Grå lördag

Vi har haft så många soliga, härliga höstdagar - men idag har himlen varit helgrå... Älgjägarna var i farten i alla fall - det satt ett gäng runt en eld och fikade alldeles vid vägen när jag körde till stallet. Alltså bestämde jag direkt att jag skulle rida mot Alviksträsk - för att inte riskera att komma i jägarnas väg när de fikat färdigt!

Eftersom Feykir kändes så bra igår hade jag bestämt mig för att rida ett töltpass idag - med lite mer press på bakbenen. När jag red började jag dock fundera om gårdagens ridtur kanske var lite för ansträngande för honom - för det var "hoppigt" i tölten och väldigt tydligt att han inte riktigt ville ta i med vänster bak...

Red därför ingen längre sträcka utan vände redan innan vi kom till korsningen vid sjön. På hemvägen brukar det vara väldigt mycket lättare att få honom att ta i bak - men idag kändes det inte så... Tog långa skrittpauser mellan våra "töltförsök" och sista gången blev det tillslut bra tölt - kanske för att han var riktigt varm i musklerna? Avslutade med att låta honom sträcka ut framåt - nedåt i trav och det gjorde han gärna!

De har satt ut stolpar i vägkanterna för plogbilen och samtidigt hyvlat av dikeskanterna närmast vägen. På ett ställe hade det kommit upp en stor sten och dessutom bildats en stor jordhög vid den. Detta "monster" skrämde verkligen Feykir ordentligt! Det var under en av våra skrittpauser som han fick syn på det, tvärstannade och började "snarka". Jag pratade med honom och lyckades steg för steg få honom att komma ganska nära stenen. Han var stel i hela kroppen, fixerade stenen med blicken och snarkade och snarkade... Jag tyckte ju att han ganska lätt borde inse att det faktiskt bara var en sten - om än med stor jordhög - men efter en stunds stirrande kastade han sig istället runt och skulle fly.

Det slutade med att jag fick sitta av och gå före honom ända fram till stenen. Även då var han ytterst tveksam och det tog en bra stund innan han vågade komma riktigt nära. En godis placerad på stenen kunde han dock inte motstå. "Ska man ändå dö kan man väl lika gärna äta en sista godis" kanske han resonerade?! Efter det slappnade han tillslut av och insåg att faran faktiskt var över. Han kan ju vara lite fånig och hoppa åt sidan när han ser konstiga saker i diket - men den här gången blev han ju faktiskt ordentligt rädd. Tur att han har en modig matte som inte är rädd ens för stenmonster! ;-)

I morgon har jag morgonfodringen. Hade förståss planerat att rida sedan, men med tanke på hur Feykir kändes idag så kanske det vore bäst med en vilodag? Vi skulle ju i o f s kunna fortsätta träningen av skritt på lång tygel - det är ju säkert bara bra för honom!