Fegade ur!

Hade tänkt köra isvägen över älven idag också - den är ju fortfarande skyltad för 4 ton. Men när jag stod där vid strandkanten och tittade ut över detta så fegade jag ur, vände och körde runt via Gäddvik istället. Det känns inte så kul att köra när det är så mycket vatten på isen - man ser ju inte om det verkligen är is där under eller inte... Hur skulle du ha gjort?

Det var verkligen en underbar dag idag - med 10 grader i skuggan, strålande sol och helt vindstilla! Feykir verkade njuta av vädret lika mycket som jag när han stod och sov i sin "sjukruta"! Det blev mycket pyssel och mys med honom idag - det är ju så mycket trevligare att pyssla i varmt solsken än i regn! (Och jag vill ju inte belasta hans instabila hovar med att gå in i stallet bara för att jag vill mysa...) Och det kliade uppenbarligen i hans öron, så jag fick borsta och borsta och borsta dem - och han tryckte huvudet mer och mer mot mig. Tillslut knuffade han nästan ut mig i eltråden!

Efter att tre dagar i rad knappt känt någon puls alls gick det tyvärr mycket bättre igen idag... en besvikelse förståss! Men när jag jämförde med hans bakhovar, där han inte har ont, så kunde jag ju känna puls där också nästan lika tydligt som fram. Konstigt att jag verkar ha varit dålig på att hitta blodådrorna tre dagar i rad och plötsligt är bra på det idag igen...

Snarfari spanar i kraftfoderhinken - som dessutom var förstärkt med några av de äpplen min kollega egentligen skickat med till Feykir. Men innan maten blev det förståss en ridtur. Det var verkligen en magisk dag idag! Solsken och vindstilla som sagt - och när jag red hördes inga andra ljud än fågelsång och ljudet från Snarfaris hovar mot vägen. Vilket visserligen snarast var ett slafsljud i leran - men ett fyrtaktigt slafsljud! Så länge ingen stressar oss utan vi får hålla ett ganska långsamt tempo så tickar han ju på i tölt nu! Och vi red mest tölt idag - undvek traven för att spara mina ansträngda ryggmuskler inför kursen. Men några travsteg och en lite längre galoppsträcka blev det ändå. Det kändes som att den leriga vägen var bra för galoppen - han tog verkligen i! Det blev väl nästan som att rida med tunga boots, tänker jag mig.

Jag red till korsningen vid sjön, men ångrade ganska snart mitt val av väg... längs dikeskanterna har det nämligen bildats stora, djupa sprickor i marken. Sprickor som verkligen INTE inbjuder till att komma nära! Av någon anledning är det sådana sprickor i princip hela vägen från uppfarten till Mariebäck och bort till korsningen vid sjön - på båda sidorna av vägen dessutom. (Men åt andra hållet, från Mariebäcksvägen och bort mot Avan är det bara några enstaka sprickor.) Höll därför tummarna att det inte skulle vara någon trafik idag - f f a inga större fordon - som skulle tvinga ut oss i vägkanten... Och jag hade tur! Visserligen kom skolbussen, men då hade vi nästan hunnit hem igen och passerade just uppfarten till det enda andra hus som finns längs vägen, förutom Sylvia och Jannes. Jag red in på den uppfarten för att inte behöva rida ut i vägkanten och riskera att vi skulle sjunka ner i den mjuka marken. Det visade sig vara ett MKT smart drag av mig - för när bussen passerade bildades en rejäl "dusch" med lervatten som nästan nådde ända fram till där vi stod. Hade vi stått vid vägkanten hade vi inte bara riskerat att sjunka ner - vi hade blivit REJÄLT blöta och leriga också...!!!

Oj, så GLAD jag är att jag har Snarfari att rida på nu när Feykir är konvalecent! Och till helgen är det Atlikurs igen!

Regnig måndag

Så här fint var det INTE idag - detta är en "arkivbild" från igår. Idag regnade det... Efter jobbet och 2,5 timmars vila i soffan åkte jag till Mariebäck för att pyssla med Feykir. Mockade hans "sjukruta" m m samt kollade pulsen i hovarna. Precis som de senaste dagarna var den knappt märkbar ö h t! Härligt att han verkar bli stadigt bättre TROTS att han verkar ägna stor del av dagarna åt att skrapa med framhovarna i is och snö för att leta ätbara saker! Enda sättet att hindra honom från det vore ju att låta honom fortsätta stå inne på box. Men med tanke på hur mycket mer harmonisk han ser ut när han får vara ute - med flocken bara på andra sidan eltråden - så vill jag inte gärna tvinga honom att stå inne. Och eftersom han hela tiden blir bättre fungerar ju detta uppenbarligen!

På fredag är det två veckor sedan besöket på ATG. Veterinären där sa att om han fortsatte att bli bättre så kunde man sko honom igen fram om 2-3 veckor. Vilket alltså skulle kunna vara ganska snart. (Då sätter man skorna "bakvända" och kortar tydligen också tån ytterligare - allt för att få så snabb överrullning i steget som möjligt. För att minska belastningen på hovbenet.) Har skickat sms till hovslagaren, för att få boka in en tid med honom. Men någon jättebrådska är det ju inte. Feykir står ju där han står.

Snarfari fick vila idag. Har lyckats överbelasta ländryggen igen (det händer ju titt som tätt eftersom min bröstrygg blir för stel och inte kan dela belastningen utan allt hamnar på ländryggen...) Igår när jag red gick det bra att skritta och tölta, men i traven kändes det rejält i ryggen. När Atli kommer hit till helgen blir det mycket trav i början och slutet av varje ridpass, så jag tyckte det var bäst att ge ryggen lite återhämtning idag. Den blev ju dock utsatt för att mocka hos Feykir - och det jag mockade ut var så blött att det var rejält tungt - men det var ju svårt att komma ifrån. Och jag försökte verkligen att varje gång lyfta "enligt skolboken".

I morgon hoppas jag dock att det blir ridning igen. Om vi rider ut ensamma - så att ingen stressar oss - kan vi ju strunta i traven och bara skritta och tölta! Har föresten fått en hel påse äpplen från en kollega så Snarfari har mycket att se fram emot! (Vågar fortfarande inte ge Feykir annat än det av veterinären ordinerade torrhö:et.) Körde isvägen idag också - bärigheten är fortfarande angiven till 4 ton. Men det är MYCKET vatten på isen, så kanske detta var sista dagen?! Hade tänkt ta en bild så ni fick se vad min "amfibiebil" fått tampas med - men väl på plats glömde jag det...

Leksaker till min hundvalp!

Feykir har alltid trott att han är en hundvalp - för ALLT ska tuggas på - och nu har han lyckats övertyga mig också! Hans tuggbehov har ju inte direkt minskat nu när han står i en liten sjukruta och varken rids eller har kompisar att leka med... Vad jag än kommer in till honom med: borstar, grep o s v så kommer han och vill gnaga lite. Så efter tips av Fia köpte jag igår några hundleksaker till honom. De är ju gjorda för att tuggas på! Valet var egentligen ganska enkelt: jag köpte de enda två jag hittade som INTE pep - för det tror jag inte Feykir skulle uppskatta. SÅ mycket hundvalp är han ändå inte!

Fast just idag hade det ju tinat fram så mycket äckligt under snön som Feykir kunde tugga på, så tuggleksakerna blev ingen omedelbar hit i alla fall... Jag krattade och krattade och skottade och skottade i hans lilla ruta. Tillslut hade jag en rågad skottkärra som var så tung att jag knappt orkade åka och tömma den. Jag tyckte det var helt fascinerande att så mycket hunnit tina fram sedan igår, då jag också krattade och skottade. Sedan berättade KG att han faktiskt krattat undan en gång på förmiddagen idag! :-O "Det som göms i snö kommer fram i tö" heter det ju, och det stämmer uppenbarligen!

Mkt roligt var i alla fall att jag idag, precis som igår, endast med stort besvär kunde ana pulsen på Feykirs framben. Ett MYCKET gott tecken!!! Uppenbarligen har han blivit betydligt bättre, trots att det nu börjar vara ganska blött ute (vilket kan göra sulan mer porös) och han dessutom ägnar dagarna åt att skrapa med framhovarna för att hitta mer spännande saker att äta. Såååå skönt!!!

Red Snarfari idag också - ett kort pass på ridbanan. (Atli kommer ju tillbaka redan på fredag, så det gäller att ligga i!!!) Skritt och trav på volt (trav var lite jobbigt - min rygg protesterade ganska mycket... måste se till att stretcha ordentligt fram till Atlikursen så att ryggen mår bättre då!) Men Snarfari var riktigt duktig på att böja sig och länga överlinjen!

Sedan blev det halsringsridning längs spåret: tölt, halt rygga. Följt av samlad skritt - det behöver vi träna hur mycket som helst på! Avslutade med trav på volt i båda varven och nu kändes han riktigt mjuk och fin!

När han ätit sin portion kraftfoder råkade jag släppa ut honom i hagen utan att ha tagit på honom täcket. I o m att han är så snäll att hantera hämtade jag helt enkelt täcket och tog på det ute i hagen istället. Detta tyckte Djarfur var jätteintressant! Han kom och studerade mycket noga när jag knäppte alla spännen. Unghästar är så charmiga!!! Fast Snarfari blev lite besvärad av att Djarfur, som är högre i rang, kom så nära.

"Stabile" Snarfari "drar järnet"...

Låt inte er luras av Snarfaris genomsnälla uppsyn - idag demonstrerade han en ruskig turbo... och det TVÅ gånger dessutom!!!


Unge Djarfur drog med sin matte i galopp igår (men hon fick faktiskt stopp innan de var ända hemma) så idag skulle Snarfari och jag följa med som ett tryggt och stabilt "moraliskt stöd". Hm... det gick ju som det gick med den saken...

Vi red bort till korsningen vid sjön och jag jobbade som vanligt med att aldrig låta Snarfari vara helt rak - oavsett gångart - för att han ska länga sin överlinje. Nu har ju inte Snarfari lika långa ben som Djarfur - så vi hamnade på efterkälken... och tillslut var vi riktigt långt efter. Jag kände att Snarfari när som helst riskerade att slänga sig iväg i galopp för att hinna ikapp, så jag såg till att böja honom ordentligt åt höger - för då kanske han åtminstone skulle välja den där vänstergaloppen som jag haft problem med att få till... Några sekunder senare exploderar han iväg och jag insåg direkt att det inte var lönt att försöka bromsa. Men var ändå lite nöjd när jag kunde konstatera att han faktiskt valt vänster galopp! När vi dundrat på en stund började jag i alla fall böja lite till höger igen, för att försöka lugna ner tempot lite. Ropade också en varning fram till Sussie att "vi kommer väldigt snabbt" så hon skulle vara beredd ifall Djarfur blev rädd. Det vore ju just snyggt om vi, som skulle agera lugnande sällskap, istället skrämde honom att springa! Som tur var hade Sussie koll på läget och Snarfari blev åter kontaktbar så att jag kunde få stopp på honom när vi kommit ikapp.

När vi vände hemåt höll sig Sussie och Djarfur bakom oss när vi töltade och det funkade mycket bättre! I o m att vi fick sätta tempot behövde inte Snarfari stressa upp sig och bli spänd. Han var visserligen inte lika avslappnad som när vi rider själva, så formen i tölten var inte så mycket att skryta med... men han höll i alla fall takten för det mesta. Och det blev inget nytt galopprace.

När vi skrittade in på gården igen hade Sussie precis konstaterat att det varit jättebra för Djarfur att ha trygge Snarfari med på ridturen. (Snarfari hade ju visserligen dragit med mig - men Sussie och Djarfur blev ju aldrig inblandade i det som tur var.) Ungstona busade runt i sin hage och jag kände att Snarfari blev lite spänd, men trodde inte det skulle vara något problem. Sekunderna senare kommer en plötslig hagelskur som får stona att börja springa. Detta gör Snarfari jätterädd så han exploderar iväg i full galopp ner mot stallet. Naturligtvis skrämde han därmed också Djarfur som följde efter - inte ville han bli lämnad ensam med vad än det var som skrämt Snarfari! Stalldörren var som tur var stängd men utan att minska farten det minsta galopperade Snarfari vidare förbi stallet och in i gången mellan hagarna. Det är en återvändsgränd så jag var rädd att han skulle spränga något av staketen - men som tur var blev det tvärstopp innan dess. Och när Snarfari stannade så gjorde Djarfur detsamma. Jag fick be Sussie om ursäkt för att den som skulle vara deras trygga sällskap istället var den som ställde till det! Men hon var ändå nöjd med att Djarfur bara sprungit - han hade inte försökt bocka av henne också. Ja, ibland får man vara glad för det lilla! (Jag var ju glad att vi ridit den "svåra" galoppen när Snarfari drog första vändan idag. Vid tillfälle nummer två hade jag dock inte sinnesnärvaro nog att kolla vilken galopp det blev...)

När jag pysslade med Feykir idag lyckades jag faktiskt inte känna puls på någon av hans framben! Nu är jag ju inte någon expert på detta - och han har vääääldigt lurviga ben - men tidigare har jag alltid lyckats känna den tillslut. Måste kolla igen i morgon innan jag riktigt vågar tro det... Men det vore ju verkligen fantastiskt om han redan fick vara smärtfri!

Pilates - dag 1

Ja, det är väl lika bra att det blir officiellt så har jag pressen på mig att fortsätta! Min svägerska Susanne tipsade ju om att hennes pilatesinstruktör lindrat sin svåra fibromyalgi m h a pilates. För att testa lite försiktigt hur min kropp klarar detta, innan jag betalar dyr terminsavgift till något gym, har jag nu lånat två böcker från biblioteket på detta tema.

Och i kväll var det premiär - en mycket försiktig sådan - med en enda övning. I den av böckerna jag hunnit läsa igenom står det att kvalitet på rörelserna är allt i pilates. Man ska hela tiden sträva efter att utföra dem mer och mer exakt. Detta i kombination med min känsliga kropp som INTE gillar "överraskningar" om än så försiktiga gjorde att jag begränsade mig till en enda övning.

Inser att jag läste endel om pilates redan för något år sedan, när det kom ut en DVD med namnet "Pilates för ryttare". Tyckte redan då att det lät som en mycket intressant träningsform. Men det krävdes alltså ett handfast tips från "Sue" för att jag skulle komma till skott!

Och nu när jag skrivit här så har jag ju satt lite press på mig själv att fortsätta - för risken med träning som man ska göra själv hemma är ju annars att den aldrig blir av... Någonstans läste jag föresten att man kan börja känna skillnad redan efter en eller två veckors träning (med fyra tillfällen per vecka). Låter ju bra för mig - något stort tålamod kan jag verkligen inte skryta med...

Vilodag

Feykir "hänger" i sin "sjukruta".

Gårdagens hockeykväll tog på krafterna - så idag räckte de bara till jobb, inte till någon ridning. Men jag åkte i alla fall till stallet för att pyssla lite med Feykir och se att han mådde bra (efter omständigheterna). Samt såg till att det fanns färdigt hö (av båda sorterna) till dem som ska fodra i kväll och i morgon.

Snarfari fick alltså vila idag. Men han fick faktiskt motion igår, trots att jag inte red. Duktiga Madde var nämligen ute och "luftade" honom. "Han blir bara trevligare och trevligare ju mer du rider honom Anna!" sa hon när vi träffades i stallet idag - och det var ju jättekul att höra!

Nu laddar jag för ridning i morgon i stället. Och om bara en vecka är det Atlikurs igen!!! KUUUUL!

Stora hockeynyheter idag!

Igår var det helt avgörande match för Luleå hockey - och Johan & jag var på plats i Coop arena. Det var en otrolig stämning - fullsatt förståss - och alla i publiken hade fått en tröja i Luleås färger. Matchen var MKT spännande, målrik och precis som tidigare i slutspelet mkt jämn ända in i slutsekunderna. Men tyvärr slutade det med seger för Skellefteå - som därmed går vidare till SM-final.

Idag fick vi Lulebor dock plåster på såren - i dagens Norrbottens Kuriren (pappersupplagan) kunde man nämligen läsa att Skellefteå AIK kommer att ta över Luleå Hockey. Man måste helt enkelt slå ihop föreningarna för att ha ekonomi nog att vara med i den nya europaligan. Den nya klubben föreslås heta "Skellefteå Goldminers" så Luleå försvinner helt ur namnet. Anledningarna till det anges bl a vara att Skellefteå både har mer pengar och snyggare tröjor! Luleås supporterklubb är dock inte nöjd med förslaget: "Luleå har sålt sig... att ta västerbottningarna med i båten är som att dra ut pluggen!" Sponsorerna uppges vara splittrade över förslaget. "Det blir stökigt i VIP-restaurangen" konstaterar en LKAB-företrädare.

Själv konstaterar jag att en sammanslagning gör att vi på sätt och vis kan hävda att Luleå kom till SM-final i alla fall...!!! ;-)

Även Västerbottens Folkblad har stora hockeynyheter denna dag. De meddelar att Skellefteå AIK kommer att få spela alla hemmamatcher i SM-slutspelet i Umeå, eftersom ishallen i Skellefteå har för dålig is. (Måste vara värsta mardrömmen för varje Skellefteåsupporter!)