"Hästen ska trampa sig ut ur handen!"

We´re back!!!

Atli är tillbaka i Mariebäck igen och vi får ladda upp inför vintern med årets sista ridkurs! Jag har ridit ovanligt lite i höst och inte orkat rida alls sedan i söndags, vilket inte kändes som en optimal förberedelse… men det visade sig faktiskt att vi hade vilat oss i form! Och min MAGISKA häst var så "taggad" att hon ivrigt småsprang in på ridbanan med spetsade öron och hela hon utstrålade: "JAAA, VI SKA JOBBA!!! Atli kallade henne också: Din pärla!” Och då höll jag ju på att spricka av stolthet!

Hon kändes också oerhört mjuk och följsam när vi värmde upp i skritt - jag behövde i princip bara flytta vikten lite åt något håll för att hon skulle "följa med". Och när jag övergick till trav på volten sa Atli: "Hon har verkligen RIKTIGT fin trav!!!" 

När det sedan var det dags att även värma upp i tölt sa jag till Atli att jag tycker det är så SVÅRT eftersom det jag tidigare fått göra alla år: tölta på volt i lång, låg form gör Hamingja väldigt passtaktig... Atli brukar säga att jag behöver ha henne "mer mellan hand och skänkel" redan från början av uppvärmningen för att hon inte ska vänja sig vid att gå passtaktigt. Men hur mycket är "tillräckligt mycket" utan att jag kräver för mycket samling innan hon är uppvärmd?!  

Men sedan vi nu kommit igång enligt hans instruktioner och jag hittat vad han tyckte var "lagom/tillräckligt mycket" tror jag att poletten trillade ner för mig tillslut! Jag ska rida det jag nog skulle beskriva som "vanlig mellantempotölt"! Och den aha-upplevelsen skulle sedan följas av ännu en!  

Atli instruerade mig först att "lätta lite med sitsen ur sadeln" och signalera till Hamingja att "närma sig traven". "Det är jättebra för passtaktiga hästar att tänka trav i tölten!" När jag tidigare fått göra så har det bara handlat om några steg, men nu sa han till min förvåning att jag sedan skulle FORTSÄTTA hålla en väldigt lätt sits i sadeln medan vi töltade längs spåret! Det kändes också väldigt bra, men jag kunde inte riktigt tro det förrän Atli ropade: "Nu är takten jättebra!!!" 

När vi fortsatt på detta sätt en stund, till Atlis glada tillrop, fick vi ta en skrittpaus för att sedan försöka göra samma sak igen. Jag hade svårt att tro att det skulle gå att upprepa... men till min förvåning och glada överraskning funkade det lika bra även denna gång! Det kändes verkligen som ett paradigmskifte av digniteten "jorden är platt - nej, jorden är rund"!!! 

Och sedan fick jag mig ännu en aha-upplevelse när det var dags för "själva arbetet" i tölt. Jag fick göra halt ute på spåret, Atli kom och ställde sig bredvid oss och uppmanade mig att be Hamingja att rygga medan han petade lite uppe på hennes kors med en pisk. Jag fick sedan rida några steg samlad skritt, göra ny halt och rygga igen - medan han fortsatte att peta henne uppe på korset. Efter en stund sa han: "NU vinklar hon bakbenen och trampar in under sig ordentligt i ryggningen!!!" 

Efter ett antal sådana omgångar fick jag hålla om med skänklarna och göra en slow motion-övergång till tölt i microtempo där jag hela tiden skulle hålla händerna stilla och reglera tempot enbart med vikt och säte. (Här hade jag mycket god hjälp av att hålla ett finger i halsringen!) Och så snart jag hade minsta lilla "i handen" skulle jag hålla om ännu mer med skänklarna, fortfarande med stilla hand, och driva ordentligt till dess hon lättade i handen. 

Han använde uttrycket "hästen ska trampa sig ut ur handen!" (efter engelskans "walk out of the hand") - vilket var helt nytt för mig. Men efter ett antal sådana sekvenser började jag förstå vad han menade: att jag på detta sätt "red tillbaka bakbenen in under hästen" (på samma sätt som när vi ryggade) vilket fick henne att lätta fram. Och när jag sedan gjorde kopplingen att man brukar säga "att trampa" när man börjar förbereda en häst för att lära sig piaff så fick jag en inre bild av hur jag skulle "rida tillbaka henne på bakbenen" m h a vikten och skänklarna så snart jag började få något i handen. 

"Det är viktigt att hästen är tillräckligt skolad innan man börjar med detta! Man får inte börja för tidigt - men din häst är redo nu!" sa han. Och under några sekvenser gav tölten verkligen en riktigt, riktigt häftig känsla av att Hamingjas överlinje var som en mjukt fjädrande pilbåge där hennes bakben fick framdelen att lyfta! Den häftiga känslan fick mig att bli ÄNNU mer peppad inför de kommande kursdagarna!!! Det är uppenbarligen inte så tokigt att "vila sig i form" trots allt!!!