Favorit-Feykir!

En avkopplande timme ute i den höstvackra naturen med favorithästen - och så tyst att det enda som hördes förutom hovarna mot marken var någon enstaka fågel. Så fantastiskt välgörande för kropp och själ att det definitivt borde finnas med i Fass!!!

Har känt mig som en duracell-kanin varje dag jag gått från jobbet den här veckan... men nu säger jag bara: "Har jag verkligen jobbat idag?!"

Feykir och jag har ju legat i hårdtträning i den oerhört svåra grenen: avslappnad men energisk skritt på lång tygel. (Konstigt nog har jag inte hört att de ska tävla i detta nu i Kentucky... men de kanske inte vill att det ska vara FÖR svårt - inte ens på ett VM?!) Under våra hårda träningspass har vi haft oerhört hjälp av att vi redan på vår första Atlikurs fick träna in signalen för "sänk huvudet".

Idag var det så dags för examen - vilket förståss innebär något extra svårt - så vi skulle skritta på lång tygel från stallet nerför backen och över bäcken (där Mariebäckus odjurus håller till). Och vi klarade det! Uppmuntrade av framgången fortsatte vi i samma avslappnade men energiska skritt på lång tygel längs vägen mot Avan. Eftersom bäcken rinner parallellt med vägen en bit och det inte är ställt utom allt rimligt tvivel att Mariebäckus odjurus också kan jaga på land var detta självklart en uppgift som krävde sin häst. Men uppenbarligen hade vi lyckats "toppa formen" för även detta fixade Feykir galant!

Under resten av ridturen varvade vi längre skrittsträckor med trav, tölt och lite galopp. När vi red en av våra travslingor i skogen passerade vi en stor myrstack som var söndergrävd. Var det en björn som varit i farten?! För säkerhets skull sjöng jag högt till dess vi var tillbaka ute på bilvägen igen. Varför det nu skulle vara tryggare på bilvägen... just i de krokarna såg en joggare en björn uppe på vägen för några veckor sedan - men det kändes tryggare i alla fall! Jag har föresten inte ridit där inne i skogen den senaste månaden p g a älgjakten, så det kan ju faktiskt vara flera veckor sedan myrstacken grävdes sönder.

Avslutade ridturen som vi började den: med en lååång sträcka skritt på lång tygel. Och Feykir skrittade lika avslappnat som om vi haft Fia och Lukka med oss! Jag testade att be honom korsa mer ordentligt bak - utan att han kom med några protester. Skönt!

Först när vi var tillbaka inne i stallet upptäckte jag denna gren som trasslat in sig i Feykirs svans när vi red där borta i skogen och följt med hela vägen hem. Med skimmeln i mitt hjärta hade det garanterat inte handlat om någon skritt på lång tygel i ett sådant läge...! Men på det sättet är ju Feykir faktiskt väldigt cool!

Red nästan som vanligt idag - förutom att jag inte vågade kräva så mycket bakben i tölten - och jag märkte inga tendenser till att Feykir skulle känna av sin skada. Det blir spännande att se hur han verkar i morgon. Det kan ju ändå ha varit så att han tagit i lite för mycket idag men att det visar sig först då.... Men vi håller tummarna att han är helt återställd nu!