Återhämtningsdag!

 

HUR klarar sig folk som inte har häst??!!

Läkare och fysioterapeuter är helt eniga: det allra viktigaste för mig är att prioritera det som ger mig återhämtning. "Det måste du ALLTID orka med - och sedan får du göra annat i den mån orken räcker till något där utöver!" Och den allra, allra effektivaste återhämtningen är för mig att vara ute i naturen med Hamingja! Vilket jag var i eftermiddag, i duggregn och när det redan börjat skymma... så då var det ju bra att jag hade en bild från i måndags att använda här!!!

Vi red till höger bakom vägbommen och inledde på ett av skogsmaskinsspåren till höger om skogsvägen, där både ris och snö gjorde att Hamingja verkligen behövde lyfta ordentligt på benen. Längs skogsvägen fanns hjulspår i snön, men när vi kom upp på den igen höll vi oss till största delen på sidan av dessa för att ge mer träning till Hamingja. Och som vanligt hade hon inget emot det!

Höjdpunkten för oss båda var dock när vi strax innan stora vändplanen GALOPPERADE uppför den lilla backen till vänster!!! Och upplivade av detta skrittade vi tillbaka ner för att GALOPPERA upp en vända till!!! Vi började med höger galopp och den galoppfattningen var inte så mycket att skryta med... men vår fattning av vänster galopp direkt från stillastående var desto bättre!!! Under en period hade Hamingja problem med vänster galopp så vi har nog tränat så mycket på den att jag glömt bort hur man gör en tydlig högerfattning...! :-O 

Efter dessa två galopper fortsatte vi in i skogen en bit längs stigen mot Torrbergsvägen innan vi vände tillbaka hemåt. När vi kom ner till skogsvägen igen blev det två galopper till uppför lilla backen, först en högergalopp, från skritt denna gång och då fick jag till precisionen i fattningen lite bättre. Och avslutningsvis ännu en JÄTTEFIN vänsterfattning från stillastående där Hamingja verkligen lyfte upp sig i galoppen - MYCKET bra styrketräning!!! 

Efter dessa härliga urladdningar var matte mer flåsig än hästen... och den orangefärgade linjen ovan avslöjar att vi nästan hunnit skritta hela vägen tillbaka till stallet innan min puls började gå ner igen! :-O (Men högre än 135 var den aldrig.) Medan vi skrittade hemåt i den tilltagande skymningen tog jag av mig ena handsken och strök med min bara hand över Hamingjas päls för att få extra utsöndring av "må bra-hormonet" oxytocin, medan jag frågade mig hur folk som inte har häst över huvud taget klarar sig??!! Det hoppas jag verkligen att jag aldrig behöver prova på...!!! Nu ser jag verkligen fram emot fler återhämtningsdagar framöver!!!