HÄRLIG tradition: adventsridning och adventsfika!!!

Underbart väder på den årliga "adventstidningen"!!!

Sylvia, Janne och Olivia är som vanligt i Thailand en månad nu i december - och under tiden bor Yvonne och KG i Mariebäck. Det är en STOR fördel för oss andra "Mariebäckare" som då får avnjuta Yvonnes fantastiska advents"fika" (vilket snarare kan beskrivas som en lunch av pajer, sallader och goda såser, med glögg och pepparkakor som "förrätt" och ett överdådigt utbud av hembakt fikabröd som "efterrätt".)

Lika traditionsenligt är att vi som har ridhästar i stallet rider ut en längre sväng tillsammans innan "fikat"! Det år denna anrika tradition inleddes var vi riktigt många som kunde rida ut tillsammans, sedan har antalet varierat. Numera är vi ju inte så många "inhyrningar" och med lite hälsomässiga bortfall blev det idag bara Elisabeth på Démantur och jag på Lára.

Det var en så klar och fin morgon och när vi skrittade iväg från gården vid 10.30 hade solen precis tittat upp över trädtopparna och fick snön i träden att gnistra! Valet av ridväg var givet: vår "advents-/midsommarrunda" förstås: genom skogen bort till Torrbergsvägen, en runda där och sedan andra vägen tillbaka genom skogen!

I o m att vi bara har några cm snö ännu var det ju inga problem att rida genom skogen. Och väl ute på Torrbergsvägen var underlaget (packad snö) perfekt för en lååååååång härlig tölt! Jag passade på att nyttja Láras framåtbjudning till att rida henne ganska samlat i tölten och med lång hals. I vanliga fall blir hon ju aldrig trött - men det märks att sådant här hårt muskelarbete tar på för hon pustar och stånkar som hon brukar när hon verkligen får ta i "på riktigt" och inte bara springa fort framåt.

Men det var först efteråt jag förstod HUR ansträngande detta varit för hennes att gå tölta så samlat... När vi kom till den långa galoppbacken in till höger var ju valet av gångart givet och med Elisabeth och Démantur i täten satte vi av. Från början höll Lára god fart - även om hon faktiskt inte gjorde någon ansats att galoppera om och ifrån Démantur. Men innan vi riktigt nått toppen på backen känner jag till min förvåning hur hon vill sakta av.

Jag låter henne förstås göra det och då väljer hon t o m att stanna och stå stilla trots att Démantur galopperar vidare framför oss. När vi står stilla ser jag hur musklerna i hennes bogar skakar lite - och jag förstår sedan att hon fortfarande måste ha mjölksyra i dem efter den samlade tölten. Jag har ju inte alls ridit henne i samma utsträckning den senaste tiden som jag brukat göra - så hennes "arbetstempo tölt-muskler" är förstås inte i toppform.

En häst utan hennes otroliga "skalle" hade förstås redan under tölten visat hur oerhört jobbigt det var - men hon bara "går på" i det längsta! Och det var först i slutet av den låååånga galoppbacken som hon tillslut blev tvungen att lyssna på kroppen. Inte nog med att hon fick låta Démantur galoppera för oss hela tiden - tillslut var hon dessutom tvungen att stanna trots att han fortsatte...

Den oerhörda nesa detta måste ha inneburit såg hon dock till att "reparera" lite senare - med råge! Efter att ha skrittat tillbaka nerför den långa backen töltade vi långsamt och jag lät Lára "jobba på" i fri form utan krav på samling för att hon skulle få jobba mjölksyran ur musklerna. Vägen vi skulle rida tillbaka genom skogen såg väldigt annorlunda ut jämfört med tidigare - det var uppenbart att skogsmaskiner hade kört där under hösten.

Den första biten av vägen brukar vara ganska bra men både Elisabeth och jag var tveksamma till vad skogsmaskinerna kunde ha ställt till med... Den tveksamheten delade INTE Lára - hon satte istället av i full galopp så att snön bara sprutade kring hovarna! Och även om Démantur hakade på så låg han bakom oss - och där tänkte hon verkligen se till att han höll sig också!

Nu är ju Lára så GRYMT säker på foten och jag vet ju att hon dessutom alltid är väldigt snabb att själv anpassa hastigheten efter underlaget. Så jag behövde inte bli allt för orolig trots att vi dundrade fram i snabb galopp där Elisabeth och jag trott att vi skulle behöva skritta. Och f f a var det härligt att känna att min häst var sig själv igen nu när mjölksyran uppenbarligen var borta ur musklerna igen! För den där härliga energin i steget och de glatt spetsade öronen kunde man inte ta miste på!!!

Tillbaka i stallet konstaterade vi att "adventsrundan" den här gången hade avverkats på 1,5 timme - och det var verkligen 90 riktigt härliga minuter!!! Hästarna fick mumsa välförtjänt kraftfoder och lunchhö medan vi gick in till Yvonne och KG för att mumsa advents"-fika" och precis som hästarna hade vi ju sett till att verkligen "work up an apetite"!!!

Vi fick dessutom trevligt sällskap vid "fikabordet" - inte bara av Yvonne och KG utan även av Carro, Maria,  Ronny och Johan! Att inte mindre än sju hundar - varav två valpar - deltog var ju ytterligare en garant för att det blev en glad och uppsluppen tillställning!!!

Efter fikat var det dags för mig att rida Haminjga en sväng också. Inspirerad av Lára bestämde jag mig för att vi skulle träna galopp. Red upp bakom vägbommen och började med travövergångar från skritt. Själva övergångarna "sitter" verkligen bra nu, så länge vi gör dem från skritt och inte tölt. Och när jag dessutom kommer ihåg drivningen samt att göra förhållningarna med sätet så får vi en härlig "uppåtkänsla" i traven! 

Använde sedan den vänstra skogsvägen till galoppträning. Där har jag ju fått instruktioner av Sylvia om att sitta ner i sadeln och verkligen RIDA henne i galoppen ("hon reder inte ut det själv!") samtidigt som jag hela tiden ska se till att "plocka loss" ifall hon börjar spänna sig i nacken och biter tag i bettet på högersidan. 

I början var det verkligen som att sitta på en krutdurk - det märktes att hon haft måååånga vilodagar sedan Sylvia åkte! Men all vår "miljöträning" med pisk mot bakdelen visade sig nu ha en oväntad "bieffekt". När hon väl överlevt det initiala traumat när pisken (för första gången på flera minuter) nuddar hennes bakdel så slår hon snabbt om till "Jaha, pisk mot rumpan - då ska jag nog skritta avslappnat!" Så detta blev en riktigt effektiv metod att lugna ner henne mellan galoppintervallerna!

Från början, när hon var som allra mest "laddad" var det som att jag hela tiden balanserade nära gränsen till att tappa kontrollen när vi galopperade. Men efter hand som hon började bli lite trött kändes det som att jag fick allt större "marginal". Å andra sidan krävdes det istället allt mer drivning av mig för att "rida loss" henne - och tendensen att bita fast i högersidan blev starkare... 

Efter att ha ridit flera vändor fram och tillbaka längs skogsvägen avslutade vi med att skritta hela vägen tillbaka från vändplanen till stallet. I början hade hon lite bråttom - men det "problemet" löste sig när jag lät pisken ligga mot hennes bakdel! Och även om vi skrittade så var det förstås hårdträning hela vägen - men nu på ständiga byten av spöhand resp att hålla pisken omväxlande mot höger resp vänster bakben. 

Och vid det här laget var hon faktiskt tillräckligt trött för att det initiala traumat när pisken först nuddar ena bakbenen helt uteblev! T o m när jag testade att bara ta bort pisken några minuter och sedan lägga tillbaka den lätt mot samma bakben som nyss var det HELT odramatiskt! Hon var riktigt, riktigt trött uppenbarligen!

Riktigt, riktigt trött är matte också - efter två sådana rejäla ridpass. Men SKÖNT trött - och med en skön känsla i själen efter denna kvalitetstid med mina FINA hästar!!! Dessutom var det så KUL att rida ut med Elisabeth och Démantur - hoppas vi får till en gemensam ridtur nästa helg också!