Båda damerna fick förståss komma med in i stallet, men Lára fick bara "tröstäta" idag. När Hamingja och jag gav oss iväg efter bilvägen var det första gången sedan i december som jag red med pannlampan - och Hami hade uppenbarligen hunnit glömma/förtränga hur det funkar så i början var det VÄLDIGT spännande både med ljuskäglan som rörde sig framför henne på marken och de skuggor som den framkallade här och var...
Även soptunnan - som stått på exakt samma plats nere vid bilvägen under HELA hennes liv - var tydligen mkt hotfull i pannlampans sken... tur att hon är så modig att hon vågade gå förbi trots allt! Däremot blev det ingen dramatik p g a reflexerna på plogningsstolparna den här gången. Till att börja med doldes alla stolpar under de extrema plogvallarna, men längre fram längs vägen stack det upp en stolpe här och där - men rovdjursögonen (=stolparnas reflexer) störde henne inte alls!
Efter de senaste dagarnas hejdlösa snöande i Luleåtrakten är det fortfarande bara den mest nödvändiga plogningen som hunnits med. Vilket bl a innebär att bilvägen förbi Mariebäck fortfarande bara är plogad till en bilbredd. Bara att hålla andan - och tummarna - när jag körde till och från stallet idag också m a o! Normalt brukar det kännas ganska spännande att rida innan det är färdigplogat, eftersom man riskerar att möta plogbilen... Och när plogvallarna är så extremhöga som nu finns det verkligen inte en chans att ta sig från vägen någonstans... Men med tanke på alla andra vägar - med betydligt högre prioritet - som också bara är provisoriskt plogade så kändes risken inte så stor att någon plogbil skulle ha tid att ta sig an denna lilla grusväg i kväll!
Efter uppvärmningen i skrölt fortsatte jag jobba med tölten i en lite högre form. Använder mig numera av Sylvias tips att göra övergången direkt från vårt "framstupa sidoläge" i skrölt till tölt, utan skrittpaus mellan. När jag på det sättet bara ökar drivningen något samtidigt som jag kortar tyglarna liiiiite (ibland kan ett uppresande tygeltag behövas också) så fortsätter hon att sträcka fram pannan och bibehålla en riktigt lång överlinje även i det högre tempot.
Flyttade undan för skänkeln några steg här och där (när jag flyttar för vänsterskänkeln behöver jag ligga kvar lite med skänkeln sedan för att hon ska fortsätta på rakt spår och inte sidföra tillbaka till vänster igen på eget initiativ.) Försökte också tänka på Sylvias tips från i lördags att jag hela tiden ska vara vaksam på att Hamingja känns helt avslappnad i nacken så att hon bara följer med helt utan motstånd ifall jag böjer henne lite åt sidan - och då alldeles särskilt i högersidan.
Borta vid världens ände "as Hamingja knows it" (korsningen vid sjön) vände vi hemåt igen. Som vanligt började vi då med att skritta - eftersom det är så oerhört mycket fart i henne vill jag vara noga med att hela tiden underhålla hennes "off-knapp"! Och den knappen funkade bra - hon sträckte frustande ut sig så att nosen nuddade backen och slappnade verkligen av!
Efter mer töltträning var det sedan dags för mattes "spinningpass" - d v s att träna trav! Numera har jag faktiskt börjat hitta balansen trots hennes ENORMA kliv och GRYMMA "tryck" från bakbenen! Och det är ju en trevlig början att inte vara nära att kastas ur sadeln i varje steg! Däremot är det en fantastiskt jobbig konditionsträning att rida lätt i takt med henne...!!!
För Hamingja blev det också nyttig träning att trava någorlunda lugnt... eller inte jätte-, jättefort i alla fall! Får hon välja är det ju en seriös satsning mot Solvalla som gäller... och det var dessutom alldeles uppenbart att hon mindes - och mer än gärna skulle upprepa - förra veckans galoppförsök på hemvägen, där hennes katapultstart gjorde att hon trampade av sig en framsko...
Men i det stora hela är vi definitivt inne i en god cirkel i traven, för tack vare att jag börjar hitta balansen tillräckligt för att ha något slags kontroll över min kropp så kan jag också i större utsträckning undvika att falla framåt (vilket annars signalerar till henne att ÖKA tempot) utan istället lägga vikten bakåt och inverka bromsande.
Dessutom vågar jag släppa ordentligt på tyglarna efter varje gång jag kramat dem lite snabbt - och därmed funkar Sylvias inprogrammerade tygelbroms också! (Innan jag vågade släppa tyglarna när hon drog iväg så blev Hamingja bara stressad och sprang ÄNNU fortare.) Så även om det känns som att jag knappt hunnit rida henne sedan hon blev min så har vi lyckats byta en ond cirkel mot en god cirkel i traven! Trevligt!!!
Och när vi travat färdigt fungerade faktiskt off-knappen över förväntan! Det brukar inte vara helt lätt att få henne att varva ner tillräckligt för att rida skrölt på hellånga tyglar sista biten hem... Men när vi väl kommit överens om ett lugnt tempo började jag successivt ge henne mer tygel och istället för att ta chansen att öka tempot igen sträckte hon ut halsen på max, frustade belåtet och "lullade på" hemåt!
Tillbaka i stallet upptäckte jag att jag fortfarande var lite andfådd efter mitt "spinningpass"...!!! Ändå var det nära att jag sadlade Lára för att även rida henne, men med tanke på hur min hälsa verkar balansera på en skör tråd fortfarande lyckades jag tillslut besinna mig. Det är ju ändå säkrast att hushålla med krafterna ett tag! Och förhoppningsvis dröjer det inte så länge innan Adina har tid att rida Lára nästa gång!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar