Lára-lycka!

Vår sista semestervecka inleddes idag med strålande sol och VÄRME! Som mest visade termometern 27 grader i skuggan i eftermiddag. Lite av den värmen hade vi ju gärna tagit när vi var ute på Brändöskär... men värmen är välkommen när än den kommer! Hade förståss SVÅR Lára-abstinens, men för hennes skull lyckades jag behärska mig och spara ridningen till kvällen när det hunnit bli svalare igen.

När jag kom till Mariebäck hade hästarna precis hunnit få gå ut på betet igen för natten (de tillbringar dagarna i hage med minimalt att äta och bara nätterna på bete för att hålla formen bättre.) Så att komma när matte ropade var det förståss inte tal om... men så snart grimman satt på plats följde hon med mig till stallet hur ivrigt som helst - min alltid lika arbetsvilliga häst!

Sussie var i stallet och hade precis ridit sin fina Ari. Det var ett tag sedan vi träffades sist men nu hann vi prata och ha trevligt medan jag gjorde Lára klar för ridturen. Hon hade varit med på Atlikursen (alltså både hon och hästen - inte som i mitt fall bara hästen) och var jättenöjd för det hade gått så bra. Vi konstaterade att alla borde få ha så fantastiskt roliga hästar som vi två har! Och det faktum att vi båda först förlorade våra tidigare ögonstenar p g a fång resp kolik gör ju förståss att man uppskattar dem ÄNNU mer...!

När Lára och jag red ut tog vi till vänster på bilvägen mot sjön. Hade fått tips av Sussie att man kunde undvika vasst grus rätt bra åt det hållet ifall man höll sig i hjulspåren - och det visade sig stämma! Eftersom vi varken kunde värma upp/lösgöra med volter eller sidförande red jag istället massor av riktigt korta sekvenser med tempoväxlingar. Att hela tiden varva mellan långsamt och snabbt tempo i tölten är nämligen ett effektivt sätt att lösgöra fast man rider rakt fram - har jag fått lära mig. (Att galoppera är ju ett annat bra sätt.)

Fortsatte sedan att njuta av Lárattölt i olika tempi bort till korsningen vid sjön. Och när vi tagit en lång skrittpaus längs vägen in mot stan blev det ännu mer töltnjutning på hemvägen. Först riktigt samlat arbetstempo och sedan en hel del ökat tempo. Härligt!!! Töltsessionen avslutades med att hon fick slappna av i långsam tölt då jag uppmanade henne att länga halsen ytterligare. Och medan hon belåtet frustade om och om igen blev halsen längre och längre och längre... Riktigt härligt att se hur halsmuskeln spelade under hennes hud! Detta var defenitivt nytt rekord avseende lång hals i tölten när vi ridit ute - med hästlängder!!!

När jag sedan erbjöd trav fanns det nästan inte mer hals att länga ut - men däremot en trav med riktigt mycket bärkraft. (Fortare=bättre är ju annars dames devis.) Och jag satt förståss hela tiden med ett stor leende från öra till öra och bara njöt av min häst. Det faktum att det var härligt ljummet i luften, men blåste ganska ordentliga (fast varma) vindar så att vi inte ens behövde bekymra oss om insekterna, gjorde ju även sitt till för att ge detta ridpass en hög placering på tio i topp-listan bland ridturer!

Tillbaka i stallet fick Lára en välförtjänt dusch i spolspiltan och hon verkade t o m tycka det var skönt när jag spolade huvudet! När hon sedan fått några nävar havre och en skvätt vatten för att blanda ut mineralfodret ställde hon sig tyvärr och kliade svansen... Det verkar vara nedre delen av svansroten som kliar, på båda sidorna samt undersidan. Jag gnuggade in ordentligt med "anti kli-medel" och hoppades att det skulle ha snabb effekt. Även manen och pannluggen fick sig en omgång - i förebyggande syfte. Lára såg mycket nöjd ut när hon fick gå tillbaka ut på betet igen. Men jag hade gärna sadlat och ridit någon timme till! (Fast hon hade knappast protesterat mot det heller - så länge hon fick springa i alla fall!)

Skärgårdsblogg

Jag sitter i en liten stuga på ön Brändöskär, längst ute i Luleå skärgård och skriver detta. Stugan är från 1724 och har varken el eller rinnande vatten. Av de öar i Luleå skärgård som Johan och jag haft förmånen att besöka, är Brändöskär vår favorit. Det är verkligen något magiskt med att se ut över öppet hav, att se himmel och hav mötas vid en avlägsen horisont. Och här i Luleå förutsätter detta att man kommer till någon av de yttersta öarna om horisonten inte ska skymmas av andra öar.

Vi har varit här ute många gånger och det är andra året i rad vi har förmånen att låna den här lilla mysiga stugan. Vi fick skjuts ut igår, med Sveriges snabbaste trålare (se ovan - och om ni klickar på bilden så den blir större kan ni också se en mkt nöjd Anna ute på däck!) Detta var förståss en upplevelse i sig (jag är uppväxt med att det är fest när man får åka båt!) Väl på plats kunde vi konstatera att allt var sig härligt likt! T o m den "tama" jättesiken (Siksten?!) simmade runt bryggan som vanligt och i år har han dessutom sällskap av flera nästan lika stora kompisar. tur för dem alla att just sik är den enda fisk jag inte tycker om att äta (av dem jag har smakat hittills) och att Johan är fiskallergiker!

Den gamla fiskestugan är ihopbyggd med sin sjöbod och takförsedda brygga, så när man sitter utanför har man bokstavligen havet för sina fötter! Igår hann vi avnjuta både lunch och middag så där "på randen till havet". (Och det stod alltså inte sik på menyn...!)

Tidigt i morse vaknade vi av åskknallar och att regnet öste ner. Sedan dess har det fortsatt regna med bara några kortare uppehåll, så dagen har bäst lämpat sig till att sitta inne, elda i öppna spisen, lyssna på (batteri-)radio och dricka te. Det sistnämnda dock med viss återhållsamhet då utedasset ligger en bra bit upp i skogen... här finns förståss inget internet, så detta skrivs i anteckningsprogrammet på vår Ipad. Och om du läser detta så är det ett bevis på att jag lyckats kopiera över till bloggen vid hemkomsten!

Vi har nyss lyssnat på Jenny Jäderfäldts utmärkta sommarprogram och ska nu passa på att ta en promenad innan det börjar regna igen. Radions väderprognos varnade för regnmängder upp till 50 mm idag... I morgon förhoppningsvis uppehåll, men istället kuling 17...det blir att hålla i hatten! Men efter extremintensiva jobbveckor innan semestern och sedan en väl hektisk inledning av semestern är nog detta precis vad vi behöver! Här finns ju inte så mycket annat att göra än att koppla av. Intensivavkoppling på högsta nivå m a o!!!

"Vår" stuga ligger skyddat inne i viken som en gång i tiden var sundet mellan Brändöskär och Uddskär, innan landhöjningen band ihop dessa till en enda ö. Men direkt bakom stugan han man denna vackra vy ut mot öppet hav!

Men allt är inte helt odramatiskt ens i denna idyll... I går kom jag precis ut från dasset uppe i skogen när jag hör någon vråla:"gå in på dasset igen, vi spränger här, gå in på dasset!!!" Snabbt retirerade jag och några sekunder senare kom en kraftig explosion. Jag vågade mig inte ut igen förrän de ropade att det var fritt fram. Det visade sig vara innehavarna av grannstugan som försökte spränga bort en stor sten och det skulle krävas fem ordentliga detonationer till innan de tillslut lyckats. Men i fortsättningen såg jag till att hålla mig på behörigt avstånd!

Nu när jag tänker på saken konstaterar jag att händelsen kanske skulle platsa i den bok jag någon gång ska skriva om mina upplevelser på mer eller mindre offentliga toaletter runt om i världen. Jag har nämligen varit med om en hel del absurda situationer... Men de övriga får ni läsa om när boken kommer!

Terrängridning i Gammelstadsvikens naturreservat

Lára och Tildra gör sig klara för ridtur i Kyrkbyn. (Hon som skulle köpa gamla transporten ångrade sig i sista stund så den är ännu kvar... men den fungerade ju bra att binda hästarna i! )

På onsdag kväll var det färdigjobbat för sommarjobbarna i Kyrkbyn. Fast innan vi skjutsade tillbaka dem till Mariebäck passade Elisabeth och jag på att rida ut en sväng på vårt radarpar. Vi började med att rida bort längs järnvägen och nästan direkt började ett väntande malmtåg rulla igen. Men vi var vid några av de sista vagnarna och våra coola brudar gjorde ingen större affär av detta. Däremot var Lara mkt tveksam till att passera några pallkragar som låg på marken en bit längre fram. Men vi har väl alla hört de hemska berättelserna om vad pallkragar kan utsätta oskyddade hästar för?!

När vi kom fram till vägen vid järnvägsövergången föreslog Elisabeth att vi skulle rida ut mot Gammelstadsvikens naturreservat. Till att börja med var det en fin skogsväg, men sedan blev det blötare och blötare och blötare... Som mest gick vattnat över knäna på hästarna och rejält dyiga partier gjorde att Lara tillslut hade dy ända upp på ryggen...! hur jag, som dagen till ära invigde ett par nya ridbyxor, såg ut ska vi inte prata om... Men tillslut hade vi ridit så långt längs reservatet att vi kunde ta en skogsväg tillbaka mot Kyrkbyn. Där fick vi sedan några härliga töltsträckor längs vägar längst bort på kyrkogården, övertygade om att där säkert låg många hästmänniskor som blev glada av att höra hovklappret!

Precis när vi kommit tillbaka ut till järnvägen igen kom ett nytt tåg... Vi vände för att rida mot tåget och jag var glad att coola Tildra gick först, för den här gången blev Lara
riktigt stressad av tåget. Johan hjälpte oss sedan att skjutsa tillbaka hästarna till Mariebäck, för att vi skulle kunna använda min suveräna dragbil. Med mitt nya släp får jag visserligen använda XC70:n men då bara lasta en häst. I Mariebäck väntade Kippy (Olivias shetlandsponny) ivrigt på att få tillbaka "sina" ston. Redan när vi lastade ur nere vid stallet började han gnägga lyckligt borta på betet!

Egentligen skulle sadeln behövt en rejäl rengöring efter dagens bravader... Men det var så mycket kvar att fixa innan i morgon bitti, då Johan och jag åker ut till en skärgårdsö i fyra dagar...så den smutsiga sadeln fick bli en "rolig" överraskning till Eva som ska rida medan jag är borta. Men hästen är det definitivt inget fel på i alla fall! Efter Atlis träning töltade hon verkligen fantastiskt idag! Först var hon visserligen ganska spänd av den nya miljön... Men efter terrängridningen hade hon slappnat av och fick jag minsta lilla i handen var det bara att öka drivningen lite för att hon skulle lätta fram och länga halsen! Detta inlägg skrivs när jag sitter "ytterst i havet" på Brändöskär. Och det är nästan jobbigt att påminna sig den härliga tölten, för då vill jag ju åka hem och rida NU!!!

Tänk att ha en egen häst...!!!

Tänk att ha en egen häst...!!! sa jag till Vadstena-kompisarnas dotter, som har just det. Men i samma sekund kom jag ju på att jag är lika lyckligt lottad! Oj, vad jag längtade efter Lára nu när vi var bortresta! Så det har verkligen varit perfekt att ha henne hemma några dagar så att jag kunnat umgås med henne nästan dygnet runt, trots att det samtidigt varit mycket att fixa runt huset och trädgården. 

Redan på måndag kväll red jag en sväng - för att känna hur hon kändes efter sin "nära Atli-upplevelse". I o m att hon tränats av honom tre dagar på rad ägnade jag mig mest åt lite lösgörande övningar, ifall hon var lite öm och stel i musklerna. Och hon, som alltid är så fantastisk att rida, var förståss inte mindre fantastisk efter hans "genomgång"!

Lite galopp blev det också - en mkt lösgörande gångart. Och Lára älskar ju dessutom verkligen att galoppera! Men hon blev snabbt flåsig i värmen så hon fick nöja sig med bara några kortare intervaller. 

En "nära Atli-upplevelse"...

...har Lára haft i helgen. För det faktum att matte var bortrest hindrade inte henne för att vara med på helgens Atlikurs! Han red henne ett pass/dag. Och inte förvånande handlade det om att böja, böja, böja... Men enligt de rapporter jag fått var han nöjd med henne - vi ska helt enkelt fortsätta träna som hittills. Det var ju roligt att höra! Och det blir spännande för mig att känna på hur hon är att rida efter en sådan "behandling"!!!

Lára sommarjobbar!

Lára har fått sommarjobb som gräsklippare i Kyrkbyn tillsammans med hovdamen/bästa kompisen Tildra. Det var länge sedan vi hade så vacker utsikt från vår altan!!! Tildras matte bor bara ett stenkast härifrån  - så hon tycker förståss också att det är roligt med hästen så nära!

Redan innan vi åkte iväg på vår 14-dagarsturné söderut hade Johan börjat gruva sig för gräsklippningen när vi skulle komma hem igen... Det växer nämligen så det knakar här! Men då kom jag på att jag visste några som mer än gärna skulle ta sig an det uppdraget! Och när vi släppte ut dem i hagen vi byggt på tomten misstänker jag att hästarna trodde att de dött och hamnat i himlen - för var annars kunde det finnas så stora mängder oerhört frodigt gräs?! Och man kan väl säga att hästarna arbetar på beting - för när gräset är färdigbetat får de åka hem igen. Men min förhoppning är att vi ska kunna ha dem här till på onsdag kväll.

I'm back to where I belong!

Ursäkta bloggtorkan den senaste tiden! Johan och jag har varit på släkt- och kompisrally i södra Sverige och jag ville inte tipsa ev inbrottstjuvar i onödan... Vi började längst i söder, på Österlen där Johans föräldrar bor under sommarhalvåret. Där njöt vi av besök på Mälarhusen - en strand med potatismjölssand - samt magiska Ale stenar (där vi förlovade oss en gång i tiden). Dessutom firande vi Johans äldsta brors 50-årsdag och deras mors 75-årsdag (då vi bla träffade kusiner till honom som jag aldrig träffat och han inte träffat på över 20 år.)

Sedan började vi arbeta oss norrut. Först hälsade vi på fd Luleåkompisar som flyttat hem till Småland igen och nu bor i en riktig Astrid Lindgren-idyll med kohagar utanför fönstren. Och sedan en av mina kusiner som efter att bl a jobbat som läkare för FN-styrkorna i Afghanistan nu slagit sig ner i den tidigare prästgården i ett litet småländskt samhälle. Verkligen ett magnifikt ställe! Och inte bara huset var överväldigande (hans frus walk in-closet blir 10 kvm stor, hans egen 8 kvm. de skulle även slå ihop några av rummen "6 sovrum på övervåningen räcker..." Och trädgården var snarare en park... Kyrkovaktmästaren hade tydligen ägnat 5 med gräsklippartraktor varje gång den behövde klippas... (men min kusin hade satsat på två robotgräsklippare istället.)

Därifrån styrde vi sedan vidare till en kompis i Linköping. Där vi gick på härliga nostalgipromenader (Johan gick första 2,5 åren på läkarlinjen där - och jag reste ner ungefär var 6:e helg under den tiden.) Under en av dessa promenader fick så Johan SMS från en kusin han inte träffat på minst 20 år (och som jag därmed aldrig träffat.) Jonas är militär helikopterpilot men hade just landat (bokstavligen) i Linköping efter att ha jobbat på Grönland under en kompledighet. Nästa dag skulle han och familjen ge sig iväg på semester - men vi hann precis träffa dem och det var ju jättetrevligt! En rolig sak vi insåg var att Jonas först jobbat i Kiruna, men innan vi flyttade dit hade han blivit förflyttad till Boden. Och samma månad som vi sedan flyttade till Luleå lämnade han Norrbotten för Linköping. Där Johan alltså bodde under några av de år som Jonas bodde i Kiruna. Vilken rundgång!

Sista stoppet blev sedan utanför Vadstena, där vi hälsade på en kurskompis till Johan från Linköpingtiden. Vi umgicks först mycket med honom och hans fru (då flickvän) medan de pluggade tillsammans. Och när vi flyttat upp till Kiruna "rekryterade" vi Ola dit också, genom att bjuda upp honom, rida ut på islandshästar i fjällen och sedan på kvällen åka till Nikkaloukta och se solen gå ner över Kebnekaisemassivet. Dagen därpå var han på anställningsintervju på sjukhuset - och tackade ja till det erbjudna jobbet! Senare flyttade även Marie upp och eftersom vi både bodde i samma hyreshus och hade hästarna i samma stall umgicks vi ju mkt intensivt. Men sedan flyttade både de och vi från Kiruna. Och efter några "mellanlandningar" på vägen är de nu tillbaka i Östergötland. Nu var det 10 år sedan vi träffades sist - men ändå var det bara som att vi tog vid där vi slutat. Men det är väl så det blir med riktiga vänner?!

 Efter detta frossande i trevligt umgänge och orgie i återupplivande av gamla minnen var vi MKT nöjda när vi lämnade vår hyrbil på Arlanda och tog flyget hem till Luleå igen. Oj, vad det var skönt att komma hem och sova i sin egen säng!!!