När en polett trillar ner...!

Atli brukar säga att om man har ett problem som man inte lyckas lösa under ett ridpass (eller kanske först efteråt inser vad som egentligen varit problemet) så ska man inleda nästa ridpass med att fokusera på detta - redan under uppvärmningen. Och eftersom jag de senaste dagarna upplevt att Hamingja varit lite ovillig att gå undan för högerskänkeln så inledde jag med att be om detta.

Även idag var det svårt att få till samma resultat som när jag bad henne gå undan för vänsterskänkeln, men tillslut insåg jag något viktigt: att huvudproblemet inte var att hon svarade sämre på signalen från högerskänkeln utan f f a att hon sköt ut vänsterbogen istället för att korsa över med höger bak och länga överlinjen.

Under våra fyra år tillsammans har det nästan alltid varit högerbogen som jag behövt "hålla på plats" så jag hade helt missat att problemet bytt sida...! :-O  Och det var alltså inte en tydligare högerskänkel som behövdes utan mer "finlir" med vänstertygeln! Jag behövde helt enkelt ställa om henne till vänster i korta, snabba sekvenser för att lyckas rama in henne tillräckligt. Vilket vi därför ägnade större delen av skrittsträckorna längs Hyltetvägen till.

I tölt och trav använde jag vänstersluta istället för högerdito som inramning och detta med gott resultat. När vi kom till vår galoppträningssträcka kunde vi konstatera att mördartranor inte alls är lika tuffa som de vill verka... för de hade uppenbarligen inte vågat komma tillbaka sedan vi skrämt dem två dagar i rad! Styrkta av detta avverkade vi en av vardera galoppen innan vi skrittade tillbaka längs grusvägen under fortsatt "finlir" med vänstertygeln för att hon skulle korsa över ordentligt med höger bak.  

Tillbaka i Höbäcken gjorde jag något som var VÄLDIGT överraskande både för min häst och för resten av stoflocken. Jag har i flera dagar gått runt i beteshagen och letat efter den ljusblå flughuva som hon lyckats ta av sig någonstans, men hittills utan resultat. Nu bestämde jag att Hamingja faktiskt fick hjälpa till att leta, så istället för att ta av sadel och träns ledde jag in henne i beteshagen och satt upp igen.

Det var en MYCKET konfunderad häst som till att börja med gjorde halt var tredje meter för att se om jag ändå inte skulle sitta av igen. Allt medan kompisarna, som befann sig nere vid bäcken, slutade  beta för att kolla in vad vi höll på med. Tillslut vågade sig Elsa (lägst i rang) fram för att ytterst försiktigt nosa på Hamingja - som om hon inte kände igen henne med sadel och ryttare på ryggen!

Någon flughuva hittade vi tyvärr inte... men jag tyckte att jag fick en bra överblick uppifrån hästryggen så det var betydligt lättare att söka över en stor yta på detta sätt. Därmed känner jag mig ganska säker på att huvan måste gömma sig någonstans i snåren längs den bortre delen av bäcken. Men just för att det är så täta snår är det nog lättare att söka till fots än att rida - så det jag ägna mig åt någon av de kommande dagarna. När jag satte på henne flughuvan här om veckan var det för att det börjat rinna lite från hennes ögon. Men det gör det inte längre, som tur är, så hon klarar sig ju utan men jag vill ju gärna hitta den ifall den behövs framöver!