Lördagsgymnastik och neutralitet!

Av "lördagsgymnastik" kan man också bli svettig!

Så HÄRLIGT väder vi haft idag!!! Och eftersom det varit minusgrader igen den senaste tiden tänkte jag passa på att rida någon av Torrbergsrundorna. Men direkt när jag klev ur bilen i Mariebäck hörde jag hundskall som från drivande hundar och ljudet kom just i riktning från Torrbergsvägen... Typiskt att de måste jaga just där idag...!!! 

När Hamingja var sadlad och klar - och jag utrustad med reflexväst för säkerhets skull - kom hundskallen fortfarande från samma håll... Jag bestämde mig i alla fall för att rida upp längs skogsvägen till vänster bakom vägbommen och när jag kom till vändplanen avgöra om jag vågade rida in i skogen åt något håll beroende på varifrån hundskallen hördes då.

I samband med Atlikursen blev jag påmind om hur effektivt jag faktiskt kan inverka på Hamingja bara genom att använda vikthjälperna och det passade jag också på att nyttja idag när jag först började på en högervolt utanför stallet för att sedan genom att "ta med henne åt vänster" med vikten göra en mycket mjuk övergån till att rida högeröppna ut från gården. 

Dessutom mindes jag också Atlis betoning av de viktiga "belöningspauserna" som KAN vara väldigt korta men SKA vara väldigt många - genom att för ett ögonblick bli helt neutral i sadeln och därmed tydligt signalera till Hamingja när hon gör rätt. 

Under vägen upp till vändplanen red vi uppvärmningstölt där jag hela tiden höll en lätt sits, gjorde många pet med pisken på höger bak, bromsade upp genom förhållningar "med hela kroppen" när Hamingja ville dra iväg i tempo, kramade lätt i högertygeln alt ett snabbt "vänster-höger" för att hon skulle slappna av i nacken och sedan ett ögonblicks "neutralitet" i sadeln som belöning innan jag inverkade på henne igen. Och successivt började hon kännas allt mer avslappnad och takten blev allt bättre!

Framme vid vändplanen kunde jag konstatera att hundskallen fortfarande hördes i riktning mot Torrbergsvägen och de hade inte kommit närmare, så det borde vara säkert att låta Hamingja följa sin favoritstig in i skogen åt motsatt håll för att ägna oss åt en stunds terrängskritt innan vi skulle rida tillbaka hem. 

Det är verkligen väldigt tydligt hur roligt Hamingja tycker detta är - hon har ett härligt driv i steget när hon "ångar" fram i terrängen med spetsade öron!!! Så istället för att vända tillbaka där vi brukar bestämde jag mig för att testa om det gick att rida en längre sträcka parallellt med skogsvägen så att vi kom ut på skogsvägen längre ner, närmare gården. De senaste dygnens minusgrader skulle förhoppningsvis göra att det även gick att passera områden som normalt brukar vara väldigt blöta. 

Efter ett tag kom vi till ett dike som var ganska djupt och med endel vatten i och när Hamingja tvekade hoppade jag av och klev över själv först - och då följde hon efter. Och med en stubbe som uppsittningspall var jag snart tillbaka i sadeln igen. Denna procedur kom sedan att upprepas fyra gånger till, när vi stötte på nya diken. Skritt i terrängen är ju jättebra "gymnastik" för hästen - och jag konstaterade att tack vare dessa dikespasseringar blev det ju lite extra "gymnastik" även för mig!

Hittills hade vi följt lite olika små stigar som antagligen trampats upp av älgar, men sedan vi tagit oss över det femte diket kom vi fram till en liten (och ganska igenväxt) skogsväg som verkade leda i riktning ut mot "vägen bakom bommen". Jag tyckte att vi borde vara nära hem vid det här laget men när jag tog fram mobilens kartapp blev jag ganska förvånad... Det visade sig nämligen att vi genom att fortsätta i samma riktning bara en liten bit till skulle komma ut uppe på vändplanen igen! :-O 

I o m detta kunde vi sedan avrunda med att träna på samling i tölt medan jag försökte komma ihåg alla instruktionerna jag fick av Atli under kursen. Allra svårast tyckte jag det var att verkligen lyckas hålla om med skänklarna... Och Hamingja verkade tycka att det var svårast att bibehålla ett lågt tempo... Men ibland fick vi till kortare sekvenser där hon töltade långsamt och avslappnat och jag kunde återställa tempo och samling genom små förhållningar med sätet. Då försökte jag bli neutral i sadeln ett ögonblick som belöning till Hamingja - och successivt tyckte jag att vi också kunde hålla i dessa sekvenser lite, lite längre stunder. 

Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att Hamingja faktiskt var ganska svettig, trots att vi ägnat så stor del av tiden åt att "bara" skritta. Men tack vare att vi gjort detta i kuperad terräng hade ju Hamingja fått rejäl styrketräning av hela kroppen "på köpet"! När jag sedan körde hemåt passerade jag mer än 10 beväpnade jägare längs vägen till Avan (en sträcka på 3 km) - bra att jag inte ridit åt det hållet!!!