år!

En häst med vinterpäls klarar sig utan problem ner till -25 grader. Vid kallare temperaturer än detta bör man istället för att använda täcke ge hästen mer grovfoder (hö eller halm). Genom att förbränna maten håller sig hästen varm. Och tack vare att man INTE lagt på något täcke producerar hästen det bruna fettet, vilket är en vävnad som producerar värme. Detta gäller även hästar som är delvis klippta.  Om hästen är helklippt kan man däremot behöva kompensera med täcke eller mer mat även innan temperaturen passerat -25 grader.

När man undersökt nötkreatur med vinterpäls vid en utomhustemperatur på -25 grader har man funnit att temperaturen längst ut på hårstrået är -15 grader, men att den längst in vid hudytan är + 25 grader! Och det är rimligt att anta att detsamma gäller för hästar. Om ett täcke är positivt eller negativt för värmebalansen beror både på hästens päls och täckets egenskaper, men om man lägger ett tungt täcke som inte isolerar så bra på en häst med kraftig vinterpäls riskerar man att försämra den totala isoleringen genom att trycka ihop pälsen.  :-O

Inte heller hård vind visade sig vara ett problem - vinden når aldrig hudytan utan tränger bara några m m ner i pälsen. Och när det gäller väta från regn eller snö gäller att pälsen fungerar som ett effektivt paraply: vattnet lägger sig längst ut i pälsen och stjäl ingen värme från hästen. Just detta hade jag inte så svårt att "köpa" för när det snöat kan ju hästarna stå med ett tjockt snölager på ryggen utan att detta smälter. Och rimfrost i pälsen vintertid är ett annat tydligt tecken - den börjar ju däremot smälta i samma stund som hästen kommer in i stallet även om där bara är någon enstaka plusgrad.

En svettig Hamingja i somras - 8 år gammal.

Men när man kommer till svettiga hästar blev det BETYDLIGT svårare för mig... Dels för att jag alltså fått lära mig om den stora betydelsen av att behålla hästen varm efter arbetet. Och dels för att det kändes så självklart att en päls som är blöt inifrån måste tappa sin isolerande förmåga. Men om man nu ska förmänskliga hästarna - som jag uppenbarligen gjort i detta avseende - borde jag i det senare fallet snarare ha tänkt på hur det är att svettas i ett underställ av ull än i ett av syntet - för den naturliga ullen ser ju till att du INTE blir kall, även om du är blöt!

När en häst svettas fungerar det så att när hästen svettas dunstar svetten från den varma huden och ångan kondenserar längre ut i pälsen. Fukten lägger sig alltså längst ut på stråna (varifrån den sedan förångas) medan hudytan är torr! Om man lägger täcke på en svettig häst förstör man denna naturliga process och tvingar ner fukten mot hudytan... Medan den svettiga hästen utan täcke behåller sin normala temperatur vid hudytan eftersom pälsen isolerar så bra att kroppsvärmen inte läcker ut och därmed inte heller torkar upp pälsen på utsidan. (Detta kan man ju faktiskt se med blotta ögat: hade det funnits ett värmeläkage skulle hästens päls ha torkat oerhört mycket snabbare än vad den faktiskt gör!)

Lára - The Queen of Mariebäck!

Med stöd av sin forskning konstaterar Per Michanek att man vid temperaturer ner till -25 grader utan problem kan släppa ut svettiga hästar i hagen utan täcke. Så gör han själv med sina tävlingshästar, vilka ändå knappast har en vinterpäls som motsvarar en genomsnittlig islandshäst! Och vid temperaturer under -25 bör man alltså i första hand ge mer foder, inte lägga på ett täcke som stör hästens naturliga värmereglering.

Kortklippta hästar som är svettiga kan man låta stå med fleecetäcke en stund innan man släpper ut dem. Då kondenserar svetten i täcket och när man sedan tar av det är hästen torr. Man kan visserligen göra samma sak på en häst med vinterpäls, men det är onödigt. Och man ska komma ihåg att anledningen till att hästen svettas är att den behöver bli av med värme - vilket man motverkar genom att använda täcke. Hästar klarar dessutom kyla betydligt mycket bättre än värme - så att "behålla värmen i musklerna! är inte alls prio 1 för en svettig häst utan tvärt om behövs den naturliga, avkylande processen!

Finaste Feykir myser med matte!

 Men om hästen skakar - är inte det farligt?! Nej inte nödvändigtvis, förklarar Michanek, en häst skakar för att producera extra värme när kroppens temperaturregleringssystem anser att det behövs för att inte kroppstemperaturen ska sjunka. Precis som oss människor alltså. Om de har samma psykiska upplevelse som vi är däremot oklart. Vi får ju lära oss att det är farligt att frysa och upplever därför denna helt naturliga reglermekanism som mycket obehaglig. Små barn som ännu inte lärt sig att det är farligt att frysa kan man däremot se skaka utan att de bryr sig speciellt mycket. 

För att anpassa sig till kyla genom att aktivera brun fettvävnad behöver man inte frysa, hästar som lever ute anpassar sig gradvis i takt med årstidernas växlingar och behöver inte skaka. För hästar som växlar mellan uteklimat och stall, klipps och täckas kanske anpassningen blir svårare.

Om man släpper ut hästen på lösdrift när det redan är rejält kallt så kommer den kanske att börja skaka, men det gör den alltså för att anpassa sig till lösdriften genom att producera brunt fett. När den producerat tillräckligt mycket brunt fett för att klara vädret (vilket kan ta flera veckor) slutar den också att skaka. Vad händer då om vi tycker synd om hästar som skakar och lägger på ett täcke? Jo, vi stoppar produktionen av brunt fett och gör det faktiskt ännu svårare för hästen att klara av kyla, nederbörd och vind...!!!

Istället bör vi hjälpa hästen att anpassa sig till lösdriften genom att inte lägga oss i dess naturliga process. Vi ska bara ge extra foder vid behov. På sin egen retoriska fråga "Behöver hästar täcken?" svarar Per: "Behöver fiskar snorkel?!" "Generellt kan man säga att väl utfodrade hästar med vinterpäls som fått bra möjligheter att anpassa sig klarar svensk vinter bra utan täcke."

.Med denna kunskap i bakhuvudet bör man sedan använda sitt sunda förnuft! "Givetvis är det skillnad på pälsarnas tjocklek, på stor och liten, gammal och ung... var lyhörd och håll koll på hästens vikt så ser du om den mår bra! I vissa fall kan täcken ändå behövas, men för hästens skull bör man i första hand ge mer grovfoder."

Edit: Texten ovan delvis uppdaterad 160112 efter värdefulla synpunkter från Per Michanek. 

Don´t try this at home...

Är det bara jag, eller sitter sadeln lite snett?!!

Idag har jag lyckats slå ett HELT onödigt rekord... TVÅ ofrivilliga "avsättningar" under samma ridpass... don´t try this at home...!!! Jag hade planerat att låta Hamingja mjuka upp kroppen med massor av galoppintervaller i skogen, eftersom jag antog att hon kunde vara lite stel efter den senaste tidens ganska intensiva töltträning. Och jag verkade ha rätt i det antagandet för till att börja med var hon ganska ovillig att korsa med vänster bak och t o m sparkade efter pisken ett par gånger. 

Men under vår travuppvärmning längs vägen kändes hon sedan jämn och fin - så jag blev övertygad om att hon inte hade ont någonstans utan bara var stel i musklerna. Vi svängde in vid gamla soptippen och red ett par galoppintervaller uppför den första lilla backen innan vi sedan fortsatte förbi soptippen längs vägen in i skogen för att fortsätta galoppintervallerna där. 

I början finns det två ställen där det rinner vatten över skogsvägen och där det delvis var öppet vatten fortfarande. Min lilla fröken tycker ju INTE om att bli blöt om hovarna, så det krävdes MASSOR av övertalning innan vi tillslut passerat båda dessa otäcka ställen. Och bara en liten stund senare lyckades jag göra min första "avsittning" för dagen - eller ska man kalla det "avskalning" kanske?!!

Snön hade fått ett mindre träd att falla tvärs över skogsvägen och jag såg ju att det inte skulle finnas plats för både Hamingja och mig att passera under trädet. Men jag tänkte i min enfald att jag skulle försöka dra loss trädkronan ur snön, för då brukar de resa sig lite mer igen. Jag red fram tillräckligt nära för att jag skulle få tag runt stammen från min plats i sadeln, men hur jag än ryckte till satt kronan lika hårt fast i snön...

Just då bestämde sig Hamingja för att hon minsann stått stilla och väntat tillräckligt länge så hon fortsatte helt resolut framåt, under trädstammen - varpå matte "skalades" ur sadeln, gled bakåt över Hamis bakdel och landade på fötterna bakom henne..! Några meter längre fram stannade Hamingja, vände på huvudet och tittade förvånat efter var matte tagit vägen?!! 

Vid det här laget hade jag kommit fram till att underlaget ändå inte var tillräckligt bra för våra galoppintervaller, så jag hämtade Hamingja och ledde henne tillbaka under trädstammen innan jag satt upp igen och började skritta hemåt. Nu blev vi ju tvungna att passera de otäcka, blöta ställena en gång till - men eftersom vi redan vågat oss på det en gång tänkte jag att det inte borde bli något större problem.

Det blev det väl inte heller, förutom att Haminjga denna gång valde att hoppa över dem. Och vid det andra tillfället gjorde hon ett JÄTTEHOPP snett till höger över vattnet. Hoppet fick sadeln att åka fram ordentligt, så att sadelgjorden blev lös - och därmed gjorde också det sneda hoppet att sadeln gled en rejäl bit åt höger. Den satt så långt till höger att mina försök att trampa den tillbaka var helt lönlösa - istället gled den bara mer och mer åt sidan... Lika lönlösa var mina försök att bromsa Hamingja - hon tyckte förstås att det var väldigt obehagligt med den glidande sadeln så hon sprang istället bara fortare och fortare...

Tillslut insåg jag att sadeln snart kunde snurra runt helt och hamna under hennes mage - och då ville jag INTE "hänga med" och riskera att få en spark av hennes hovar... Så det "minst onda" måste ändå vara att släppa taget och låta mig falla av... "Tur att det är snö!!!" hann jag tänka, men landningen blev ändå ganska hård p g a skaren. "Tur att jag har en av marknadens säkraste hjälmar!!!" tänkte jag sedan när jag landade på rygg och bakhuvudet dunsade i marken. 

När sadeln nu slutat glida så där obehagligt lyssnade Hamingja på mina visslingar och stannade snällt en bit längre fram. För andra gången denna dag vände hon på huvudet och såg förvånat på mig: "Var tog du vägen???!!!" När sadeln åter placerats på sin rätta plats fortsatte vi hemåt. Men för att få en bra känsla som avslutning på ridpasset passade vi på att rida fler galoppintervaller i den första lilla backen längs "soptippsvägen". 

Vi red både vänster och höger galopp - och det var riktigt, riktigt fina, runda galoppsprång med bibehållen lösgjordhet och mkt trevlig form!!! Sedan avslutade vi med lite kravlös tölt med lång hals längs bilvägen hem. Nu ska Hamingja få minst en vilodag - för det tror jag hon behöver. Och det lär nog jag också behöva! Jag har bara lite, lite ont i huvudet och nacken nu, men man brukar ju kunna bli ganska rejält "mörbultad" i hela kroppen av att alla muskler spänt sig i fallet. 

Hjälmen har förstås gjort sitt också - och det var ju som sagt tur att det är en av marknadens allra säkraste hjälmar! För ett par år sedan gjorde Folksam ett stort test som visade att EU:s säkerhetsmärkning av ridhjälmar är helt undermålig... Efter det håller nu en helt ny säkerhetsstandard på att tas fram. Redan efter min och Hamingjas "kullerbytta" för ett drygt år sedan när jag fick hjärnskakning (med vad som visade sig vara en undermålig hjälm...) såg jag till att köpa en av marknadens säkraste hjälmar. En hjälm som uppfyllt oerhört mycket högre säkerhetskrav än EU:s säkerhetsmärkning. 

Den gången hade jag så bråttom med att få tag i en ny hjälm att jag köpte en brun, då det var den enda i rätt storlek som fanns att köpa här lokalt. Och jag ville verkligen inte riskera att få klartecken att börja rida igen utan att ha fått tag på en ny, riktigt säker hjälm. Fast jag vet att jag helt enkelt inte trivs i brunt... Brukar säga att det bara är bruna hästar jag passar i! När jag efter ett par månader fick möjlighet att köpa även en svart av samma märke tog fåfängan överhanden och jag köpte den också. 

Så den här gången behöver jag inte stå utan riktigt bra ridhjälm när nu min snygga, svarta gjort sitt och måste kasseras. Det är bara att åter låta säkerheten få före fåfängan och återgå till den bruna - som ju i alla fall matchar Hamingja väldigt fint!

Tandemgrimma och tjuvträning!

Hamingja poserar gärna för en bild!

Stoflocken stod allra längst ner i hagen när jag skulle hämta in Hamingja idag - och mina rop och visslingar fick henne visserligen att lyfta på huvudet och titta åt mitt håll... men att komma till matte fanns inte på världskartan... Ett ögonblick såg det ändå ut som att hon trots allt tänkte följa efter när Litlamin - lämnade de andra och ivrigt skyndade mot mig för att erbjuda sina tjänster. Men den tanken gick uppenbarligen över lika snabbt som den kommit...

Litla mötte mig halvvägs ner i hagen och "gick fot" tillbaka till de andra medan hon gjorde flera försök att stoppa in huvudet i Hamingjas grimma, som jag bar i ena handen.  Ibland gör hon t o m sådana försök sedan jag hunnit sätta grimman på Hamis huvud - hoppas visst att det ska vara en "tandemgrimma"!

När Hamingja och jag började gå upp mot grinden kom Litlamin galopperande förbi oss upp mot stallet allt medan hon gjorde små krumsprång! Sylvias hästar har vintervila ännu, men Litlamin visar allt tydligare signaler om att hon vill komma igång och börja jobba igen! När Sylvia betäckte Lára med Démantur hoppades hon att Lára bl a skulle nedärva sin exeptionella arbetsglädje - och så här långt verkar det ju absolut lovande!

Jag hade fått klura en hel del när jag planerade dagens träningspass för Hamingja. Efter riktigt ansträngande ridpass två dagar i rad funderade jag först på att låta henne vila. Men det kändes så viktigt att få en möjlighet att (förhoppningsvis) befästa gårdagens framsteg i tölten, när jag nu lyckats återta "förlorad mark" på det området. 

Det optimala vore därför ett kort pass med fokus på tölten - så att hon fick känna att när hon är duktig behöver det inte bli jättejobbigt. Men med två tuffare träningspass "i bagaget" skulle hon antagligen behöva en riktigt ordentlig uppvärmning först - särskilt med tanke på hur stel hon kändes i början av ridturen igår. För det vore verkligen onödigt att trigga igång onödiga protester i tölten p g a att hon var stel i musklerna... Så hur skulle jag kombinera detta på bästa sätt?!

Först funderade jag på att inleda med galoppintervaller bakom vägbommen ovanför stallet - eftersom galopp är så lösgörande - för att sedan rida ner på bilvägen och träna tölt. Men då fanns ju en risk att jag triggade igång protester om hon trodde att vi var på väg hem men att jag bara passerade gården på väg ner till bilvägen...

Lösningen blev att rida direkt ner på bilvägen och där värma upp i tölt med massor av skänkel-vikningar fram och tillbaka över vägen. Och sedan prova en ny plats för våra galoppintervaller, nämligen första delen av vägen in till den gamla soptippen, innan vi skulle fortsätta bilvägen bort en sträcka till och "känna på" den samlade tölten. Då kunde jag ju också avpassa sträckan längs bilvägen efter hur det fungerade. Ju mindre protester i tölten desto tidigare kunde vi vända hemåt igen. 

Hami kändes inte heller lika stel som igår när vi som vanligt lämnade gården i skänkelvikning med pisken mot vänster bak. Och det var ju lovande inför fortsättningen! Den långa galoppsträcka som avslutade gårdagens träningspass hade uppenbarligen haft önskad stetchingeffekt på hennes muskler! 

Vi har ju verkligen HUR mycket som helst att träna på Hamingja och jag - vilket just är vad jag tycker är så KUL med att rida henne! Sedan är det ju ingen nackdel att man ibland kan träna många saker på en gång! Våra galoppintervaller är verkligen en sådan möjlighet till "multiträning"! Det Hamingja och jag främst behöver träna på där är bärighet och lösgjordhet - d v s jag måste SITTA i sadeln (INTE lätt sits - som jag annars väljer automatiskt) och hålla drivningen (trots att jag inte vill att det ska gå fortare) medan jag försiktigt "leker" lite med tyglarna ifall hon börjar stumna i högersidan. 

Och ju mer vi tränar på detta desto bättre går det att få de höga, runda galoppsprången och undvika att hon styvnar och biter fast i högersidan. Kvaliteten på galoppsprången är också något som förstärks av att vi rider just intervaller och därmed gör många galoppfattningar. Man brukar säga att galoppen stärker hästen och det är då f f a det första galoppsprånget som är rena styrketräningen.  (Särskilt när man fattar galoppen från halt som vi gör! Medan galoppfattning från skritt förstås är mer stärkande än från trav.) För bästa effekt ska man alltså inte galoppera så länga sträckor utan istället rida så många första galoppsprång som möjligt under ett träningspass. Vilket det ju blir när man rider galoppintervaller.

Något som också är oerhört viktigt, särskilt på en så explosiv häst som Hamingja, är att etablera och underhålla en "off-knapp" så att man kan få hästen att slappna av mellan de ansträngande momenten under träningspasset. Annars hamnar man tillslut i en ond cirkel när ansträngning leder till att hästen successivt blir mer och mer spänd. Detta är förstås allra, allra mest avgörande när det handlar om den ultimata urladdningen: flygande pass. Och där vet jag att många använder sig av en hink med mat som hästen får äta ur så snart den stannat igen. 

Med Hamingja har jag bl a "smygtränat" på detta med "off-knappen när vi galopptränat på ängen vid "världens ände" genom att jag låtit henne skritta tillbaka ner till vägen igen. I början var hon så uppe i varv att det krävdes specialknepet med pisken mot bakdelen för att hon skulle lugna ner sig tillräckligt för att skritta. Men nu är "off-knappen" så väl etablerad i detta moment att jag t o m kan ge henne hellånga tyglar så snart vi vänder tillbaka ner mot vägen och hon skrittar då tryggt med nosen mot backen! 

Den senaste tiden har jag t o m testat att ibland även galoppera tillbaka ner till vägen och ändå har "off-knappen" fungerat lika bra nästa gång! Idag undrade jag lite hur den skulle fungera när vi red våra galoppintervaller på ett helt annat ställe än tidigare - men till min glädje visade sig knappen inte alls vara platsberoende utan fungerade lika bra ändå! Redan här var jag därför JÄTTENÖJD med min häst - och då hade jag inte ens börjat med töltträningen...!

När vi kom tillbaka ner på bilvägen och jag vände bort mot "världens ände" istället för direkt hemåt var hon aningen tveksam till en början och "frågade" några gånger om vi ändå inte skulle vända hemåt...?! Men när jag började jobba med halter, ryggningar och samlad skritt blev protesterna ändå inte större än att de kunde hanteras. Och i samlade tölten kom inga protester alls! SKÖNT att framstegen från gårdagen "satt kvar"!!! 

Eftersom allt flöt på så fint vände jag hemåt vid "världens ände" och inledde hemvägen med en lååååång skrittpaus. Även nu fungerade off-knappen helt klockrent!!! Trots hemvägen slappnade hon av tillräckligt för att sträcka halsen maximalt ner och fram, skritta med långa, lugna kliv och avspänt spelande öron när jag gav hellånga tyglar! Och när hon nu var så duktig lät jag skriftpausen bli ännu lite längre än jag först hade tänkt - så hon verkligen skulle ha ork att ta i när det var dags för samlad tölt igen.

Ork att "ta i" innebär ju tyvärr också mer ork att protestera... så det var ju en liten chansning från min sida... När jag åter började samla henne i skritten kom också endel protester och hon gjorde några försök att rusa hemåt. Men varje gång lyckades jag behålla min sits och kunde också ganska lätt återta kontrollen. Och när vi väl haft dessa diskussioner och gjort en mjuk och fin övergång till arbetstempo tölt så verkade också de värsta diskussionerna vara över! 

Jag t o m testade att flera gånger ta undan pisken en stund för att sedan lägga tillbaka den mot vänster bak utan att det blev någon större reaktion - inte någon av gångerna! Jag hade verkligen lyckats återta förlorad mark i den samlade tölten!!! I o m att det flöt på så bra blev det ytterligare en lite längre skrittpaus innan hon fick avsluta med att sträcka ut ordentligt i stretching-galopp genom allén upp till kyrkan. 

Efter detta kanske det t o m blir vilodag imorgon för min DUKTIGA häst. Om jag kan låta bli att rida vill säga - när jag nu skriver detta vill jag åka tillbaka till stallet och rida mer redan idag!!! Men vi kanske tar en sväng i skogen i morgon - utan så mycket krävande tölt - så får hon stretcha ut musklerna ytterligare. För i övermorgon, måndag vet jag att det måste bli vilodag i alla fall. 

Grattis på födelsedagen, fina tjejerna!!!

Kan man börja det nya året bättre än med att rida båda sina FINA hästar?! Jag tycker inte det i alla fall!!! Den 1:a januari är dessutom alla hästars födelsedag och att ridning stod högst upp på Láras önskelista är det ju ingen tvekan om. Och även om Hamingja inte är lika extremt arbetsvillig som Lára tror jag även hon hade ridning på sin önskelista - men först på andra plåt, efter morötter och annat gott!

Jag red Hamingja först och som vanligt började jag flytta undan för vänsterskänkeln, direkt från första steget. Men hon verkade ovanligt ovillig att korsa med vänster bak idag - vilket jag antog var stelhet och träningsvärk efter gårdagens rejäla "genomkörare" i tölt. För att mjuka upp henne red jag därför massor av skänkelvikningar fram och tillbaka över vägen - först i skritt men sedan även i tölt resp trav.

Avslutade uppvärmningen med galoppintervaller i ängskanten vid "världens ände". Sedan tyckte jag att vi borde vara redo för samling i tölten med pisk på vänster bak. Jag hade ju viss förväntan om att gårdagens arbete inte bara skulle visa sig initial i stelhet i musklerna, utan även i att lilla frökens protester när matte började ställa krav skulle ha mattats något. Men jag hade aldrig vågat hoppas att det skulle vara SÅ stor skillnad som det faktiskt var!!!

För när jag nu först red samlad skritt och sedan övergångar till tölt så kom inga större protester alls - inte ens när jag provocerade genom att röra pisken! I början av ridpasset, när vi red skänkelvikningar i skritt, sparkade hon ilsket efter pisken några gånger - men nu i den samlade tölten blev det inte ett enda försök till "kast med liten ryttare" utan bara några argsinta pisk med svansen ibland. Och när vi vänt hemåt igen fortsatte det att fungera lika bra!!!

Tog ganska många skrittpauser under hemvägen för att hålla henne på bra humör nu när hon var så duktig. Och sedan avslutade vi med en lång, lösgörande (vänster-)galopp genom hela allén upp till kyrkan. Jag blev så arg på mig själv tidigare, när jag klantade till träningsupplägget och gav henne möjlighet att åter ta över kommandot i tölten... så då kändes det ju oerhört skönt att idag få uppleva att jag lyckats reparera den värsta skadan igen!

Sedan var det Láras tur att få sin födelsedagspresent! Även här inledde jag ridpasset med skänkelvikningar i skritt och när vi lämnade gården i hennes specialitet "ökat tempo sidförande" var det ingen tvekan om vad som stått överst på önskelistan för denna dam! Fortsatte med skänkelvikningar även i tölt och trav. Och sedan kunde vi faktiskt enas om skrölt med lång hals - och då menar jag verkligen skrölt och inte någon Lára variant av "ökat tempo skrölt"! Duktiga tjejen!!!

Vände hemåt och tränade lite ryggningar och samlad skritt innan jag från en sluta med böjning i vänstersidan gjorde en övergång till tölt. Och hon verkligen smög över i tölt hur mjukt och fint som helt, med bibehållen längd på halsen och helt lätt i handen!!! Superfin kändes hon verkligen!!! Nu var ju detta verkligen mjölksyreträning så vi red bara en kortare sekvens innan hon fick sträcka ut i skritt en stund. 

Upprepade sedan detta några gånger och varje gång blev övergångarna lika bra! Och när jag sedan ställde om henne till vänster kunde jag fortfarande behålla högerbogen på plats och tölten fick ÄNNU bättre bärighet! Min duktiga, duktiga tjej!!! Som belöning för detta fick sedan även hon galoppera hela vägen upp genom allén till kyrkan - och hon "belönade" i sin tur mig genom att ta högergaloppen vid första försöket!

Det är verkligen helt galet vilka fina hästar jag har!!! Och bättre än så här kunde ju det nya året inte börja, när jag fick njuta av att rida dem båda!!! Men nu är jag verkligen REJÄLT mör i kroppen, så det blir knappast så många fler "knop" för mig idag... bara ett varmt bad och sedan vila. Johan har jobbat idag, helt enligt traditionen. En nykterist-läkare är sällan så populär bland kollegorna som när han är frivillig att jobba nyårsdagen!

Det är föresten inte bara hästarna som fyller år idag - det gör även min kära syster Kristina! Här med sin Micke, på Johans disputationsfest. Stort GRATTIS "Fialotta"!!!