EN ORM!!!

Moster Hamingja med lilla Hulda från Mariebäck!

Dagens ridpass höll på att få en ände med förskräckelse... Hamingja och jag hade ridit bort till Torrbergsvägen och när vi var nästan hemma igen var det så OERHÖRT nära att hon trampade på en huggorm - det kan inte ha varit mer än några ynka milimeter till godo...!!! :-O  

Vi hade kommit ner på skogsvägen bakom vägbommen igen där vi hade en "diskussion" kring huruvida vi skulle trava eller inte... Hamingja gjorde allt för att övertyga mig om att galopp eller tölt var MYCKET lämpligare gångarter... Men vi enades tillslut om trav och då gjorde hon en riktig Solvallasatsning där det - som vanligt - bara var för matte att hålla i sig!. Så när jag plötsligt får syn på en huggorm alldeles framför oss på vägen hann jag inte reagera förrän hon sätter ner sin vänstra framhov i princip PÅ ormen där den låg delvis dold av gräs...!!! Jag trodde mitt hjärta skulle stanna - men som tur var hann det väl helt enkelt inte det förrän vi var förbi. Men vilken TUR att hon inte blev biten!!! :-O

Innan dess hade vi hunnit med bl a skrittklättring upp till jaktstugan och ett par galoppintervaller längs Torrbergsvägen resp efter en lite mindre skogsväg. Elisabeth och jag har ju brukat galoppera uppför en lång sandväg som går över ett kalhygge, men innan Hamingja hunnit stabilisera sitt högra bakknä vågar jag inte utsätta henne för den ansträngningen. Men fortsätter man lite längre bort efter Torrbergsvägen kommer man till en liten skogsväg med fastare underlag än sandvägen och som bara går lite lätt uppför men ändå tillräcklig lutning för att hästen ska ta i mer än på plan mark. Där blir det lämpligt att successivt börja bygga på med fler galoppintervaller tänker jag!

Under hemvägen behövde jag bara vinkla mitt bäcken för att Hamingja genast skulle börja trampa under sig och förbereda sig för tölt! Hon bjöd sedan på ett par trevliga sekvenser med härlig känsla i tölten1 Det gäller verkligen att jag ser till att behärska mig och inte överanstränger henne så här i början av igångsättningen...! Samtidigt måste hon ju använda musklerna för att stärka dem - en svår avvägning...! 

Med Lyckan/Förmögenheten på födelsedagen!

50-årsdagen tillbringar jag förstås med min lycka/förmögenhet (=Hamingja)!!!

När Handelsbanken erbjuder tjänstledighet med lön för att fira min 50-årsdag så tackar jag ju inte nej! Och när Johan ändå behövde jobba blev det en härlig dag tillsammans med lyckohästen som uppladdning inför kvällens restaurangbesök med maken! Även vädret ställde upp: visserligen gråmulen himmel men regnet höll sig vänligt nog undan till efter ridturen!

Av Hamingja fick jag verkligen ett riktigt, riktigt härligt ridpass som födelsedagspresent! Redan utanför stallet inledde jag stretchingen med skritt på volt där hon fick flytta ut bakdelen så att hon korsade över med inner bak. Varvade sedan sidförande för omväxlande höger och vänster skänkel när vi red ut från gården och upp bakom vägbommen för att fortsätta bort till Torrbergsvägen. Innan vi kom in i skogen hade vi hunnit med en första galoppfattning (vänster galopp) från halt och jag fick njuta av runda, fina galoppsprång med trevlig bärighet! 

I o m att vi red den vänstra stigen bort till Torrbergsvägen (början på rundan medsols) så fick dagens klättring i skritt bli vår "favorit i repris": upp till jaktstugan på höjden. När jag sedan svängde vänster framme på Torrbergsvägen tyckte jag det var dags för mer galopp - och det tyckte uppenbarligen Hamingja också! Hon bjöd på två klockrena galoppfattningar från halt (höger galopp) efter varandra - och i båda fallen en trevlig bärighet som jag kunde bibehålla med lätt drivning!

Sedan hade vi dock en liten formsvacka... när jag tyckte det var dags för en andra sekvens vänster galopp, men Hamingja hade plötsligt "dragit i handbromsen"... Vi närmade oss en plats längs vägen där det stått parkerade bilar vid de två senaste tillfällena vi passerat och även om det inte syntes till någon bil nu verkade Hamingja utgå ifrån att vad som helst skulle kunna dyka upp för ju närmare vi kom denna plats desto mer spänd blev hon... Fast när vi var framme vid den lilla skogsväg som går in där bilarna stått blev hon tillslut övertygad om att faran var över för denna gång. Och när jag red in på skogsvägen och testade en ny galoppfattning från halt fick jag REJÄL kompensation i form av en klockren galoppfattning (vänster) följt av runda, fina galoppsprång vars bärighet jag även nu kunde bibehålla med endast lätt drivning. HÄRLIGT!!!

Innan sommaren upplevde jag att vi tappat mycket av bärigheten i galoppen och jag trodde det berodde på att jag är alldeles för dålig på att rida galopp (både att jag gör det för sällan så att Hamingja inte håller styrkan i rätt muskler och att jag själv aldrig riktigt lärt mig tekniken att rida för att bibehålla bärigheten utan mest "åker med".) Men nu var verkligen känslan i galoppen en HELT annan - trots att vi haft riduppehåll hela sommaren. Så de tidigare problemen med bärigheten kan ju inte helt och hållet ha varit mitt fel - för då skulle de ju finnas kvar fortfarande - utan i alla fall delvis orsakat av att Hamingja börjat känna av problemen i sina bakknän...

När Hamingja skoddes nyligen sa hovslagaren (som själv har travhästar) att problem från bakknän och/eller haser brukar vara oerhört svåra att upptäcka på travhästarna eftersom de oftast inte visar någon hälta. Och även Hamingja var ju helt ren i traven, utan det var tack vare att hon tog i ojämnt med bakbenen i tölten som vi upptäckte att något var fel. Men kanske hade jag kunnat upptäcka det tidigare om jag tagit den försämrade kvaliteten i galoppen på allvar och inte bara skyllt den på bristande ridning från min sida... Något att bära med sig för framtiden alltså! Och med denna insikt ÄNNU mer glädjande att Hamingjas galopp nu känns så mycket trevligare!!!

Efter en omsadling vände vi hemåt igen och jag vågade be om lite mer samling i tölten under några sekvenser. F f a en av dem bjöd på en riktigt härlig känsla när Hamingja närmast dansade fram!!! Så fina födelsedagspresenter hon hade till matte idag!!! Efter detta fick fina hästen skritta hela vägen tillbaka hem genom skogen - för jag vill ju inte riskera att överanstränga musklerna runt höger bakknä genom att kräva för mycket för snabbt. Och en MYCKET nöjd matte klev sedan in i stallet med sin FINA häst ungefär samtidigt som regnet började smattra mot plåttaket...! Hamingja fick sedan stå en stund i stallet med BoT på bakdel och haser för lite extra boost. Men som vanligt var lilla fröken inte helt nöjd förrän hon fick komma ut i hagen igen till de andra. Är man lösdriftshäst så ÄR man, säger hon!!! Nu ska jag ladda inför kvällens restaurangbesök med maken!

Både monster och vänner i skogen!

Som om inte livsfarliga älgar vore nog... men det kan DESSUTOM finnas thailänska bärplockare i skogen!!! 

Detta fick stackars lilla Hamingja erfara idag... När vi inte ont anande kom skrittande längs den högra skogsvägen bakom vägbommen hördes plötsligt höga röster som ropade till varandra och strax därefter började de avskräckande varelserna - några dessutom med stora plastdunkar balanserande på huvudet - skymta mellan träden...! :-O Det var verkligen tur att matte tillslut kunde hoppa av och agera mänsklig sköld så att Hamingja trots allt kunde ta sig förbi med livet i behåll...!

Denna typ av upplevelser har inte direkt någon gynnsam effekt på Hamingjas "mentala lösgjordhet" så när vi lite senare började tölta längs Torrbergsvägen kändes fredagkvällens på alla sätt härligt lösgjorda häst ganska långt borta... Lite mer spänning i tillvaron blev det dessutom när först Carolas hundar och sedan även Carola, Dotla, Anneli och Fina dök upp bakom en vägkrök! Det blev verkligen många nyttiga erfarenheter för Hami idag! 

De andra hade börjat rida Torrbergsrundan åt motsatt håll jämfört med oss, men vände nu så att vi fick trevligt sällskap resterande sträcka! Jag har ju haft lite problem att hitta vägen över det nya kalhygget för att kunna rida runt, så förutom sällskapet var det ju jättebra att få lära sig att hitta vilka av alla hjulspår från skogsmaskinerna som man ska följa för att komma tillbaka hem! Och när vi efter all terrängridning avslutade med att tölta den sista sträckan hemåt hade Hamingja hunnit bli avslappnad och mjuk både i kropp och "knopp"!

Fredagsmys på hästryggen!

Det har regnat i princip hela dagen idag och de allra kraftigaste skurarna kom under eftermiddagen. Men när jag åkte till stallet på kvällen var det bara ett lätt duggregn. Efter två dagar utan ridning var jag SÅ ridsugen! Och jag var uppenbarligen inte ensam om det - för Hamingja var pigg som en kanonkula! 

När jag kom till Mariebäck möttes jag av en härlig syn: Sylvia, Olivia, Sanna och Elisabeth kom hemridande ridande - och lilla Hulda sprang med som löshäst! De berättade att de ridit bort till Torrbergsvägen och sedan hittat hur man kunde rida en helt ny runda för att komma tillbaka hem. Drygt 1,5 timme hade de varit ute, så det är en för lång runda för oss än så länge. Men jag ser verkligen fram emot att också få rida den framöver, när Hamingja fått lite stabiliserande muskler på plats runt sitt högra bakknä!

Nu red vi samma väg som dem till att börja med i alla fall och när vi svängt in till höger bakom vägbommen blev det uppvärmningstölt med lååång hals men i ett högre tempo än vanligt. Lilla fröken kanonkula visade direkt att hon var laddad! Strax innan vändplanen red vi upp till vänster och min vana trogen gjorde jag halt och fattade vänster galopp. Hamingja var direkt med på noterna och kanske var det tack vare att vi redan "gasat på" lite i tölten som hon tog i så bra bakifrån att vi kunde behålla bärigheten i galoppsprången hela vägen uppför den lilla backen (annars brukar vi tappa den lite på slutet). 

När vi skrittat och travat genom skogen skrittade vi upp till jaktstugan på höjden där jag satt av och sadlade om. Där man sedan kommer ner till Torrbergsvägen är det en lite större vändplan där jag passade på att skritta på volt och flytta undan för innerskänkeln. Började i vänster varv och Hamingja kändes så mjuk och smidig när hon korsade över med inner bak och aktiverade sin överlinje. När jag bytte till höger varv kändes hon nästan lika fin! Övergick till att rida små "kringelikrokar" där jag flyttade bakdelen omväxlande åt höger och vänster - och fick en härlig känsla av varm kniv i smör!

Vid det här laget hade vi nästan ridit en halvtimma - tiden går när man skrittar extra mycket - men jag ville inte vända hemåt riktigt ännu... Så vi fortsatte en bit längs Torrbergsvägen och red några töltintervaller med lite mer samling varvat med skritt. När vi sedan vände hemåt igen vågade jag mig på att aktivera hennes bakdel lite till genom att rida vänstersluta i skritt innan övergången och resultatet blev en riktigt trevlig bärighet i tölten!

Dessutom kunde jag bibehålla/återställa bärigheten genom att lägga till några steg vänstersluta när det kändes som att hon började "tappa" lite bakdel. Några sådana trevliga sekvenser tölt varvat med skrittpauser hann vi med innan vi skrittade genom skogen tillbaka hem. Då hade det redan börjat skymma... men i och med regnmolnen var det ju faktiskt inte riktigt ljust ens mitt på dagen idag. Men vad gör väl det när man får rida sin lycko-häst??!!

Dags för pedikyr!

 Så här glad kan man bli över "nya" snygga fötter!

....jag höll på att skriva "nya skor" men kom på att det inte var med sanningen överensstämmande. För Hamingjas skor var så lite slitna att hovslagaren slog på dem igen efter att han verkat hovarna idag. Normalt brukar skorna hinna bli rejält slitna mellan skoperioderna så här års. Men nu har ju Hamingja vilat och sommarbetet sliter inte alls på skorna på det sätt som ridning på grusvägar gör. 

Jag hade inte hunnit rida Hamingja innan, men hon fick ändå beröm av hovslagaren för att hon stod så stilla och lugnt hela tiden. Med Lára - som var en oerhört otålig häst - var det säkrast att rida innan för att hon skulle "ha tid" att stå stilla tillräckligt länge för att låta hovslagaren sköta sitt jobb. Hamingja är mer tålmodig, men även hon kan bli rastlös och stöka lite så hinner jag brukar jag rida henne också innan. Så det var ju skönt att hon skötte sig så bra ändå!

Tölt-tisdag!

Hamingja avrundade dagens träningspass med lite yoga! 

Idag blev det ridning igen efter jobbet. Det började regna när jag åkte från jobbet mot stallet - men slutade när jag närmade mig Mariebäck och hade sedan härligt, soligt ridväder! Hamingja och jag tog en tur genom skogen bort till Torrbergsvägen. Även denna gång klättrade vi uppför sluttningen fram till jaktstugan och när vi ridit ner igen längs lilla skogsvägen vände vi tillbaka upp för lite extra klättring. 

Framme vid Torrbergsvägen övergick vi till tölt och efter att ha sidfört fram och tillbaka över vägen en stund insåg jag hur svårt det var att rida henne vänsterställd ute på den högra vägkanten - då ville hon hela tiden "ramla" mot den vänstra vägkanten. M a o var detta någon vi verkligen behövde träna på! (Det är ju som Atli brukar säga: hästen talar om vad den behöver träna, det är bara upp till oss att lyssna!) 

Efter en skrittpaus med några "omgångar" korsa bakbenen vid skritt på volt på ställen där vägen var lite bredare vände vi hemåt igen. Nu bad jag om lite samling i tölten och det blev plötsligt väldigt tydligt för mig att jag f n behöver rida öppna resp sluta med böjning i vänstersidan för att kunna rama in henne ordentligt. När jag "fick något i handen" i tölten kunde jag med några steg vänsteröppna eller vänstersluta återfå bärigheten. 

Det var en så härlig aha-upplevelse att jag gärna hade töltat på hur länge som helst! Så det var nog tur att vi ganska snart var framme vid stigen vi skulle rida genom skogen tillbaka till Mariebäck. Då blev det naturligt med en längre skrittpaus och det hade ju varit onödigt att riskera att överanstränga Hamingja så här under igångsättningen bara för att matte hade svårt att behärska sig...!

Ännu ett härligt ridpass med Hamingja!!!

Vi har soligt och fint ridväder även idag och kraftiga vindar som innebar att hästarna fick "ta paus" från alla insekter! Hamingja och jag red till vänster bakom vägbommen och jag nyttjade skogsvägen upp till vändplanen till uppvärmningstölt med lååång hals och mycket sidförande fram och tillbaka över vägen. När jag flyttat henne undan för vänsterskänkeln fick jag "vakta" med denna skänkel en för att hon inte bara skulle "ramla" tillbaka åt vänster utan invänta signalen från högerskänkeln. 

Framme på vändplanen fortsatte lösgörandet genom att flytta ut bakdelen på volt i skritt. Jag varvade mellan höger och vänster varv till dess hon korsade över lika bra med båda bakbenen. När jag dessutom kom ihåg Atlis tips om att krama höger-vänster på tyglarna någon gång för att stämma av att Hamingja verkligen var avslappnad i nacken blev längden på halsen ännu trevligare!

Det går en liten skogsväg in till höger från vändplanen och vi red in på denna, förbi det lite sanka partiet för att sedan följa den stig som går längs kalhyggets vänstra kant. Om man följer den stigen tillräckligt långt och sedan tar av på rätt ställe kommer man till en skogsväg som i sin tur leder ut till Torrbergsvägen. Det är ett par år sedan jag red där senast och det måste ha varit under någon av Hamingjas "rehabperioder" för jag minns att jag hade fått låna Litlamin för att kunna följa Sylvia och Elisabeth på denna runda... Även nu kändes det som en för lång runda för Hamingja - men det kanske kan bli senare i höst?!!

Nu följde vi bara stigen längs kalhygget en bit förbi den första utförsbacken, för att när vi vänt tillbaka samma väg kunna "bocka av" dagens inslag av den ordinerade skritten i uppförsbacke. Tillsammans med några avstickare ut i terrängen vid sidan av kalhygget gav detta en REJÄL dos terrängskritt. Och att detta inte bara är muskelstärkade utan också väldigt lösgörande blev oerhört tydligt när vi kom tillbaka till vändplanen och jag bad om mer "korsa bakbenen på volt". Då kändes Hamingja nämligen "som smör i hela kroppen" - åt båda hållen! 

Innan dess hade jag kommit ihåg att sitta av och flytta bak sadeln (med tanke på omfattningen av lilla frökens "betesmage" kan jag inte klandra den för att glida fram...!) Efter all skritt var det sedan härligt att tölta igen! Först i intervaller med lite mer samling innan hon som avslutning fick sträcka ut överlinjen riktigt ordentligt i nedvarvningstölt. Härligt, härligt tyckte vi båda! 

Tillbaka i stallet kom jag dessutom ihåg att göra några stretchövningar för mina stela höfter. Och insåg att jag faktiskt inte alls har träningsvärk i den omfattning man kunnat förvänta sig efter gårdagens ridning. Kraftig träningsvärk även efter lättare ansträngning är en del i problematiken kring fibromyalgi. Och med tanke på att jag red en hel timme samt att det bara var andra ridpasset efter två månaders riduppehåll borde det ha känts rejält idag... Men så var det alltså inte alls - så kanske har jag redan där en positiv effekt av mina nya kompressionstights?!

Härligt ridväder!

Ny (rid-)dag=nya möjligheter!!!

Att värmeböljan så abrupt tog paus samtidigt som semestern var slut för denna gång blev visst en liten chock för kroppen - för jag åkte på feber och ont i bihålorna tidigare i veckan... Men igår började jag må bättre igen och idag var jag tillbaka i sadeln!

I strålande sol och med 19 grader i skuggan var det HÄRLIGT ridväder, även om en betesrund och otränad Hamingja nog tyckte att det var i varmaste laget...! Jag passade på att inviga de kompressionsridtights som jag köpte i början av sommaren men inte haft tillfälle att använda eftersom Hamingja har vilat till nu. Kompressionskläder har ganska länge varit populärt inom andra former av träning - allt från styrka/fitness till olika former av konditionsträning. Som vanligt har det dock dröjt innan trenden börjat nå ridsporten - antagligen för att ryttare oftast lägger 99 % av sitt fokus på hästen och dess träning och därmed glömmer sin egen del i det hela...

Teorin bakom kompressionsplaggen är att de ska öka effekten av och återhämtningen efter träningen genom att främja blodcirkulation och därmed syresättning av musklerna. Och eftersom det enligt min smärtläkare är bristfällig syresättning som ger smärtorna vid fibromyalgi så har jag förståss velat prova detta och idag var det tillslut premiär!

För att skona Hamingja från det stenhårda underlaget på bilvägen gjorde jag som senast: red upp bakom vägbommen och valde den högra skogsvägen. Denna gång red jag dock (början av) Torrbergsvägenrundan medsols och varvade travintervaller med skritt längs stigen genom skogen.

Strax innan man kommer ut på Torrbergsvägen skymtar en jaktstuga uppe på en höjd i skogen till vänster. Eftersom både veterinär-Lasse och massör-Tomas ordinerat klättring i skritt för att stärka upp och stabilisera Hamingjas bakknän kändes denna ganska flacka, men istället långa backe upp mot stugan som en bra början! I o m att vi inte följde någon stig utan red ute i terrängen fick hon dessutom lyfta extra mycket på fötterna hela tiden - något som både är lösgörande och muskelstärkande!

Från stugan följde vi en liten skogsväg ner till Torrbergsvägen och följde sedan denna åt vänster medan vi varvade korta intervaller tölt med lååång hals och skrittpauser. Innan vi vände tillbaka hemåt skrittade vi en stund på volt så att hon fick korsa bakbenen och när jag sedan bad om lite samling bjöd Hamingja på en riktigt trevlig känsla i tölten! Jag red bara några kortare sekvenser sådan tölt, för att inte anstränga henne för mycket. Och en av dessa intervaller hann jag bara precis påbörja innan jag helt kom av mig... då flög nämligen en ENORM uggla upp framför oss! Vilken oerhört mäktig syn när den i det närmaste ljudlöst flög iväg som i slow motion!!!

Hamingja fick sedan skritta hela vägen tillbaka hem genom skogen. Och tillbaka i stallet kunde jag konstatera att vi varit ute en hel timme trots att vi inte ridit någon längre sträcka - men det hade ju varit mycket (muskelbyggande) skritt. Efter de månader hästarna varit i Höbäcken har det känts lite konstigt att nästan aldrig vara till Mariebäck - normalt är jag ju där 4-5 dagar/vecka. Så nu känns det ganska bra att Hamingja är tillbaka hemma igen! När det gäller mina kompressionstights så känns det för tidigt att säga vare sig "bu eller bä" - jag ber att få återkomma med en utvärdering längre fram!

Den allra vackraste utsikten!!!

...är den man ser från ryggen av sin häst!!!

IDAG HAR JAG RIDIT HAMINGJA!!! Efter nästan två månader var det idag ÄNTLIGEN dags att börja rida igen!!! För att undvika bilvägen (som är STENHÅRD nu...) red jag upp bakom vägbommen och följde den högra skogsvägen. Hamingja var överraskande lugn och sansad - så hon kunde skritta riktigt avslappnat på hellånga tyglar! Vid vändplanen red vi in i skogen för att rida "Torrbergsvägsrundan" motsols och varvade skritt och trav längs stigen. Hamingja fortsatt lugn och sansad och matte bara njöt!

Men uppe på nya kalhygget tappade vi bort oss och jag lyckades inte hitta den stig vi brukar följa bort till Torrbergsvägen... En stunds kryssande runt på hygget innebar jättebra muskelträning för Hamingjas bakknän eftersom hon fick lyfta lite extra på "fötterna" för att ta sig fram över stock och sten. Men stigen jag sökte lyckades vi inte hitta... Situationen kändes dock väldigt bekant och jag erinrade mig att vi irrat runt och letat stigen här en gång tidigare (måste ha varit tidigt i våras) fast då kom vi från andra hållet och hittade inte var stigen hem mot Mariebäck fanns...! 

När jag nu bestämde mig för att ge upp projektet och vända tillbaka fick jag än en gång leta efter stigen hemåt - uppenbarligen hade jag ridit betydligt längre sträcka över hygget än vad jag trodde! Men tillslut hittade vi den i alla fall - och då såg jag till att göra en markering i mobilens kartprogram för att ha som hjälp när jag testar att rida rundan från andra hållet nästa gång!

Hemvägen inleddes i skritt, men när terrängen började bli lite jämnare tyckte jag att man borde kunna  trava lite försiktigt också. Hamingja hade ju varit så lugn och avslappnad hela tiden så jag var inte alls beredd när min tänkta travsignal istället resulterade i en katapultartad galopp hemåt! :-O Med halvlånga tyglar tog det en liten stund innan jag åter hade kontroll på läget... men då bjöd hon istället på en härlig tölt där hon verkligen dansade fram med MASSOR av bakben och härligt lösgjord i kroppen! 

Under resten av hemvägen varvade vi sedan skritt och tölt, men den där riktigt häftigaste töltkänslan hittade vi inte tillbaka till igen... I o m att hon vilat så länge ville jag ju inte heller pressa på med mycket drivning utan nöjde mig med "det hon bjöd på". Men jag får "notera i boken" att katapultgalopp över stock och sten uppenbarligen är en MYCKET bra förberedelse för tölt!!!

Back in business!

Nu har vi gjort ett nytt besök hos veterinären och det innebar goda nyheter! Eftersom Hamingja svarat så pass bra på sprutblistringen för två veckor sedan fick hon nu ytterligare en omgång - denna gång i båda hennes bakknän - som en extra boost. Och jag får börja rida henne igen - HÄRLIGT!!! Veterinären ordinerade ridning i backar för att stärka upp de muskler som ska stabilisera hennes bakknän. Precis det som även massör-Tomas rekommenderade i samma syfte och det underlättar ju när expertisen är ense!

I o m veterinärbesöket fick Hamingjas sejour i Höbäcken vara över för i år. Det är fortfarande några hästar som går kvar där, men hon fick ansluta till dem som redan flyttat hem till Mariebäck igen. Nu verkar dessutom sommarens värmebölja ha passerat, så vädret är mer ridanpassat igen. Samtidigt som jag själv börjat om med att jobba efter semestern... det är "back in business" på alla plan nu känns det som!

Förändringens vindar hos Micro-chicksen!

Till att börja med är det tveksamt om man fortfarande kan kalla dem "Micro-chicksen" - för de är inte särskilt små längre...! Vi hade ju den otroliga turen att det bara blev en enda tupp i år (förra året fyra tuppar av sex kycklingar). Anna-Lena som valde ut dem åt mig, visste uppenbarligen vad hon gjorde för det blev bara en enda tupp av de sex hon valde ut till sig själv också!

Eftersom vi inte har tillstånd att ha tupp här i Kyrkbyn har jag ju hela tiden vetat att alla ev tuppar skulle behöva "flytta hemifrån och skaffa ett jobb" - och även om jag aktat mig noga för att ge honom ett namn har det ändå varit svårt att inte fästa sig vid honom... Han har ju dessutom hela tiden bara blivit snyggare och snyggare!

De senaste veckorna har han dock även börjat gala. Till att börja med visserligen först framåt lunchtid på dagarna, samt på kvällen (som en typisk tonåring m a o!) Men det har ändå känts allt mer angeläget att låta honom flytta innan någon av grannarna skulle hinna börja klaga... Som tur var visste jag redan att han skulle få ett så jättebra, nytt hem i Österby utanför Boden hos Elvira som vi bl a tidigare köpt Lárahönan av! (Även hon en Silverudds Blå.)

The new micro-Chicks in (Church-)town!!!

Idag var det så dagen F som i flytt för tuppen - och då fick jag samtidigt hämta hem två nya "micro-chicks" som jag fått köpa av Elvira. Det är dels en vit skönhet av den holländska rasen Schijndelaar (de är relativt ovanliga här i Sverige och värper vackra, ljusblå ägg) samt ytterligare en Faverolle. Det är alltid lite spännande att släppa in nya fåglar i en flock, för precis som många andra djur behöver de göra upp om rangordningen och då finns alltid risken att någon blir skadad.

En fördel denna gång var nog dock att tuppen flyttade ut samma dag och att de kvarvarande unghönorna inte hunnit hitta sina roller i en ny rangordning utan honom. Till att börja med verkade de t o m rädda för den vita holländskan, trots att hon är betydligt mindre i storlek och Faverollen såg till att gömma sig bakom henne när de andra blev för närgångna! Man brukar avråda ifrån att sätta in en ensam ny höna i en befintlig flock utan sträva efter att de ska vara minst två så att de har en kompis att ty sig till. När nykomlingarna kan hämta stöd från varandra brukar de snabbt bli BFF - och så verkar det bli nu också!

Fram emot kvällen verkade det ursprungliga gänget tuffa till sig igen, i takt med att de utmanade varandra om vem som egentligen skulle vara "högsta hönset" och då började de även låta den lilla vita veta sin plats. Det tillfälle då rangordningen visar sig allra tydligast brukar dock vara när det är dags att sätta sig uppe på pinnen för natten. Hönsens instinkt att flyga upp i ett "träd" för att sova säkert från rovdjur under natten är väldigt stark och man ser också tydligt vilken plats i "trädet" - d v s på sittpinnarna - som är mest högstatus.

Översta pinnen är alltid bäst (antagligen för att den upplevs som säkrast) och i vårt vinterhönshus har det varit tydligt att platserna längst till vänster på denna pinne av någon anledning är HELT överlägsna alla andra delar av samma pinne. Denna första kväll visade sig vår lilla holländska vara den mest kvällströtta och intressant var att när hon först av alla flög upp för att sova - trots att hon dittills inte sett någon annan sitta på någon av sittpinnarna - direkt valde en plats ute till vänster! När det var Faverollens tur att ansluta satte hon sig - förståss - bredvid men jag räknade med att våra fyra Silveruddar skulle återställa ordningen så snart det var sovdags även för dem genom att flytta undan nykomlingarna.

Men till min stora förvåning såg det istället ut så här när alla satt sig för att sova: nykomlingarna hade fått sitta kvar på det BÄSTA stället på den BÄSTA sittpinnen! Det måste väl bero på att de fyra Silveruddarna fortfarande är lite förvirrade över vilken rangordning som egentligen ska gälla, så jag antar att nykomlingarna på sikt kommer att få hålla till godo med en annan del av pinnen. Och det kommer ju förståss även de lite större få när det är dags för dem att flytta ihop med de äldre Chicksen. Detta får dock vänta till dess de två nykomlingarna vuxit till sig så pass att jag vågar låta även dem gå ute lösa på gården - ännu så länge är jag rädd att de skulle bli ett alldeles för lätt byte för någon katt...

Hamingja sladdar inte!

Så här härligt såg det ut vid betessläppet i Höbäcken helgen innan midsommar! Nu är det inte  särskilt mycket bete kvar och hästarna har successivt börjat flytta tillbaka till Mariebäck igen. För Hamingjas del blir det nog flytt nu på söndag.

Johan och jag är hemma igen efter några härliga dagar i Umeå tillsammans med mina föräldrar och syskon. Jag fortsätter att skritta Hamingja på lina i väntan på återbesök hos veterinären. Och i alla fall i mina lekmannaögon ser det ut som att "sprutblistringen" haft mycket bra effekt i o m att hon har ett så jämnt övertramp i båda varven och att hon inte "sladdar ut" med bakdelen i vänster varv utan håller sig på två spår även där. Blir MYCKET spännande att höra om veterinären håller med mig när han ska kolla henne igen!

Spårning och övertramp

När det fläktar skönt i Höbäcken så att hästarna får en paus från knotten passar stoflocken på att vila på favoritplatsen under björkarna vid grinden. 

...och grabbarna är ÄNNU mer "relaxade"! 

Hamingja och jag fortsätter med skritten på lina. När jag försöker hålla koll på hur hon placerar inner bak i resp varv kan jag konstatera följande:  Hon "spårar" (sätter ner samma sidas fram- resp bakhuvudet på samma spår) även i höger varv och har lika stort övertramp (att hon sätter ner bakhoven på eller framför den plats där framhoven nyss varit) med inner bak i båda varven. M a o arbetar hon i alla fall i skritten väldigt jämnt med båda bakbenen. Det tar jag som ett gott tecken eftersom ett naturligt sätt att försöka avlasta ett ömmande bakben är att sätta ber hoven lite längre bak och/eller lite ut åt sidan. I hästvärlden kan alltså ett övertramp innebära något positivt!

Skritt på lina

Fjärde dagen med skritt på lina. Ingen "action" direkt - men huvudsaken är ju att det ska hjälpa Hamingja att bli av med besvären i höger bakknä! Idag verkade inte ens Litlamin tycka att det var riktigt spännande för hon kom aldrig och försökte med "tandemlongering" som hon gjort de tidigare dagarna.

Värmeböljan bara fortsätter - idag hade vi ännu en dag med närmare 30 gradera värme. Men det var inte riktigt lika fuktigt i luften och dessutom blåste det en hel del. Det senare var nog hästarna extra tacksamma för eftersom vinden höll de värsta knottsvärmarna borta. 

När jag kom till Höbäcken såg det så här avslappnat ut i valackflocken! Innan jag åkte därifrån hade även Spirit (längst till höger i bild) lagt sig ner. Smarta hästar som passar på att vila när man inte behöver hålla sig i rörelse för att hålla undan knotten! 

Själv passade jag på att bada vid Storsand igen på vägen hem från Höbäcken. Den hör gången hade jag badtermometern med mig och kunde konstatera att det var härliga 23 grader i vattnet i Luleälven!