Dags igen - för Atlikurs!

...och Lára var förståss på hugget - som vanligt!!!

Ja, idag var Atli tillbak i Mariebäck igen - med landslagstränarkeps och allt! När han var här senast, för ganska precis två månader sedan, var jag ledig på fredagen och kunde därför rida två lektioner då. (Annars brukar jag bara hinna en lektion första dagen.) Detta gav verkligen mersmak - så jag var mycket nöjd med att jag idag kunde gå från jobbet så pass tidigt att jag även denna gång hann med två fredagslektioner. 

Som vanligt började Atli med att fråga hur det har gått med ridningen sedan sist - och hur det gick på tävlingen i Skellefteå. På den senare frågan svarade jag "Sådär..." och att Sylvia förklarat att jag ridit för mesigt, med alldeles för lite "tryck". Atli sa att han skulle se vad vi kunde göra åt den saken, men att jag absolut inte fick ha för bråttom med att samla Lára mer - lösgjordheten och längden på halsen måste alltid komma först!

Men han påpekade också att när man börjat höja graden av samling och får ett motstånd i hästen så ska man ändå bli kvar i det läget - men jobba för att lösgöra hästen där. Det är inte lönt att backa tillbaka tillbaka igen till en lägre grad av samling - för där var ju hästen redan lösgjord. Utan man måste hitta lösgjordheten på den "nya nivån". Dock förutsätter ju detta att man inte kräver mer av hästen än vad den har styrka och kapacitet till - annars har den förståss ingen möjlighet att bli lösgjord.

"Ingen brådska nu, vi har hela helgen på oss att samla henne!" sa han och bad mig börja med en grundlig uppvärmning i trav. När vi båda var nöjda med den ville han att vi skulle ta uppvärmningen ett steg till. Han påpekade varför han hellre pratar om längden på halsen än om eftergift i nacken. För att det ska vara en tydligare skillnad mellan att arbeta med en aktiv överlinje resp att bara "knäcka av" i nacken. Det man vill är ju att hästen verkligen ska skjuta fram pannan så att överlinjen sträcks ut och aktiveras.

Vi fick börja med att repetera detta i stillastående - att m h a tyglarna uppmana hästen att länga halsen. Och för att hästen inte bara ska sänka huvudet får man inte missa att böja halsen lite. Det är böjningen som ger signalen som ska "lirka fram" en lång hals (och därmed aktiverad överlinje). Och när man får rätt reaktion från hästen ska man förståss snabbt belöna med STOR eftergift på tyglarna.

"Ingen brådska nu, ju noggrannare vi jobbar med detta desto bättre samling får vi sedan!" sa han än en gång, medan jag fick fortsätta med ytterligare "halsförlängning" i trav. När vi sedan skulle göra samma sak i tölt blev det väldigt tydligt vilken nytta man har av ett grundligt förarbete, för jag behövde bara påminna om längden på halsen då och då. Vi fick mycket beröm under denna fas och Atli uppmanade mig att större delen av tiden bara "åka med" som belöning när Lára var så duktig - och genom att då och då ge henne "jättemycket tygel" stämma av att hon verkligen bar sig själv i denna form. Han påpekade också att det är när man ger tillräckligt stora eftergifter som hästarna brukar börja frusta - "Då säger de: Nu mår jag bra! Och det är dit vi vill komma!"

När vi sedan avrundat passet med trav sa Atli att man aldrig kan träna för mycket på den här grundformen. "Man kan alltid få liiite längre hals - vilket i slutänden ger större rörelser när man väl börjar samla! Så jag kommer aldrig att bli nöjd - jag kommer alltid att kräva lite till av er!" 

I slutet av första lektionen råkade Lára trampa av sig ena framskon... Hon har slitit sömmarna så att alla fyra skorna glappar endel, men hovslagaren kommer inte att ha tid att sko henne förrän i början av nästa vecka. Var så lättad när jag hämtade henne i hagen idag och alla fyra skorna fortfarande satt kvar. Men istället lyckades hon alltså ta av en på ridbanan. Tur att Sylvia var bussig och slog fast den igen inför lektion nr två!

Även andra lektionen började med att Atli uppmanade mig att inte ha bråttom med samlingen - "dit hinner vi, men först ska vi göra ett riktigt, riktigt bra grundarbete!" När jag värmt upp en stund i trav tog han över och red Lára en stund i tölt med riktigt lång hals. När det sedan var min tur att rida tölt påpekade han att man visserligen ska ge STORA eftergifter, men att det är viktigt att samtidigt bibehålla aktiviteten i hästens bakdel m h a "allt från magen och nedåt". För att inte "tappa bakdelen" när vi ger hästen "mycket tygel". 

När vi töltade längs spåret skulle jag alltså i första hand böja hennes hals för att "lirka fram" den långa halsen. Och när jag fick rätt reaktion skulle jag ge henne "mycket tygel", men samtidigt fånga upp med magmusklerna så att hon inte drog iväg i tempo, medan skänklar och säte bibehöll den aktiva bakdelen. Jag använde knepet att göra halvhalt m h a knipövningar, som jag fick lära mig när jag red lektion för sjukgymnasten som bl a jobbade med basal kroppskännedom och det fungerade verkligen jättebra! 

Avslutningsvis fick vi åter trava på volt - och även här skulle jag tänka på att kontrollera tempot, så att hon "inväntade mig" och jag sedan kunde börja driva henne mot bettet. Det kändes riktigt, riktigt bra och Atli sa att han var riktigt nöjd med oss. "Det blir spännande att se vilken samling vi kan uppnå i slutet av helgen, efter detta grundarbete!" sa han. Och jag kan ju inte annat än hålla med!