Veterinärbesök

Detta är antagligen vad Feykir drömt om sedan han blev tvingad till boxvila... och han får fortsätta drömma - men det går åt rätt håll i alla fall!

Idag kom Djursjukhusets hästveterinär för att kolla honom, när han inte längre äter smärtstillande. Hon konstaterade att han fortfarande har lite puls, men det var definitivt bättre än när hon undersökte honom första gången. (Och då gick han redan på smärtstillande sedan nästan ett dygn.) Jag fick leda honom lite på stallgången och hon kunde konstatera att han fortfarande är lite försiktig när han sätter ner hovarna, men han var inte alls så stapplig i vändningarna som tidigare.

Eftersom han inte alls är road av att stå inomhus tyckte hon att han kunde få prova att stå i en liten "ruta" ute istället. Tack vare att det fortfarande är så mycket snö är det ju ett mjukt underlag att stå på. Det är dock viktigt att följa upp varje dag så han inte börjar få mer puls igen, för då betyder det att han får mer ont och i så fall måste han flytta in igen. Hon visade mig hur jag ska känna pulsen - vilket INTE var lätt på en lurvig islandshäst!!! Jag fick också jämföra med hur det kändes på Krummi, som hon konstaterat hade normal puls, så att jag skulle veta skillnaden. (Jag bad Sylvia hjälpa mig att "dubbelkolla" pulsen framöver - jag vågar INTE lita på att jag verkligen känner skillnaden eftersom jag är så ovan.)

När sedan pulsen "försvunnit" ska jag ringa ATG-kliniken och höra med dem hur länge de tycker man ska vänta innan man åker dit och röntgar honom för att se om det blivit någon hovbenssänkning.

Efter detta "firade" jag med att rida ut på Snarfari tillsammans med Fia på Lukka och Sylvia på Démantur. Första gången jag skulle rida honom utanför ridbanan och det kändes ju lite spännande att se hur det skulle gå! Under uppvärmningen i trav hade jag behövt utrymme att vända in på volt, för han ville mest bara rusa. Men vi lyckades placera oss väldigt lämpligt snett bakom Fia och Lukka, mellan dem och plogkanten och med Fias pisk framför Snarfaris nos. Han är lika fånig när det gäller ridspön som Feykir - så det var ett MKT effektivt sätt att bromsa honom! (Atli säger ju att man ALDRIG ska bromsa med båda tyglarna i trav - vilket kan vara lite svårt ute längs vägen...om man nu inte har Fia och Lukka tillhands förståss!)

Jag gjorde sedan några "töltförsök" men insåg att det var överkurs... Vi behöver tölta i microtempo för att få till det än så länge - och det var ju inte så lätt när vi hamnade på efterkälken hela tiden... Insåg att det nog var lika bra att spara tölten till ett pass på ridbanan där jag kan repetera övningarna från Atlikursen utan andra ekipage som stressar oss. Istället ägnade vi oss åt trav och galopp. Det var första gången jag kände på hans galopp och den var trevlig! Sylvia konstaterade också att det nog var bra för Snarfari att "bara få ha lite roligt" så här efter kursen. Dessutom behöver han förståss konditionsträning, eftersom han har vilat en lång period, och i till den kategorin kunde vi ju räkna dagens ridtur. Sylvia föreslog föresten att jag ska höra med Pernilla om jag får låna Snarfari på nästa Atli-kurs (i början av april) också. Vilken bra idé - det ska jag göra!

Tillbaka i stallet visade det sig att en av träningshästarna rivit staketet mellan sin hage och unghästarnas hage, så det blev lite "sortera hästar". Sedan byggde jag en liten "ruta" till Feykir utanför vallackhagen. Sussie var jättebussig och hjälpte mig att bära ut vatten till honom! Sedan fick han så ääääntligen gå ut och även om han inte får gå med sin flock så har han dem ju nära i alla fall. Håll nu tummarna att han inte rör sig för mycket, så att han får mer ont igen!

Feykir tröstäter

Åkte till stallet efter jobbet för att pyssla med Feykir. Efter en kurshelg med stallet fullt av hästar och liv & rörelse hela dagarna hade det uppenbarligen blivit mycket tråkigare för honom igen... när jag mockade boxen varvade han att nosa på mig med att nosa på det som hamnade i skottkärran. Och några gånger kunde han inte låta bli att gnaga lite försiktigt på skaftet till grepen! När jag sedan hängde in nytt hönät övergick han till att tröstäta.

Gav honom sista dosen medicin innan jag åkte hem. Har varit i kontakt med veterinären och väntar på att hon ska återkomma med datum och tid för ny undersökning av honom. Håll tummarna för att han är smärtfri då!!!

Hade fått med mig lite äpplen från en kollega, men vågade inte bjuda Feykir... Istället gick jag ut i hagen och gav Snarfari ett att mumsa på. Han verkade mycket nöjd med det! Efter besked från hans matte igår att jag gärna får fortsätta att rida honom hade jag tänkt att vi skulle ta ett pass på ridbanan idag för att repetera övningarna från kursen. Men jag har varit så otroligt trött hela dagen idag och haft en hel del yrsel (vilket jag inte brukar ha) så ridningen får vänta till en annan dag.

Idag har det gått jättebra!!!

Redan när jag värmde upp inför första ridlektionen idag kändes det mkt lovande: det var som att "poletten trillat ner" för Snarfari och nu förstod han att jag ville att han skulle sträcka ut framåt-nedåt i skritt och trav!

Under första lektionen fick vi först jobba vidare med samlad skritt och Atli hjälpte till lite med drivningen för att Snarfari verkligen skulle aktivera sina bakben. Sedan fick jag rida med halsring! De flesta andra på kursen hade redan fått rida så ett par lektioner, men det var först nu som Atli tyckte att vi var redo för detta.

Ridning med halsring var verkligen ett suveränt sätt att verkligen ha fokus på att rida med kroppen - med balansen. Atli upprepade flera gånger att det är BALANSEN som är det viktigaste vid god ridning. Det är BALANSEN som ska vara den primära hjälpen, skänkel och tygel är bara sekundära. Vi fick börja med att göra halt från skritt och då bromsa hästen genom att lägga vikten bakåt, för att sedan snabbt belöna när hästen stannade genom att återgå till neutral sits. Sedan fick vi rygga m h a vikten bakåt och snabbt belöna med neutral sits varje gång hästen tagit ett steg bakåt.

Nästa steg blev att göra halt och rygga från tölt. Vid första försöket kändes det inte som att jag hade någon broms alls! Men tillslut fick jag stopp på Snarfari och sedan verkade han ha förstått poängen för i fortsättningen gick det bra! Från ryggningen skulle vi sedan direkt göra övergång till tölt igen. När vi jobbade med detta blev Snarfari succesivt allt lättare i handen och formen inte lika hög och spänd.

Avslutade på Atli-manér med trav på volt och då var formen ännu bättre än på uppvärmningen och han vilade också mer i steget.

Kursens sista lektion blev faktiskt ÄNNU bättre! Jag har upptäckt att det är väldigt effektivt att lösgöra honom i skritt genom att sidföra några steg på volten. Och traven på volt kändes lika bra som när vi avslutade passet på förmiddagen.

Sedan var det dags för halsringen igen. Vi red övergångar tölt, halt, rygga, tölt... och nu hade jag en häst som var lätt i handen och bitvis kunde jag även locka honom att länga halsen lite nedåt i tölten också! Bäst gick det förståss när vi ryggat med eftergift och jag sedan lyckades behålla den eftergiften upp i tölten. Då "satt han ihop" hela vägen från bakbenen och framåt så vi slapp travtakten. Det gick faktiskt så bra att Atli tyckte att vi skulle avsluta för dagen! Avslutade gjorde vi förståss med trav i lång, låg form och den traven var med hästlängder den bästa vi presterat i helgen!

När Atli sedan sammanfattade sa han att han tyckte detta ridpass varit perfekt! Jag hade värmt upp hästen på ett bra sätt och fått honom lösgjord och sedan med halsringsridningen och halt, rygga, tölt-övningen fått honom att släppa bettet även i tölten. "Nu har du inga problem att rida honom i tölt, och det hade du ju i fredags, så det har verkligen gått framåt!" sa han. I fortsättningen tyckte han att Snarfari skulle fortsätta jobbas mycket i grundform i trav resp samlad skritt för att succesivt bygga upp de ryggmuskler han behöver för att kunna bära sig i tölten. "Och kom ihåg att det är EFTERGIFTEN som hästen lär sig något av! Du kan aldrig få en häst som är lätt i handen om du inte ger honom en lös tygel!"

Jag njöt verkligen av ridningen hela den här lektionen och efteråt kände jag bara att jag vill ju rida mer!!! Så nu hoppas jag att jag kan fortsätta rida Snarfari lite, innan det är dags för Sylvia att börja träna honom. Att plötsligt inte ha en häst att rida ger ju svår ridasbstinens... och när jag nu börjat "hitta knapparna" på Snarfari vore det ju roligt att kunna fortsätta lite på honom!

Roooooligt med ridkurs!!!

Här har ni Snarfari och mig inför dagens andra lektion. I o m att han är helklippt kan nästan tro att han är musblack, men han är svart. Visst är han ganska snygg i Feykirs träns?!

Det har varit en mycket givande dag idag! Har fått jobba massor med samlad skritt. Snarfari vill gärna gå med huvudet högt och sänka ryggen så snart man börjar "tänka tölt" så Atli sa att det som f f a behövs är massor av samlad skritt så att han får bygga upp rätt muskler för att sedan även kunna tölta i en lägre form. Alltså fick jag jobba med massor av drivning och STORA eftergifter hela tiden, det senare för att han inte ska lägga sig i handen. Atli påpekade också att när jag gör förhållningar på tygeln ska jag göra dem sakta, men när jag ger eftergift ska den komma snabbt. (Hörde sedan hur han sa till en annan ryttare: "Utan eftergifterna lär sig hästen ingenting!" och "Om hästen inte svarar direkt får man prata med STORA bokstäver!")

Övergångarna till tölt blev bäst när jag tog hjälp av en hörnpassering: stöd på yttertygeln och flytta undan inner bak i hörnpasseringen för att sedan direkt "smyga över" i tölt. Då kunde vi prestera några steg tölt i lägre form och utan något i handen.

Jag fick även sitta kvar på hästen medan Atli jobbade honom i samlad skritt från marken - för att jag skulle få känna hur det ska kännas när han börjar jobba rätt med ryggen.

Atli påminde också om att det är bra att börja ridpassen med att uppmuntra Snarfari att länga halsen nedåt vid stillastående - för att sedan ha samma målsättning i skritt, trav och tölt. Allt för att han succesivt ska stärka sin överlinje.

Oj, så nyttigt det är att rida en annan häst än sin vanliga! Att Snarfari och Feykir är VÄLDIGT olika att rida har jag ju redan nämnt ett antal gånger. Däremot finns det likheter mellan Snarfari och Reykur, som också kunde bli travaktig i tölten. Reykur var en riktig naturtöltare - han kunde t o m tölta i djupsnö om han var på det humöret. Och var han för stressad var tölten den enda gångart han hade... Men han ville också, precis som Snarfari, bli hög i formen och sänka ryggen. M a o borde det kanske inte vara så svårt för mig att ställa om från Feykir-ridning till Snarfari-ridning... (Sylvia sa också: "Tänk Reykur!") Men fyra år med bara Feykir-ridning har uppenbarligen satt sina spår!

Men lite av det gamla började kanske ändå komma tillbaka till mig, för Sylvia sa efter andra lektionen idag "Det verkar som att du börjar få lite grepp om hur du ska göra nu!" Jag är i alla fall JÄTTEGLAD över att jag fått den här chansen att vara med på kursen! Det gör ju att det sorgliga med Feykir blir lite lättare att hantera när jag ändå får rida lektioner, lära mig mer och umgås med alla trevliga "hästkompisar". Idag har vädret dessutom varit helt UNDERBART - solen han värmt så skönt så vi har suttit ute och njutit mellan våra ridpass!

Tack vare att ridkursen pågått hela dagen har jag ju även haft många tillfällen att pyssla och mysa med Feykir i hans sjukbox. Medicineringen i morse gick verkligen jättebra - men när jag gav honom kvällsmedicinen blev det tyvärr lite svinn... Jag märkte att han svalde så jag lät honom sänka huvudet. Men uppenbarligen hade han inte svalt riktigt allt, så endel rann ut ur munnen igen. Det mesta hamnade dock i min ena hand - som han sedan slickade av i jakten på godis - så förhoppningsvis fick han i sig tillräckligt i alla fall!

Läste föresten massor om fång igår. Det verkar som att konvalecensen i de lindrigaste fallen är 3 månader, men att det kan ta upp till 8-9 månader i värre fall. Och - hemska tanke - i de värsta fallen blir hästen aldrig smärtfri utan måste avlivas... Det är bara att hålla tummarna stenhårt för att detta är ett lindrigt fall!!! Tre månader utan Feykir-ridning känns ju verkligen illa nog... jag får abstinens bara av att tänka på det... Men det får ju ta hur lång tid som helst bara han blir bra igen!

Ridkurs på "fejk-Feykir"

Borta bra, men hemma bäst - för då får man vara med sin fina häst! (Gammalt Anna-ordspråk.) Idag fick jag ääääntligen träffa Feykir igen! Det blev en låååång stund med mys i boxen! Provade även att leda honom lite på stallgången och Sylvia kunde då konstatera att han inte alls såg så stapplig ut i vändningarna som han gjort första dagen. Skönt!

Sylvia hade ju skott av honom redan första dagen och sedan har hovslagaren varit ute och verkat hovarna också. Feykir verkade faktiskt ha accepterat att hans öde just nu är att stå på boxvila - men Sylvia berättade att han tidigare lyckats bita sönder två hönät! Att det är ridkurs i helgen är nog ett trevligt avbrott för honom i alla fall - för det innebär att det är andra hästar i stallet också och mer liv och rörelse.

Och jag kan faktiskt ändå vara med på ridkursen. Sylvia sms:ade nämligen ett förslag i förrgår att jag skulle låna Snarfari , en häst som står i Mariebäck i väntan på försäljning. Och det kändes ju jättekul att ändå få möjlighet att rida för Atli, men förståss lite spännande att göra det på en häst som jag aldrig suttit på förut... Men han är svart han också, så det var ju rätt färg i alla fall. Och när jag ledde ut honom genom stalldörren skyndade han sig genast att skita en hög - precis som Feykir brukar göra! Uppenbarligen tog han sin roll som "fejk-Feykir" på stort allvar! ;-)

När jag kom in på ridbanan förklarade jag för Atli att jag aldrig suttit på hästen tidigare och att det enda jag visste om honom var att han är stel och travaktig. "OK, tvärtemot din egen häst då - det här blir nyttigt för dig!" sa Atli. Och han såg precis lika nöjd ut när han sa det som Sylvia gjort när hon sagt samma sak...!!! Och nyttigt blev det! Fick börja med att skritta på volt och flytta ut bakdelen - Atlis "signaturövning". Och jag kunde konstatera att den där högerbogen verkade leva sitt eget liv...

Att trava på volt var INTE lätt - han tog minsta chans att räta ut sig och bita tag i bettet. Så mina "voltförsök" blev allt annat än runda... I början hade jag problem att böja honom i traven ö h t, men sedan gick det lite bättre. Men det var när vi kom till tölten som det blev riktigt knivigt! Då var jag oerhört glad över att jag hade en instruktör till hands, för jag kände mig helt "lost" i början! Det var väl egentligen två problem: att förbereda för tölten och att behålla tölten. De första gångerna slängde han sig ner i trav redan efter ett par steg. Men vi fick göra många igångsättningar och ibland lyckades jag få lite av känslan "spänna bågen från bakbenen och fram över ryggen" som jag kan få på Feykir och då gick det bättre. Han ville gärna sätta upp huvudet och sänka ryggen när han töltade och det gällde för mig att uppmuntra honom att göra tvärt om - fast sänka huvudet skulle ju inte innebära att slänga sig ner i trav... Med massor av halvhalter och idogt arbete med att hålla honom lite böjd i innersidan så lyckades jag efter ett tag hålla tölten lite längre sträckor.

Avslutningsvis trav på volt igen - och nu var det lite lättare att få honom att sträcka ut framåt-nedåt. När jag sedan gjorde halt ställde han sig och pinkade - läääänge! Stackarn hade uppenbarligen varit pinknödig ett tag - och då kanske det inte är så lätt att slappna av och böja sig hit och dit... Vi får väl se om det känns lättare i morgon. Då ska vi föresten rida med halsring! :-O

När Snarfari var tillbaka ute i hagen blev det mer pyssel med Feykir. Jag fick dessutom göra mitt första försök att få i honom hans medicin. Sylvia hade berättat att han INTE vill svälja den - och alla medicinrester på hennes jacka talade ju sitt tydliga språk... Vid ett tillfälle hade hon stått en lång stund med hans huvud högt, till dess hon trodde att han svalt. Men när hon släppte honom spottade han genast ut medicinen... (Jag har mest erfarenhet av att ge medicin till katter - man bara lägger dem på rygg i sitt knä, stoppar in medicinen i munnen på dem och sedan stryker man med handen över svalget så svälger de. Tyvärr är det ju lite svårare att lägga en häst i knät...) När jag sprutat in medicinen i Feykirs mun och hållit hans huvud högt en liten stund kom Lale så lämpligt och gav honom en hästgodis. Den kunde han ju inte motstå och när han tuggat på den en stund svalde han tillslut. Det knepet måste vi använda igen i morgon!

Hemma igen!

I brist på islandshästar i Dubaiöknen bekantade jag mig med en jaktfalk. I Abu Dabi fanns föresten ett speciellt falksjukhus!!!

Nu har vi precis kommit hem igen. Det är bara tre timmars tidsskillnad mellan Förenade arabemiraten och Sverige - så någon våldsam jetlag behöver man inte uppleva. Fast vi var uppe före kl 02 i morse, svensk tid, så den lååååååååånga dagen gör ju att man är rejält mör... nu ska det bli SKÖNT att sova. Och i morgon får jag träffa Feykir igen!!! Måste bara jobba först... Läääängtar efter min häst!!!

Feykir dålig!!! Och jag är på andra sidan jordklotet...

Detta inlägg skrivs från Omans huvudstad Muscat. Vi är på kryssning vid arabiska halvön och skulle egentligen ha lagt ut från hamnen nu för att gå till Bahrain. Men det besöket är inställt av förståeliga skäl så nu är vi kvar här ett extra dygn. Vi hade det toppen - till dess jag fick ett sms av Sylvia: "Ring snarast ang Feykir!!!" Det visade sig att han inte mår bra... i värsta fall kan det vara fång! Men om vi har riktigt tur "bara" en allergisk reaktion på något han fått i sig. Han är ju inte tjock, går inte på bete, har inte haft foderbyte och som vallack har han inte heller några hormoner som kan stöka till det så här års... Inte roligt att få ett sådant besked när jag är så långt hemifrån!!! Men rent krasst kan jag ju konstatera att för Feykirs del är det bättre att Sylvia är hemma än att jag är det - och jag tröstar mig med att han inte kunde vara i bättre händer! Håll nu tummarna att det här går bra!!!