Den här gången hade jag i alla fall laddat med betydligt fler reflexer än senast (och dessutom pannlampa) vilket gjorde att i alla fall jag tyckte det kändes tryggt och bra när vi gav oss iväg längs bilvägen bort mot "världens ände". Det fick bli EXTRA mycket "pisk liggande mot ena bakbenet" idag - för när hon väl hanterat det första traumat av att pisken nuddar henne är det verkligen ett effektivt sätt att få henne att lugna ner sig!
Dessutom jobbade jag väldigt mycket med sidförande - både i skritt och tölt. Något Atli alltid förespråkar för att få en stressad häst att lugna ner sig - och det får väl anses vara en aningen mer konventionell metod för detta än vårt "pisken mot ena bakbenet"?!! Eftersom Hamingja gärna skjuter ut sin högra bog försökte jag verkligen tänka på Sylvias tips om att böja henne mycket till höger när jag flyttar undan för höger skänkel men hålla henne så rak som möjligt när jag flyttar för vänster skänkel. I båda fallen för att hon inte ska fuska genom att skjuta ut högerbogen utan verkligen korsa bakbenen ordentligt.
Vid "världens ände" (korsningen vid sjön) red vi först in på ängen för tre omgångar galoppintervaller. Alla fattningarna (från skritt) var klockrena trots den svårare vänstergaloppen och med erfarenheten från senast i minnet hade jag lite kortare tyglar redan från start och då gick det också lättare att bibehålla form och lösgjordhet även om hon varje gång blev lite spänd mot slutet. Sträckan från skogsbrynet tillbaka till vägen valde jag att skritta varje gång. Fast det hade ju inte Hamingja riktigt tänkt... så även här blev det att ta till "pisk på rumpa-knepet".
Min ursprungliga plan hade varit att vända hemåt igen efter detta. Men det var så ROLIGT att rida - så vi fortsatte längs bilvägen längs sjön bort till skoterklubbens stuga. Nu tränade vi samlad tölt med pisken mot vänster bak och som väntat blev det några REJÄLA diskussioner kring detta...!!! Det är ju SÅ mycket bättre att vräka ut högerbogen och kasta sig iväg, istället för att ta i så där jobbigt mycket som man annars måste med vänster bak! Tyckte Hamingja alltså - jag var inte direkt enig med henne, om man säger så...
Jag tycker dock att hennes protester går lite bättre att hantera än tidigare - så förhoppningsvis börjar lilla fröken så smått ana att (endel av) de regler som gäller när Sylvia rider faktiskt SKA gälla även med matte på ryggen?!! När vi ridit endel sluta i tölt med böjning i högersidan - utan att hon sprungit iväg med mig - var jag nöjd och lät henne skritta hemåt.
Tidigare har vi ALLTID skrittat första sträckan på hemväg, eftersom jag hela tiden successivt tänjt på gränserna för hur långt ut i "vida världen" hon har vågat gå. Och därför velat undvika att trigga hennes MKT STARKA flyktreflexer när vi väl vänt hemåt igen. Men nu är ju hela vägen FÖRBI "världens ände" och bort till skoterklubben välkänd mark. Så för att minimera risken för att det initiala traumat (som vi fortfarande inte lyckats arbeta bort) när pisken efter ett par minuters uppehåll åter nuddar vänster bak inte skulle resultera i att jag tappar kontrollen över henne som när jag red ut med Sylvia, har jag några gånger vågat mig på att rida första biten hem i tölt, efter att först ha hanterat hennes trauma och sedan vänt runt på vägen i bibehållen, riktigt långsam tölt och pisken kvar mot rumpan.
Idag tyckte jag dock att det var dags att återgå till mitt ursprungliga upplägg med skritt som inledning på vägen hem. Nöjt kunde jag då konstatera att det inte alls var någon flyktreflex som "låg och dallrade under ytan"! Däremot hade fröken förstås BRÅTTOM - men inte värre än att "pisken mot ett bakben-knepet" kunde lösa problemet!
Sedan fortsatte vi töltträningen med pisken mot höger bak - vilket inte är lika "kontroversiellt" i sammanhanget och även om det även här utlöstes ett och annat trauma så kändes det aldrig som något problem att bibehålla kontrollen. Skönt! I kombination med MASSOR av drivning, inte minst med sätet, samt några steg sluta här och där (med böjning i högersidan) så bjöd Hamingja efter en stund på en riktigt trevlig sekvens arbetstempo tölt med hög bärighet!
Atli har ju förklarat vilken oerhört stor ansträngning detta är för hästen - då den måste jobba med musklerna på ett HELT annat sätt än när man rider tölt med lägre grad av samling - så jag red bara en kortare sträcka innan hon fick sträcka ut överlinjen ordentligt i skritt. Men sedan lyckades vi upprepa samma trevliga bärighet i två sekvenser till - ME LIKE!!!
Tillbaka i stallet var jag genomblöt av svett, men också riktigt HÖG av endorfiner!!! Så när Hamingja stod i boxen för att äta sitt kraftfoder gick jag ut och hämtade Lára - som förstås stått kloss vid grinden ända sedan hon hört mig komma till stallet. Normalt brukar jag bara rida en av dem/dag för att kroppen inte ska haverera. Så jag hade räknat med att än en gång behöva göra Lára besviken... men istället blev det sadel, träns och reflexer på för henne också!
Snart satt jag alltså i sadeln på vad som - allt annat än oväntat - visade sig vara "kanonkula" nr 2! OJ, så LYCKLIG hon var över att få komma ut på ridtur!!! Eftersom hon, till skillnad mot Hamingja, inte är upptränad på "pisk mot ena bakbenet-bromsknepet" fick jag satsa på att flytta undan för skänkeln. Och eftersom denna dam är vigare än de flesta lämnade vi därför gården i en av hennes alldeles egna specialiteter: "ökat tempo sidförande"!
(Har NÅGON annan ridit på lektion och fått uppmaningen av instruktören att ta ner tempot i de sidförande övningarna eller fått kommentaren "Så DÄR mycket behöver hon inte korsa benen" ???!!! Nej, jag trodde väl inte det!!!) Strax innan backen ner mot bäcken hade i alla fall hennes eufori lugnat sig tillräckligt för att hon skulle vara villig att övergå till "arbetstempo/normalt sidförande" - även om hon självklart fortsatte att korsa både bak- och framben så att hon nästan gick ner i spagat fast tvärt om!
Nere på bilvägen övergick jag till att värma upp i galopp. Och nu överraskade Lára matte med att fatta höger galopp hur lätt som helst, på första försöket. Annars har hon ju jobbat hårt för att undvika den galoppen under en ganska lång tid nu. (Och detta TROTS att hon gärna skjuter ut högerbogen och därmed borde ha lättare för denna galopp. Men Lára vill ju inte vara som alla andra!!!) Jag passade på att låta henne galoppera en ganska lång sträcka innan jag saktade av för att göra en ny galoppfattning. Men nu visste ju damen PRECIS vad som var på gång, så hon skyndade sig hela tiden att fatta galopp själv precis innan jag hann ge en galoppskänkel - och då valde hon hela tiden vänstergaloppen... "Ordningen" återställd för tillfället alltså!
Hamingja och jag hade varit ute över en timme, men Lára och jag vände tillbaka hemåt redan vid "världens ände"-korsningen. På hemvägen blev det sedan "mjölksyraträning" - d v s arbetstempo tölt med låååång hals. Till att börja med testade Lára förstås om hon inte istället kunde skicka iväg "bogar och bakdelar" kors och tvärs... men successivt lyckades jag få med mig "mer och mer av hästen" åt samma håll.
Och när jag sedan höll ett stadigt stöd på högertygeln, ställde vänster och fortsatte att driva henne fram emot bettet gick det som det brukar: Med ens "ramlade hela hästen på plats" och hon töltade med hög grad av samling och trevlig bärighet! Det är en väldigt speciell känsla det där - det är nästan så jag tycker mig höra ett "klick-ljud" när hon så tydligt "faller på plats" och med ens är hon hur lätt och fin som helst i handen. Men hennes grymtanden talar TYDLIGT om att det är JOBBIGT så man gör bäst i att bibehålla drivningen!!!
När vi tog en skrittpaus för att hon skulle få slappna av och jobba bort ev mjölksyra i musklerna sträckte hon halsen fram och ner lika mycket som Hamingja kan göra när hon töltar - och det vill inte säga lite! Uppenbarligen behövde hon verkligen den där pausen! Två töltintervaller senare skrittade vi sista biten hem. Men precis som med Hamingja kan den avslutande skritten ändå innebära "hårt arbete". I Hami:s fall ständiga byten av spöhand. I Láras fall att matte varvar skritt på hellång tygel med att skritta med tygelkontakt utan att man får börja småspringa bara för att matte kortar tyglarna. Ja, ni hör ju själva att mina två hästar verkligen inte har det lätt!
Tillbaka i stallet - ÄNNU mera endorfinhög - konstaterade jag att två hästar verkligen kan vara dubbel glädje!!!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar