Något så sällsynt som Lára-mys!

The Queen och matte "hänger"! 

Att få mysa med Lára är jag inte bortskämd med direkt... för The Queen är fokus alltid på en kommande ridtur och att någon "håller på och tar på henne" bara obehagligt. Med undantag för på huvudet - där är det inte obehagligt men väl helt onödigt! Fast nu är hon så uttråkad av att vara konvalescent att t o m lite mys med matte går an! Ja, hon blev inte ens arg när jag smorde in hennes juver mot insekterna - det som annars är hennes mest kitsliga ställe! (Fast hon hade ett par insektsbett där så kanske kliade det mer än kittlade just idag?!)

I måndags fick hon den sista dosen kortison och till veckan (en vecka efter avslutad medicinering) är det dags för nya prover. Eftersom hon hela tiden sett så oförskämt pigg och fräsch ut är det ju omöjligt att veta hur mycket nytta kortisonet gjort. Men jag håller verkligen tummarna för att proverna ska visa en tydlig förbättring! 

Förra året var värdena visserligen inte lika dåliga, men då blev hon ju återställd helt utan medicinering. Så även om hennes levervärden var betydligt sämre nu så borde ju leverns normalt mycket goda självläkningsförmåga dessutom fått en rejäl hjälp på traven av medicinen denna gång! Men jag skulle ju verkligen vilja veta vad det är för något som hon fått för sig att äta...?! Kan man släppa henne på bete med en liten kamera monterad på grimman tro?!! ;-)

Hamingja har tyvärr också fått vila den senaste tiden, då jag dragit på mig halsfluss... :-(  Var ju SÅ lättad förra veckan när jag äntligen gett Lára de sista sprutorna med antibiotika... men det var fortfarande lite kvar i flaskan så jag kanske skulle ha avslutat med att ta en "hästdos" själv?! 

Nu har i alla fall alla varbölderna bak i svaljet försvunnit och istället sitter besvären främst i bihålorna... jag får förståss hemska flashbacks från i vintras - en sådan operation vill jag INTE uppleva igen! Men intalar mig själv att det istället är positivt att infektionen flyttat vidare - att det innebär att nästa steg är att den ebbar ut! 

Så snart jag mår lite bättre drabbas jag av SVÅR ridabstinens - min fina Hamingja är verkligen en "tung drog" på det sättet! Och som tur är verkar det ta lång tid att bli avgiftad från det Reynir-höga också!!!

MODIG Hamingja trampar vatten!!!

Hamingja fick nya skor runt om idag - nu hoppas jag hon behåller dem på!

Så skönt det var att kunna åka till stallet efter jobbet idag utan paniken för att behöva ge Lára någon spruta! Dessutom kunde jag glädja The Queen genom att ge henne betydligt större hage! Vinterhagen hon går i har varit uppdelad i flera mindre hagar för att även rymma ett antal träningshästar som varit hos Sylvia. Men idag hade de åkt hem, så jag kunde ta bort ena avbränningen vilket gav henne tillgång till nästan hela hagen. Oj, så glad hon blev!!! Jag lyckades dessutom filma några av hennes glädjeyttringar, så jag ska se om jag kan lägga upp filmen här sedan! 

Hamingja och jag red ungefär som igår - d v s "Reynir-style" längs vägen bort mot Avan. Men den här gången gjorde vi även en avstickare till ett vattenfyllt sandtag på hemvägen. Sylvia berättade förra veckan att det nu står vatten i det lilla sandtaget vid "sandvägen" och hon hade varit där och tränat lillebror Hektor på att gå i vatten. 

Ingen behöver väl sådan träning bättre än Hamingja - och särskilt på ett ställe där man vet att det är fast sandbotten!!! För säkerhets skull väntade jag ändå till efter helgen, för att inte riskera att hon skulle trampa av sig en sko inför ridkursen. Men idag tyckte jag det var dags - särskilt som ju hovslagaren skulle sko henne senare på kvällen så en ev tappsko skulle ju bli ett ovanligt litet problem!

Under helgens kursande fick jag ju till min glädje uppleva hur Hamingja har börjat få lite mer förtroende för mig. Men frågan var ju om det t o m skulle sträcka sig så långt som att jag kunde få henne att gå ut i vattnet?! I början var hon också MKT tveksam, men ganska snart fick jag henne att i alla fall blöta ner framhovarna lite. Efter en stunds vila - och MYCKET beröm - uppe på säker mark gjorde vi så ett nytt försök, och ett nytt och ett nytt. Till dess hon ganska odramatiskt vadade genom vatten som gick upp till hennes knän! Min modiga tjej!!!

Precis som igår avslutade jag sedan träningspasset med att rida arbetstempo tölt, men den här gången hade hon ju faktiskt fått i alla fall fysisk (kanske inte mental) vila innan, i samband med vattenträningen, så det kändes inte lika konstigt att kräva riktigt mycket samling av henne nu. Och efter en stund fick jag åter uppleva en sekvens med riktigt trevlig bärighet - härligt!!!

När det sedan var dags för hovslagaren berättade jag att Sylvia retas lite med mig om tappskorna och undrar varför Hamingja plötsligt trampar av sig skorna nu när jag köpt henne, men inte gjorde det tidigare... Han konstaterade att hon visserligen inte har brukat trampa av sig skor tidigare, men att det i år faktiskt har varit en extremt blöt sommar så det har varit ovanligt mycket tappskor. Dessutom kunde han se på hennes hovar att det finns en hel del spår efter broddskador från FÖRRA vintern (då Sylvia fortfarande ägde henne) vilket visar att trampade på sig själv vid flera tillfällen. "Och då är ju faktiskt en tappsko att föredra!" sa han. Så nu har jag något att kontra med nästa gång Sylvia retas! :-D Har jag sagt att han är min favorithovslagare?!  ;-)

"Face your fears" - sista dagen!!!

Jag lider av en mkt svår sprut-ångest... Egentligen gäller den väl all sjukvård i allmänhet med sprutor i synnerhet. Det faktum att jag faktiskt är gift med en läkare brukar jag förklara med att jag lever efter devisen "Face your fears"... Och de senaste 10 dagarna har jag verkligen fått ta denna devis till en helt ny nivå, när jag varje dag förväntats sticka ovanstående grova och 5 cm långa kanyl rakt in i min kära Láras hals... :-O  Den hårda huden gör att man dessutom inte kan sticka sakta och försiktigt utan måste ta i ordentligt. :-O

Tyvärr fanns det inte heller tillräckligt stora sprutor för hela dosen, så jag har behövt ge henne två sprutor varje gång dessutom... För en person som blir illamående bara av att tänka på, eller se, en spruta har det verkligen inte varit någon trevlig upplevelse... som inte heller blivit lättare av vetskapen om att man absolut INTE får råka spruta in penicillinet i ett blodkärl för då kan hästen drabbas av penicillinchock och i värsta fall dö... :-O  :-O

MEN viss avtrubbning har det ändå inneburit att göra detta - de senaste dagarna har jag "bara" tyckt att det varit extremt otäckt, men jag har inte behövt bli lika illamående som tidigare. Och idag var det ääääääntligen dags för de sista två sprutorna - PUST!!! Och det var med en STOR suck av lättnad jag kunde konstatera att både Lára och matte överlevde även dessa två! (Chansen för överlevnad var definitivt större för henne!)

I kväll ska vi fira hemma med riktigt god middag! Johan tror att det beror på att han fyller år idag - men den STORA anledningen är förståss att jag f r o m i morgon kan åka till stallet utan sprutångest! (Lára ska visserligen äta kortison fem dygn till - men detta får hon blandat i maten.)

Ridning "Reynir-style" - d v s så det ryker!!!

Lycko-Lára i vinterhagen, det är verkligen inte lätt att se att hon inte är frisk...! 

På onsdag denna vecka får Lára de sista penicillinsprutorna och måndag nästa vecka den sista dosen kortison. Sedan ska vi avvakta en vecka innan det är dags för nya prover och några dagar senare får vi tillslut veta hur hon egentligen mår. 

Hon ser ju verkligen oförskämt pigg ut och har så gjort ända sedan ett dygn efter första penicillinsprutan. Bara några små, små vätskeödem - "volanger" - som på en normal (=mkt lättfödd) islandshäst lätt skulle kunna tas för en minimal övervikt från sommarbetet. Själv uppfattar hon sig också som frisk - ganska irriterad över att matte aldrig låter henne komma ut och rida...!!!

Hamingja har det betydligt bättre ställt på "ridfronten"! Och inspirerade av helgens "ridning Reynir-style" gav vi idag järnet - och hade så ROLIGT!!! Inte hade hon några "tics" för sig heller (förutom de gånger jag smackade på henne, men då fick jag väl skylla mig själv?!!) - antingen hade hon inte tid eller också hade hon inget behov av små "utbrott" när hon fick gasa på ordentligt istället?!

Innan vi red iväg hade jag skrittat lite på volt utanför stallet, för att ha "böjt igenom" henne ordentligt. Sedan red vi längs bilvägen mot Avan och efter en kort stunds uppvärmning i skrölt med nosen i backen gick vi direkt över till att tölta i en högre form och i "Reynirtempo". Förutom en kort paus när vi mötte en bil höll vi detta högre tempo hela vägen bort till nya kalhygget.

Precis som i söndags kändes hon lite styv och passtaktig i början, men jag gjorde som Reynir sa: "Ryck bara på axlarna och rid på!" Och dessutom alldeles bokstavligt genom att jag då och då försökte "skaka loss" mina stela axlar samtidigt som jag lät Hamingja gå i den lite högre formen med massor av drivning. Efter en stund vågade jag mig på liiiite mer tygelkontakt också - och då var det som om allt föll på plats för oss och vi fräste på i friskt tempo med ren takt! (Och en matte med i alla fall någorlunda avslappnade axlar.)

Överst i backen där jägarna brukar sitta och fika/elda tyckte jag det var dags för skrittpaus. En titt på klockan visade att det var 15 minuter sedan vi lämnat stallet och efter avdrag för uppvärmningen borde vi nästan ha "gasat på" under de 10 minuter i sträck som Reynir tyckte var minimum. Skritt upp efter vägen över hygget och sedan slingan ner genom skogen blev en mycket lämplig paus och samtidigt nyttig terrängträning för Haminjga!

Reynir jobbar en hel del på Fors Gård där den levande legenden Mökkur står och därmed har jobbat med många halvsyskon till Hamingja. Han konstaterade att de med sina stora kroppar och "hur mycket ben som helst" brukar vara sent utvecklade och upplevas "valpiga" ända upp i 8 årsåldern innan de riktigt vuxit i sin kropp och fått kontroll på sina rörelser. Så att Hamingja, som dessutom är väldigt lite riden för sina 8 år, känns "valpig" är ju inte så konstigt. Han tyckte därför att jag gör helt rätt som rider mycket i terrängen - för det är ett utmärkt sätt för henne både att muskla sig ordentligt och att få ordning på koordinationen.

Lite trav blev det faktiskt också - den sista biten ut till bilvägen igen. Och så där i terrängen kunde vi faktiskt göra övergångar till trav även på "rakt" spår! Undrar hur länge vi behöver träna innan vi fixar det även i andra sammanhang?! Tillbaka på bilvägen var det sedan "full sula" igen hemåt. Men inte heller nu kom minsta försök från Hamingja att dra iväg - utan hon verkade trivas alldeles förträffligt med upplägget!

Något som förvånade mig en hel del med Reynirs metod var att han förordade att jag skulle spara den samlade tölten till så sent under ridpasset. Först när jag tyckte att Hamingja redan borde vara rejält trött i sina muskler tyckte han det var dags att kräva samling i arbetstempo. "För då har du redan aktiverat bakdelen så ordentligt att det inte blir så dramatiskt att samla henne." Visserligen sa han att jag bara skulle rida någon/några korta sekvenser i arbetstempo, men det kändes ändå inte helt lätt att ta till sig tanken...

Ändå gjorde jag precis så idag också - och precis som i lördags överraskades jag av att vi snabbt hittade en så härlig bärighet i arbetstempot! Då kunde väl Hamingjas muskler inte vara allt för uttröttade och fyllda av mjölksyra ändå?!! Jag hade en viss förhoppning om att jag efter att vi hade "bränt ur systemet" så rejält nu för en gångs skull faktiskt skulle kunna lägga ner henne i trav trots att vi red på rakt spår. Men tji fick jag... Belåtet töltade hon vidare på hellånga tyglar - med nosen i backen som en belåtet frustande spårhund... Nåja, vi avslutade i alla fall i ett riktigt avslappnat läge istället - något som är svårt att uppnå när lilla fröken behagar välja trav för då ska det alltid satsas mot Solvalla...! 

"Det är mååååååndag morgon och mitt huvud känns så tungt..."

Stackars Lára får hålla tillgodo med vinterhage och hö när de andra går på bete...

Första arbetsdagen efter semestern och jag får erkänna att även om jag har världens bästa jobb så var det allt lite tungt att ta sig ur sängen i morse... Efter en mycket intensiv dag på jobbet var det befriande att åka till stallet för att ge Lára sina sprutor samt maten "kryddad" med kortison. 

Egentligen var jag GRYMT ridsugen också - men efter helgens massiva "urladdning'2 tyckte jag att både Hamingja och jag borde få en vilodag. Men en vilodag får definitivt räcka - i morgon MÅSTE jag få rida min fina häst igen och testa hur tipsen från Reynir fungerar på hemmaplan!

Äventyret fortsätter: på ovalbanan vid Bodentravet!

Hamingja upptäcker att det finns travhästar - på Bodentravet av alla ställen!!! 

Idag fortsatte kursen för VM-ryttaren Reynir Adalsteinsson (som trots sitt isländska ursprung numera tävlar för Sverige) och idag red vi på ovalbanan vid Bodentravet. Ännu en spännande och nyttig erfarenhet för Hamingja! Vi har ju varit till ovalen en gång tidigare, tillsammans med Sylvia (den stora tryggheten i livet) och storasyster Hremsa och det märktes tydligt att hon kände sig mer hemma den här gången! 

I början höll vi oss dock i hasorna på Elisabeth och Démantur, för att även idag få lite moraliskt stöd. Men efter att ha stått en stund och väntat vid ovalen kändes hon så trygg att vi vågade oss på att skritta iväg runt travbanan på egen hand. Det var en storögd fröken som kollade in alla enorma reklamskyltar och annat spännande vi passerade... Och nog lättade hon någon halvmeter rakt upp när fåglar flög upp framför oss vid några tillfällen, men inte ens vid dessa tillfällen fanns någon tendens till att hon skulle försöka fly. Jag blir så GLAD att hon är så mycket tryggare med mig nu och vågar lita på mig när jag säger att något  inte är farligt!!!

Tillbaka vid ovalbanan igen blev det sedan REJÄL hals-stretching när det plötsligt dök upp en travhäst i högt tempo ute på travbanan! Så´na har vi INTE i Mariebäck!!! :-O  Men inte heller nu försökte Hamingja fly, utan nöjde sig med att följa den med blicken runt, runt banan. Och det var nästan så man hörde hur det knakade i kotorna när hon sträckte upp halsen mer och mer för att se bättre. Är det möjligen så girafferna har kommit till?!!

Precis som igår var jag egentligen ganska nöjd med träningen redan innan det blivit dags att rida - men sedan fick jag DESSUTOM göra det! "Har du sovit gott i natt?!" undrade Reynir. När jag svarade att jag efter hans ord om min häst igår inte sovit alls utan bara svävat på moln skrattade han och sa: "Då ska jag ta ner dig på jorden idag!!!" 

För att verkligen få testa hans metoder för att lösgöra hästen på rakt spår hade jag valt att inte alls värma upp något på volt innan lektionen. Och när jag av Reynir fick uppmaningen att börja med att låta Hamingja "rulla på" i ett lite högre tempo i tölten några varv på ovalen var jag därför inte förvånad över att hon kändes ganska styv. 

Efter några varv i tölt avbröt Reynir för en första diskussion. Han hade sett att jag försökte lösgöra genom att flytta henne undan för skänkeln några steg fram och tillbaka, men att hon fortsatte att styva sig och nu förklarade han varför. "Hon är så tydligt fått lära sig att länga halsen och i det här sammanhanget blir det faktiskt en nackdel på en femgångshäst, för när hon sänker huvudet höjer hon ryggen och styvar sig då lite och blir passtaktig." Du ska istället bara rida rakt fram, hålla henne högre i formen och aktivera hennes bakben m h a drivning framåt för att få henne lösgjord." 

Jag försökte göra så och under de kommande varven började hon kännas allt mer lösgjord. Nästa gång Reynir avbröt för en diskussion frågade han varför Hamingja nu slappnat av och blivit ren i takten. "För att hon blivit mjuk i musklerna...?!" antog jag. "För att du blivit trött!" var hans överraskande svar! :-O :-O  :-O

Förklaringen var inte alls så långsökt som man kunde tro. Han hade redan igår noterat att jag spänner mina axlar när jag sitter till häst. (Det är ju ett av problemen med min fibromyalgi, förutom all smärta så innebär den att jag blir väldigt lätt spänd i musklerna och sedan har oerhört svårt att slappna av igen...) "Men när du ridit tillräckligt länge för att bli trött orkar du inte spänna dig längre så du slappnade av - och då gjorde din häst detsamma och blev genast ren i takten!" 

När jag åter fick rida på i tölt kom samma uppmaning som igår: "Fokusera inte på ridningen utan rid bara - och fundera under tiden på vad du ska äta till middag i kväll!" Det har jag definitivt aldrig hört från en ridinstruktör tidigare!!! 

Och när jag försökte göra så (och "skaka loss" mina stela axlar) fick jag dessutom oväntad draghjälp av att en ny travhäst dök upp på travbanan! Hamingja fick syn på travhästen och sträckte upp sig för att se bättre - men blev faktiskt inte alls stel i kroppen utan fortsatte tölta i ren takt fast nu också med en bärighet vi inte haft tidigare i helgen! "WOW!" ropade Reynir. "Nu är hon RIKTIGT flott - travhäst är bra!!!" 

(Note to self: träna på att slappna av i axlarna när jag rider och skaffa en travhäst till Mariebäck!!!)

Vid det här laget hade vi avverkat MÅNGA varv runt ovalbanan - och det är inga korta varv...!!! Så innan vi fortsatte fick vi först skritta tre varv för att Hamingja skulle få en chans att hämta sig. Sedan fortsatte töltträningen ungefär på samma sätt, fast nu fick jag också ta lite mer tygelkontakt. "Men du får inte stänga vägen framåt för henne! Bara lite mer kontakt, snabba eftergifter men också snabbt tillbaka till kontakten så att hon inte sänker halsen och kommer upp med ryggen!"

Avslutningsvis fick jag låta henne sträcka ut i trav tre varv - och jag började väl ana vad det kunde innebära att träna så att tävling blir som semester för hästen...!!! Det var REJÄLT svettigt för mig också att rida på detta sätt - så jag kommer väl att "dra på mig" riktigt bra kondis själv också om jag fortsätter så här! 

Reynir sa också att en fördel med att utgå från ett högre mellantempo när man tränar tölten är att det inte blir så stor sak att träna tempoväxlingar. "Man bara varierar mellan att ta ner tempot lite för att sedan öka tillbaka till utgångsläget igen. Respektive att öka tempot lite för att sedan ta ner till ursprungstempot igen. Inga stora åthävor krävs och det blir inte så komplicerat för hästen. Det ska vara lätt att rida!!!" 

Reynir-kurs: det STORA äventyret!!!

När jag skriver detta är jag (Hamingja-)hög som ett hus!!! Eftersom det ännu är en STOR sak för lilla Hamingja bara att lämna Mariebäck hade jag verkligen ingen aning om hur det skulle fungera på kursen idag... Det kunde ju i värsta fall bli så att hon bara stressade runt ridbanan utan att vara kontaktbar. Men hur som helst skulle det ju vara en mkt nyttig erfarenhet för henne inför framtiden.

Jag har alltid brukat använda transportskydd på mina hästar, medan Sylvia mkt sällan gör det, så innan vi åkte iväg funderade jag lite på hur jag skulle göra med den saken. Men med tanke på hur hon lyckas trampa av sig skor och annat så bestämde jag att det fick bli transportskydd på för säkerhets skull. Även om detta var en ny erfarenhet för henne och hennes ENORMA kliv med bakbenen visade tydligt att det inte var populärt...

Och när vi kom fram till Heden där kursen skulle hållas, visade det sig att transportskydd på varit en riktig satsning. Lilla fröken hade nämligen VÄLDIGT bråttom ut ur transporten och svängde dessutom rumpan åt fel håll, så att hon direkt klev utanför luckan med höger bak... Med en rysning såg jag insidan av hennes bakben skrapa längs kanten på luckan och det krävdes ingen större fantasi för att inse vad som kunnat hända om hon fått åka utan transportskydden... :-O

Hon var också rejält stirrig från början och hann gå på mig flera gånger, så att jag tackade min lyckliga stjärna för att jag efter alla år med hästar tillslut skaffat ridskor med stålhätta! Det var tur att vi hade Elisabeth och Démantur med oss - hans lugn hade definitivt en välgörande inverkan på lilla fröken! Elisabeth skulle dessutom rida före mig, så Hamingja och jag hann stå vid ridbanan och lugna ner oss innan det var vår tur.

När det var dags för mig att gå iväg och sadla var det inte ens traumatiskt för henne att Démantur försvann ur sikte en stund. Och när jag sedan red in på ridbanan hann jag bara styra in henne på en volt i skritt för att hon skulle börja frusta! Duktiga lilla gumman hade redan börjat acceptera den nya miljön!!!

Reynirs kursupplägg är skiljer sig lite från de flesta andra instruktörer jag ridit för. Man rider en i taget och bara ett pass per dag. Under åren vi red för Nina Keskitalo kunde man välja om man ville rida en privatlektion per dag eller två lektioner tillsammans med ett annat ekipage och även Atli har privatlektion som en möjlighet men det vanligaste är ändå att man rider två och två med två lektioner per dag.

Jag fick börja med att värma upp Hamingja på egen hand för att Reynir skulle bilda sig en uppfattning om oss. I vanliga fall brukar han visst alltid börja med att provrida hästarna, men nu går han med gipsad arm efter en ridolycka så därför var det inte möjligt. Efter min uppvärmning i skritt, trav och tölt frågade han: "VET du vad du sitter på???!!!" "En fin häst...!" svarade jag lite tveksamt eftersom jag inte riktigt visste vad han var ute efter. "Hon är en FANTASTISK talang!!!" utropade han. "Trots gipset bara KLIAR det i fingrarna av önskan att få rida henne!!! Jag skulle ta mig an henne vilken dag som helst, och om stallet vore fullt skulle jag utan tvekan slänga ut en annan häst!"

Gissa om matte höll på att svimma av stolthet?!! I min värld har ju Hamingja alltid varit den fullkomliga drömhästen - men jag förstår ju om jag eventuellt inte är helt opartisk... Reynir konstaterade att det å ena sidan är en stor förmån att få ha en riktigt, riktigt talangfull häst. Men å andra sidan också ett stort ansvar och utmaning - eftersom risken är att man som ryttare inte klarar att förvalta talangen utan istället kväver den... (no pressure...!!!)

"Du rider väldigt svenskt, sa han, så fint och prydligt - men alldeles FÖR prydligt! Det är den STORA skillnaden mellan svenska och isländska ryttare - ni tar så allvarligt på ridningen, tänker för mycket och fastnar lätt i det som inte är bra. Medan vi islänningar är bättre på att prova oss fram, rycka på axlarna när något inte fungerar och direkt gå vidare genom att testa något annat. En sådan här häst får du INTE rama in för ordentligt - då kväver du hennes talang! Du måste släppa fram henne - låta henne jobba ordentligt för det är då hon känner sig duktig! Och du skapar självförtroende i henne genom att hon får jobba ordentligt - får gå fram i ett friskt tempo!"

När vi sedan fick börja jobba med tölten i ett lite högre tempo förklarade han också att när han säger att man ska rida på i ett högre tempo menar han inte "bara" 4-5 varv runt ridbanan - han menar tio minuter! Det är viktigt att hästen först lär sig länga sin överlinje - men när den gjort det får man inte fastna där utan då måste man börja aktivera dess bakdel. Och bästa sättet att göra det är enligt honom att rida på i ett högre tempo (mellan arbetstempo och mellantempo). Och när det "skiter sig" ska man INTE sakta ner för att reda upp det hela utan fortsätta i det högre tempot - "ryck på axlarna och rid vidare" - så att man ger hästen tid att reda upp det hela i det högre tempot.

Atli brukar säga till mig "Tänk inte så mycket - rid bara!" och Reynir var definitivt inne på samma linje. "Skaka loss axlarna och fundera sedan på vad du ska laga till middag i kväll!" ropade han när jag låtit all drivning från skänklar och säte fortplanta sig uppåt. "Man ska vara arg med rumpan och snäll med handen!!!"

Han sa också att när Hamingja stressar upp sig löser jag problemet bäst genom att RIDA mer - alltså låta henne arbeta ordentligt - inte genom att försöka ta det lugnt. Alltså precis som Sylvia visade mig så oerhört tydligt när jag senast red lektion för henne. Hami visade förstås också några prov på sina "rusningar" då hon kör upp huvudet och kastar sig framåt. "Hon har lite tics för sig - men strunta i dem och rid bara på så kommer de att försvinna med tiden. Om man kastar bensin på elden blir det bara värre - utan ignorera och rid vidare!" var hans råd.

Vi diskuterade formen också. Hamingja vill ju helst gå i en väldigt låg form i tölten och jag frågade hur jag ska tänka där. Han sa att eftersom hon är femgångshäst ska jag INTE låta henne gå i låg form annat än under uppvärmningen. För i den låga formen höjer hon ryggen och då börjar hon styva sig. "Du ska inte rida henne så hon börjar gå dåligt - du ska rida henne så att hon fortsätter att gå bra! Och därför ska du inte heller fastna i att träna för mycket arbetstempo för då är också risken att hon börjar höja ryggen."

Reynir förklarade att hans sätt att "rida loss" hästarna genom att använda ett friskt tempo framåt under längre stund följt av att man gör små variationer av tempot har den fördelen att det är ridning som även fungerar på ovalbanan, där du inte kan använda volter för att lösa några problem. För om du vill tävla är det viktigt att rida utifrån detta hemma också. Du kan inte komma på tävling och kräva MER än du gör hemma till vardags - tävling ska snarare vara som semester för hästen! (Oj, oj, hur måste man träna hemma för att en T1-final ska upplevas som semester?!!!)

Efter att först ha ridit på ordentligt framåt en längre stund fick jag rida ihop henne lite mer i ett högre tempo "men utan att hon blir låg i formen!" Då kändes tölten riktigt lösgjord och fin - och av Reynirs glada utrop förstod jag att han höll med! Och när han sedan bad mig gå ner i arbetstempo utan att tappa energin fick jag uppleva några riktiga Hamingja-moments, när hon verkligen bar upp sig riktigt, riktigt fint!!!

"Så här tycker jag du ska träna henne, sa han, rida på mycket mer i ett högre mellantempo och sedan bara avsluta med kortare sekvenser arbetstempo. Då rider du så att hon får vara riktigt bra och bevarar det - utan att riskera att hon höjer ryggen och tölten därmed försämras. Och hon blir inte för inramad utan får verkligen använda all sin talang!"

Efter detta var jag så Hamingja-hög att jag nästan hade behövt få lugnande medel! Och jag ser verkligen fram emot att få fortsätta testa detta sätt att rida i morgon - när vi dessutom ska vara på ovalbanan på Bodentravet och därmed har betydligt större möjligheter att rida högre tempo. (Idag hade vi en ovanligt liten ridbana - vilket förstås påverkade möjligheten att verkligen rida framåt.) Dessutom var jag så oerhört imponerad över hur bra Hamingja hanterade den nya miljön när hon blev lugn och fokuserad så oväntat snabbt! MIN FINA HÄST!!!

"Snygg är hon också!", sa Reynir, "Om några år, med lite mer muskler, är hon definitivt första klass!" I mina ögon har hon ju varit vackrast ända sedan hon var föl - och jag nyper mig i amen var och varannan dag i förundran över att hon är MIN! Ni kanske anar att Reynir numera är en av mina absoluta favoriter... för han är ju uppenbarligen en riktig hästkännare!!! :-D

Det går framåt!

MIN PÄRLA!!!

Njut-tränade samling i tölten på ridbanan idag med Hamingja - det är så ROLIGT!!! I morgon ska vi ut på riktigt äventyr - Hamingja ska få se lite av världen utanför Mariebäck när vi ska till Boden och rida kurs för Reynir Adalsteinsson! För henne är det förstås SUPERNYTTIGT bara att få vidga sina vyer lite! Men dessutom blir det ju spännande för mig att rida för en ny instruktör! (Fast efter att ha sett alla avsnitten av "Backstage med Reynir" från Sweden International Horse Show i vintras tycker man ju nästan att man känner honom redan..!) 

Det jag hört om Reynir som instruktör är att både hästar och ryttare brukar ha jätteroligt. Det handlar väldigt mycket om att "rida fram" - d v s mycket tempo i ridningen. Och det passar ju bra med sådan input nu när jag den senaste tiden "fastnat" i att träna mycket samling och arbetstempo tölt!

Med Lára går fortsätter det att gå framåt. Febern försvann ju redan efter första dygnet med penicillin, vilket gjort OERHÖRT stor skillnad på hennes allmäntillstånd. Nu kan man inte tro att det är något fel på henne för hon ser hur pigg ut som helst igen! Men jag fortsätter att temp:a varje dag ändå för säkerhets skull. 

Vätskeödemen håller också på att ha försvunnit, så förhoppningsvis har också det kortison hon får önskad effekt med att återställa leverns funktioner. Kuren ska pågå i nio dagar till, sedan ska vi ta nya prover för att se om även levern börjat återhämta sig. 

Någon som definitivt går framåt är i alla fall mattes hantering av penicillinsprutorna! Visst ger de mig fortfarande hög puls och jag kan verkligen inte påstå att jag tycker det är trevligt att ge henne dem. Men tidigare har jag blivit illamående bara av tanken att jag ska ge henne sprutorna, men idag kändes det bara "allmänt obehagligt" - så även detta är ju ett steg i rätt riktning!

Vaaar är Hamingja??!!

Hamingja fick vilodag idag - för hon hade gömt sig så att jag inte kunde hitta henne! ;-)

Men Lára fick förståss sin vanliga "vård och omsorg" med penicillinsprutor, kortison, allmän visitation samt påfyllning av hö i hennes hönät. Och hon äter verkligen ovanligt bra - "lite förgiftning" verkar konstigt nog vara det bästa för hennes aptit...!

Veterinären ringde igår eftermiddag och kollade hur Lára mår. Hon och experten på Strömsholm hade diskuterat om de valt rätt penicillin eller inte - men när jag berättade hur bra hon verkar svara på behandlingen blev det beslutat att vi fortsätter med detta kuren ut. Sedan ska vi ta nya leverprover och se om dessa också hunnit förbättras. 

Har kallat in förstärkning!

När The Queen behöver pysslas om lite extra kallar vi in "Mellanösternfalangen"!!!

Eva har tillfälligt lämnat Förenade Arabemiraten och dess sommarväder (45-50 grader i skuggan) för att få njuta av en svalkande semester i Luleå.  Samt pyssla med favorithästen förståss! Och eftersom hon är den jag känner som har samma paniska skräck som jag för sprutor var vi två en alldeles lysande kombo när det var dags för dagens penicillinspruta...eller inte...!

Men med två så hyperstressade människor omkring sig tyckte Lára uppenbarligen att det var säkrast att hon i alla fall var lugn, så hon stod faktiskt HELT stilla medan jag gav henne båda sprutorna! Det var först när jag pustade ut efteråt och åter började andas - ungefär samtidigt som Eva gjorde detsamma - som Lára otåligt började trampa runt i stallgången och signalera att hon ville UT och det NU!!!

Eva gick sedan lite med henne utanför stallet där hon kunde ha koll på att Lára bara åt vanligt gräs och inget som kunde vara potentiellt giftigt. För man tycker ju synd om henne som är hänvisad till hö trots att det är mitt i sommaren... Innan sprutorna hade jag föresten temp:at Lára och nu verkar hon ligga stabilt på drygt 37-grader (37,1 - 37,3) och det "talar ju samma språk" som otåligheten som återkommit i hennes ögon och trampandet på stallgången!

Hamingja och jag tränade sedan ett pass på ridbanan - kort och intensivt fick det bli eftersom Eva väntade. Efter uppvärmning i trav och tölt med lång hals fick jag rida en hel del böjda spår i tölten för att ta ner tempot. Det var väl rester av gårdagens töltträning, då jag fått igång hennes bakdel rätt så bra, som fortfarande satt i. När hon lugnat ner sig tyckte jag vi var redo att fortsätta träningen av samling i tölt.

Vi började i vänster varv och efter gårdagens ganska "vingliga" framfart längs bilvägen var det skönt att ha ett staket att ta stöd emot ibland! Vi började i vänster varv och när jag nu kunde hålla lite bättre koll på bakdelens placering fick vi också till några riktigt trevliga sekvenser av samling i tölt! Och när vi sedan bytte till höger varv blev det ännu tydligare att mer drivning f f a gav mer "uppåtkänsla" istället för mer tempo - HÄRLIGT!!!

Så jag kunde ju inte vara annat än jättenöjd med båda mina fina hästar idag: Lára för att hon svarar så bra på behandlingen och blir allt piggare och Hamingja för att hon är en sådan fantastisk utmaning att rida - och ger så HÄFTIGA upplevelser de korta stunder när jag lyckas "få till det"!!!

Härligt bufflig idag!!!

I morse var det en HELT annan Lára än under de senaste dagarna som mötte mig - hon var redan oerhört mycket piggare!!! I frustration över att hon bara fick komma in i stallet, inte återse sin flock, hann hon både trampa mig på ena foten och nästan knocka mig med sitt huvud medan öronen ivrigt spelade för att uppfatta eventuella ljud från hästarna utanför... så HÄRLIGT att redan se henne börja vara sig själv igen!!!

Igår var hon så loj att hon säkert hade kunnat stå helt lös när jag gav henne sprutorna - men nu räckte knappt att ha henne uppställd i kedjorna. Det var onödigt obehagligt att hon trampade runt medan kanylen satt så djupt i hennes hals... (Ja, för min del är det är det ju onödigt obehagligt med kanyler ö h t) Men samtidigt var jag SÅ lättad över att hon så tydligt mådde bättre redan efter första dygnets medicinering så jag ändå jätteglad över att hon "stökade" så!!!

Sedan var dags för hennes kortison, utblandat i smaskig betfor, men hon hade verkligen INTE ro för att äta... "VAR ÄR MIN FLOCK???!!!" skrek hela hennes uppenbarelse, så jag fick gå ut med henne istället. Utanför stohagen stod hon sedan lugnt och både tömde hinken och slickade den kliniskt ren! Men till hennes besvikelse blev hon sedan åter förpassad till sin sjukhage bakom stallet.

Stoflocken är föresten VÄLDIGT decimerad just nu... med hästar utlånade över sommaren, på betäckning o s v. Något Láras avkomma Litlamin inte verkar uppskatta... hon tillbringar mycket tid ståendes vid grinden och väntar på att de andra ska komma tillbaka! Och det skulle ju hennes mamma göra MER än gärna om hon bara fick!

När Lára var ompysslad på alla vis var det dags för Hamingja att få lite uppmärksamhet från matte också. Och jag gillar verkligen den senaste versionen av henne - med skor på alla fyra hovarna!!! Vi red längs vägen till korsningen vid sjön och sedan längs sjön in mot stan. Efter uppvärmning i skrölt samt tempoväxlingar med lång hals tränade vi vidare på samlingen i tölt.

Det är lite svårare att samla henne riktigt mycket längs vägen, när jag varken kan rida på volt eller ha hjälp av staketet för att hålla koll på bakdelen... Men några trevliga sekvenser fick vi till! Fortsatte också att träna på att smacka på henne ibland - utan att hon för den skull får KASTA sig iväg och springa hem... Som tur är funkar "böja halsen och fortsätta driva" rätt bra även längs vägen! Men vi behöver definitivt träna mer på detta!

Det jag aldrig, aldrig, ALDRIG trodde att jag skulle våga!!!

Hamingja - i ny version, med skor på ALLA fyra hovarna!

Jag har INTE sovit bra i natt, har oroat mig alldeles för mycket för min fina Lára... Och i morse kastade jag mig på telefonen prick 08.00 när kliniken skulle öppna för dagen. Men någon hade ändå hunnit ringa före mig och medan jag väntade på min tur letade jag mer info på nätet om växter som är giftiga för hästar. Hittade en uppsats på ämnet från SLU och när jag läst den kunde jag konstatera två saker: 1. Det finns skrämmande många växter som är giftiga för hästarna... Även om en hel del bara finns i södra Sverige så är det tillräckligt (=onödigt) många som vi även har här. T ex fick jag veta att det inte är helt ovanligt med förgiftning av smörblommor, trots att jag alltid hört att hästarna inte äter dem. Och dessutom att t ex åkerfräken är giftig för hästar - jag som tvärt om trott att den varit nyttig tack vare sitt höga innehåll av kisel... :-O

2. Det hade kanske varit bättre att inte läsa allt detta - i alla fall om man ska våga ha sin häst på bete ö h t i fortsättningen...! :-O

När jag fick prata med veterinären och beskriva hur Lára försämrats under helgen, med feber och påverkat allmäntillstånd samt vätskeödem bestämde hon sig direkt för att skriva ut penicillin och kortison till Lára. M a o precis det även Agrias hästveterinär rekommenderade. Kortisonet är i tabletter medan hon ska få penicillinet i sprutform. För mig som har EXTREM sprutfobi kändes det VÄLDIGT tryggt att ha Sylvia i stallet som kan hjälpa mig med sprutorna! Men väl i stallet skulle det visa sig att Sylvia och jag inte hade riktigt samma uppfattning om vad "hjälpa mig" betydde i det här fallet...

"Jag kan stå bredvid som stöd med du måste ju faktiskt lära dig att fixa detta själv!" sa Sylvia och gav mig den första sprutan. Chockad stod jag plötsligt där med sprutan i handen och var tvungen att fråga upp flera gånger om verkligen HELA den långa kanylen skulle tryckas in i halsen... Jo, det skulle den. "Du trycker till ordentligt bara!" sa Sylvia på sitt vanliga hurtiga sätt. Jag trodde verkligen aldrig, aldrig, ALDRIG att jag skulle fixa en sådan sak... Men man är ju van att göra som instruktören säger, så plötsligt satt sprutan där i Láras hals utan att jag riktigt visste hur det gått till...! 

Även nu när jag i efterhand tänker på det får jag faktiskt hjärtklappning - och vid tanken på att jag ska göra samma sak i morgon igen... Och sedan åtta dagar till... (Sylvia har i alla fall lovat vara med som moraliskt stöd även i morgon!) Förutom att man helst inte ska svimma själv gäller det att kolla noga så att man inte sticker i ett blodkärl, för då kan hästen få en penicillinchock och i värsta fall dö. Och dessutom se till så att man inte injicerar några luftbubblor för då kan hästen också dö... Men störst risk är nog ändå att matte dör av en "ge spruta-chock"?!! Tur att Lára är hur cool som helst och bara står snällt trots mitt stora stresspåslag!

Sylvia hade egentligen bråttom iväg, men hann ändå slå på en ny sko på Hamingjas ena framhov! (Jag hade köpt flera nya skor - för att i fortsättningen ha ett lager hemma eftersom damen uppenbarligen är bra på att trampa av sig skorna...! Alltså fick jag rida igen redan idag - en bonus jag inte vågat räkna med!

Det blev ett pass på ridbanan och på väg dit lyckades Hamingja bli JÄTTERÄDD för monstret som plötsligt kom ut ur mörkret i traktorgaraget... Ironiskt nog var det Sylvia som var monstret - hon som normalt är Hamingjas stora trygghet i livet...! Väl på ridbanan testade Hamingja inställningen: "Nu har jag ju faktiskt blivit jätterädd för något så nu måste jag rusa runt och vara spänd som en stålfjäder!" Men då kontrade jag med: "Nu har jag ju ridit lektion för Sylvia nyligen och lärt mig att om du är som en stålfjäder så ska jag bara böja halsen och fortsätta rida på framåt till dess du skärper dig!" Och efter en stund kom plötsligt Hami på att hon vid närmare eftertanke inte alls behövde vara spänd och stressad - utan kunde vara alldeles lösgjord och fokuserad istället!

Jag provocerade genom att ha pisken i ytterhanden och se till att den slog i alla stolparna i staketet runt paddocken - och efter bara en liten stund var även detta HELT odramatiskt, både i skritt och tölt!!! Vi tränade vidare på samling i tölten och mina smackningar här och där skapar fortfarande endel dramatik... men varje gång jag åter fått henne lösgjord (vilket går snabbare och snabbare) kunde jag njuta av ytterligare lite bättre bärighet! HÄRLIGT!!!

Först adrenalinhög efter min "nära spruta-upplevelse" och sedan dessutom endorfinhög efter träningspasset med Hamingja... man kan väl inte få överdoser av sådant här hoppas jag?!! 

Uppdatering

Lára har idag fått flytta till en av vinterhagarna. På menyn står nu hö och betforvatten.

Hög tid att uppdatera här igen känner jag! Efter klinikbesöket för en dryg vecka sedan hann jag precis bara hem innan en VÅLDSAM magsjuka bröt ut... så man kan utan att överdriva säga att jag "låg lågt" i fyra dagar. I måndags kände jag mig tillslut frisk, så vi gav oss direkt av till Umeå för att "ta tag i" vår uppskjutna Umeå-semester trots att jag ännu inte hunnit vätska upp mig ordentligt utan fortfarande var rejält matt. På torsdag kväll kom vi hem till Luleå igen, efter mkt trevliga men alldeles för få dagar i den forna hemstaden.

I måndags eftermiddag ringde veterinären från kliniken och berättade att hon fått svar på Láras leverprover - alltså de prover som låg för högt för ett år sedan. Då var de bara lätt förhöjda, men nu var de skyhögt över referensvärdet... Utifrån dessa värden var hon MKT förundrad över att Lára verkat så opåverkad när vi var på kliniken. 

Tydligen är leverproblem ovanliga på häst, så hon skulle konsultera någon internmedicinspecialist (alltså en som Johan - fast för hästar!) på Strömsholm. Både för att förhoppningsvis få hjälp att lista ut vad det kan bero på (särskilt som det nu hänt två år i rad på en tidigare alltid kärnfrisk häst) och hur det bäst ska behandlas. Dock var hon lite pessimistisk när det gällde hur snart hon skulle kunna få tag i en specialist så här i semestertider... I väntan på detta var rådet i alla fall att låta Lára fortsätta vila men gå kvar i beteshagen tillsammans med de andra. 

Det kändes förstås inte särskilt kul att vara bortrest när det visade sig att Lára hade så dåliga värden... Men samtidigt var det ju t v inget jag hade kunnat göra om jag varit hemma heller. Och Lára befann sig ju "i tryggt förvar" under Sylvias vakande ögon så jag visste ju att jag skulle få rapport direkt om läget förvärrades på något sätt. 

Men Lára väntade till dess jag kom hem igen innan hon blev sämre. Igår seneftermiddag var hon plötsligt rejält allmänpåverkad och hade 39.6 i feber... Vid det laget hade veterinärkliniken i Boden precis hunnit stänga för dagen, så jag kunde inte ringa och konsultera veterinären där igen. Frågan var om man ändå skulle ringa ut distriktsjouren, men de jobbar inte så mycket med hästar... Och i o m att Lára fortfarande åt med mycket god aptit, beslutade Sylvia och jag att vi skulle avvakta t v. På kvällen när Sylvia temp:ade hade febern också gått ner till 38,5. 

I morse hade hon dock åter 39 grader och då kom jag ihåg en annons jag sett i senaste Islandshästen om att Agria har en telefonveterinär där man på jourtid kan få konsultera en erfaren hästveterinär. Jag ringde dit och det kändes oerhört tryggt att få möjligheten att diskutera Láras problem med någon så kunnig - fast det var lördag! Eftersom hon blivit sämre nu tyckte han att jag för säkerhets skull borde flytta henne från betet. Det finns ju ett antal olika växter som kan orsaka leverproblem för häst och i o m att problemen kommit två år i rad finns ju risken att vi har någon sådan växt även om vi själva inte hittat den. (Förra året självläkte visserligen problemen medan hon gick kvar på samma bete - men olika väder kan påverka växternas gifthalt i vissa fall.) 

Blir hon sämre under helgen ska jag ändå kontakta distriktsjouren så att de kan ge antibiotika och kortison. Men fortsätter hon att äta med god aptit och dricka som hon ska tyckte han att jag kunde fortsätta avvakta till på måndag morgon, när jag kan få tåg i veterinären på Bodenkliniken igen. Gissa om jag kommer att KASTA mig på telefonen kl 08.00?!!

När Lára var ordentligt ompysslad hade jag tänkt rida Hamingja, tillsammans med Elisabeth och Démantur. Men lilla fröken, som hela tiden försöker säga till mig att man absolut INTE ska trampa i lera, hade förtydligat detta genom att än en gång trampa av sig en framsko... Med stövlar på klafsade jag fram och tillbaka i den leriga passagen mellan beteshagen och vinterhagen (dit de går för att dricka). Flera gånger sjönk höll jag nästan inte få att få loss foten ur leran och var nära att själv drabbas av "tappsko"... så jag kan kan väl inte säga annat att det ligger en hel del i Hamingjas åsikt i denna fråga...!

Nu håller vi alla tummarna för att Lára inte blir sämre under helgen!

Med Lára till kliniken

Ingen tvekan om att "arbetsnarkomanen" tyckte det var ROLIGT att det hände något idag! Först skyndade hon fram till mig i hagen direkt när jag ropade och sedan hade hon så bråttom in i hästtransporten att jag knappt hann med!

På kliniken i Boden fick vi träffa samma veterinär som förra året (det visade sig faktiskt vara nästan på dagen ett år sedan vi var där förra gången.) Den veterinär som efter att ha fått provrida Lára för 7-8 år sedan blev så förtjust i henne att hon fortfarande kallar henne "min häst"! Och det kändes förståss extra tryggt!!!

Precis som vi konstaterade veterinären att hon ser hur pigg och fräsch ut som helst, inga svullnader, slemhinnorna har rätt färg o s v. Men någonting gör ju att hon plötsligt blir väldigt flåsig vid ansträngning... För att förhoppningsvis kunna utröna vad det beror på togs ett gäng blodprover. Endel av dessa måste skickas iväg på analys, men av de som kunde analyseras på plats var det bara ett som avvek: hon hade lågt Hb. Det hade hon ju för ett år sedan också, vilket då rättade till sig efter tillskott av järn och koppar.

I väntan på de andra provsvaren ska hon fortsätta vila, samt åter få samma tillskott som senast. För några av proven gör labb:et bara analyser på onsdagar, så det kommer alltså att dröja en vecka innan vi har alla svar. Det togs även ett träckprov (ibland är det praktiskt med en häst som ALLTID skiter i transporten!!!). Men den analysen visade inte minsta spår av blodmask, vilket annars skulle ha kunnat vara en förklaring till att hennes Hb sjunkit.

Så nu är det bara att tålmodigt invänta övriga provsvar - och tålamod är ju verkligen en av mina bästa grenar! Eller, hur var det nu med den saken...?!!

Favorit i repris!

Idag fick Hamingja och jag trevligt sällskap av Elisabeth och Démantur! Det blev dessutom favorit i repris på ytterligare ett sätt eftersom vi red vår "Midsommarrunda". Precis som senast fick Elisabeth och Démantur ta täten genom skogen och i början hade Hamingja fullt sjå att "få plats" bakom D:s rumpa. Men när hon började inse att hon behövde anpassa tempot och då också fick "tid över" att anpassa steglängden efter terrängen övergick hon successivt till att trava allt mer avslappnat och då blev snubblingarna också allt mer sällsynta!

Vår "midsommarrunda" har verkligen allt en ryttare kan önska sig! Först rider man i terrängen, där Hamingjas muskler, som antagligen var lite stela efter gårdagens träning på ridbanan, både kunde mjukas upp och stretchas ordentligt! Torrbergsvägen bjuder på sedan på jättefina töltsträckor och i den låååånga galoppbacken hinner man träna båda galopperna. Innan man avslutar med en ny passage genom terrängen på vägen hem.

Nu laddar jag inför morgondagens klinikbesök med Lára... håll tummarna för att de hittar orsaken till att hon plötsligt blir så flåsig vid ansträngning och att det är något som lätt går att åtgärda. Jag vill ju ha hennes härliga energi och underbara arbetsvilja tillbaka SNART!!!