Mitt livselixir!!!

OJ, vad jag behövde Hamingja idag!!!

Idag meddelade Försäkringskassan att de anser att jag kan återgå till att jobba som vanligt igen, trots att min läkare på vårdcentralen förordat fortsatt sjukskrivning med 25 % två månader till... Det är verkligen jobbigt att känna sig så misstrodd... som om jag hittar på mina smärtor, den skenande pulsen och den förlamande tröttheten... :-( 

Lyckades ändå "rycka upp mig" och uppbåda ork till att åka till Hamingja efter jobbet! Idag behövde jag henne verkligen extra mycket!!! Hon stod vid grinden och väntade ivrigt när jag kom med grimman och var ren och fin i pälsen så jag behövde bara borsta lite i sadelläget. Sadling och tränsning går ju tyvärr inte att utföra med endast en arm, men den vänstra fick som vanligt "dra det tunga lasset". 

Vi skrittade iväg upp bakom vägbommen, där vägen var nyskottad igen och blev nog lika förvånade båda två när det plötsligt dök upp en mötande bil! Det brukar i princip bara hända när det är jakttider, men anledningen till att vägen är skottad är ju att de dragit igång avverkning innanför vändplanen så det var väl någon som hade koppling dit... men skönt att inte behöva möta en stor skogsmaskin på den väldigt smala vägen i alla fall...!

Det var så mysigt att sitta på hästryggen och småprata med Hamingja medan hon målmedvetet skrittade på, avslappnat men med driv i steget!!! Och hon frustade så belåtet när hon fick komma ut och röra på sig, även om det bara var skritt. De senaste två veckorna har jag ju faktiskt orkat rida (=åka häst) TVÅ gånger/vecka - för första gångerna i år! Nu hoppas jag verkligen att det blir många sådana veckor framöver också! Fysioterapeuten på Hälsocentralen sa ju att ju fler av de ordinerade 4 "promenaderna" per vecka som är ridning desto bättre! Och idag höll sig pulsen under 130 hela tiden - det ser jag som ett gott tecken!!!

Nu får jag fokusera på hur jag ska tackla det här med Försäkringskassan... jag har i alla fall möjlighet att komma in med kompletterande uppgifter innan de fattar det slutliga beslutet. Håll tummarna att de inser att mina smärtor och därmed sömnsvårigheter är på riktigt...

Isvägen stängd p g a hårt väder…

…men sådana bagateller kunde ju inte få hindra när Eva skulle följa mig till stallet! Grundplanen var först att vi skulle rida i morgon förmiddag och sedan glömde vi uppenbarligen meddela SMHI om ändringen. För idag har vi alltså snöstorm medan prognosen visar sol i morgon… Å andra sidan tänker jag att om ridning INTE stått på schemat hade man nog inte tagit sig ut någon längre stund i det här vädret. Men är det sol i morgon är det ju mysigt att vara ute t o m utan häst!

På "stalldagarna" brukar vi mötas på pendlarparkeringen i Gäddvik och därifrån samåka elbil till stallet. Och när det idag visade sig att vägen till Mariebäck inte hunnit plogas var vi EXTRA glada över att min bil har så jättebra fyrhjulsdrift. (Ännu bättre än de båda vi haft innan.) 

Hästarna hade inte riktigt avslutat lunchen när vi kom till Mariebäck, men Hamingja fjäskade ännu en gång för matte genom att lämna maten och komma till mig istället!

Upplägget under våra tisdagar brukar vara att jag börjar med att skritta Hamingja medan Eva promenerar bredvid. Och efter ca 20 min är vi tillbaka vid stallet där Eva tar över tyglarna så att Hamingja får komma ut och springa lite också, medan jag vilar i Josefshallen. Men idag skapade vädret ny kreativitet! Den oplogade bilvägen var tungpromenerad t o m för en arbetshäst som Eva så hon följde bara med en bit längs bilvägen innan hon vände och började gå tillbaka. Och den blöta snön ville trots Hamingjas snösulor skapa styltor under hovarna i skritten. 

M a o jag var ju faktiskt TVUNGEN att prova en snabbare gångart! Så det blev några kortare töltintervaller innan vi vände hemåt igen och sedan fler töltintervaller till dess vi hunnit ikapp Eva igen. Efter det var jag så upplivad att jag även red upp en kort bit längs den vänstra skogsvägen bakom vägbommen och vågade mig på en kort sekvens galopp! Hamingja misstyckte INTE om man säger så..! Men jag vågade inte galoppera så läng sträcka eftersom jag fortfarande blir så yr vid ansträngning att jag kanske skulle ramla av ifall hon gjorde något av sina sidohopp. Och att gå tillbaka längs den nu oplogade vägen skulle ha varit en rejäl pärs jag helst ville vara utan...! Tack vare Eva fick ju Hamingja ändå galoppera mer sedan!

20 minuter ridning blev det för mig idag, med maxpuls 143. Sedan jag kom hem från stallet har jag i princip bara vilat - men det var det värt att ÄNTLIGEN få rida lite tölt och galopp!!! 

"Ut och njut!!!"

Det var Sylvias ord när jag kom till Mariebäck idag - och det vet ju varenda häst att man gör som CHEFEN (=Sylvia) säger!!! Och idag kunde vi faktiskt variera oss vad gäller ridvägen - tack vare att den vänstra vägen bakom vägbommen nu plogats upp för att avverkning påbörjats uppe vid vändplanen! 

Hamingja blev jätteglad när hon upptäckte det och SKYNDADE sig att svänga vänster när vi red ut från gården, för att inte matte skulle få för sig att rida höger ner till bilvägen IGEN...! Lilla fröken verkade förresten riktigt glad över att få komma ut en sväng idag, för när jag kom till hagen för att hämta henne lämnade hon direkt den hög med hö som fortfarande fanns kvar efter lunchfodringen och kom till mig! Och fjäskar man för matte på det sättet får man förstås TVÅ karameller!!!

Hamingja var pigg och hade ett härligt driv i steget utan att låta sig distraheras av ev monster och älgar runt omkring, så jag kunde låta henne skritta på hellånga tyglar nästan hela tiden. Framme vid vänplanen ville hon förstås väldigt gärna gå in längs sin favoritstig. Och det gick faktiskt ett skogsmaskinspår in just där, så om det först blir blidväder och sedan fryser på ordentligt igen kommer det förhoppningsvis gå jättebra att rida där!

När vi nästan var tillbaka hemma igen slog Hamingjas hemlängtan till så att skritten gick fortare och fortare... men när jag testade att göra halter med enbart säte och vissling lyssnade hon direkt och inväntade sedan min signal innan hon skrittade på igen. Och då kändes det ju också som att vi ägnat oss åt lite "riktig ridning"! Dagens ridpass blev 35 minuter och maxpulsen gick ändå aldrig över 123 så nu har jag förhoppning om att orka rida imorgon också - då med sällskap och "markservice" från Eva!

Inte ända till världens ände - men en bit på väg!

Helt MAGISKT vårvinterväder idag!!! Precis som dagen (för något år sedan) som denna bild från "världens ände-korsningen" fotades. Ända dit red jag visserligen inte idag, men i alla fall tillräckligt långt för att långt där framme kunna se den sista kurvan innan man kommer till korsningen. Och en ridtur på totalt 45 min i skritt var nytt rekord!!! Maxpulsen gick aldrig över 120 idag - vilket väl var anledningen till att jag orkade rida så länge!

Både i fredags och idag hade jag mitt ridspö med mig och det kändes direkt lite mer som "riktig ridning" även fast jag bara "åkte skritt". Jag börjar få rätt bra vana vid att hålla tyglarna med enhandsfattning i vänsterhanden så det var inget problem att lägga till pisken i samma hand, så högerarmen (där smärtan är värst) kunde fortsätta hänga fritt vid sidan. 

Det var ovanligt lugnt i Mariebäckstrakterna idag, det fantastiska vädret till trots. Det enda tecknet på mänskligt liv var den skoter som kom körande och skulle korsa vägen framför oss när vi var på hemväg. Skotermotorerna har tydligen ett skarpt ljud som vi människor inte kan uppfatta men som hästarna upplever som väldigt obehagligt. Men det här visade sig vara en oerhört omtänksam skoterförare, som när han fick syn på Hamingja stannade och stängde av motorn för att låta oss passera! 

När jag tackade honom för omtanken frågade han dessutom om jag ville att han skulle vänta en stund med att starta motorn igen, så att vi hunnit lite längre bort. Det fick han förstås gärna göra, så jag sa att jag skulle vinka när han kunde köra igen. När vi hunnit en liten bit bort vinkade jag, men han väntade t o m ytterligare en stund innan han drog igång motorn och korsade vägen. Verkligen oerhört omtänksamt! Det fantastiska vädret till trots var detta den enda skoter vi såg till och jag hörde faktiskt inte ens någon fler på långt håll... hade alla kört så mycket skoter under den gångna sportlovsveckan att de stannade hemma idag?!

Efter att jag släppt ut Hamingja till kompisarna i hagen igen satte jag mig på bänken utanför stallet och njöt av den värmande solen och de avkopplande ljuden från hästarna i sina hagar. Jag har märkt att när jag faktiskt orkar göra något känner jag hela tiden en inre stress - att jag måste skynda mig medan orken finns för att den förlamande tröttheten kan slå till med full kraft igen när som helst... Så först 45 minuter mindfulness i sadeln och sedan ytterligare en stund vid stallväggen var verkligen PRECIS det jag behövde!!!

Fredagsfys och fredagsmys!

Hamingja = Lycka!!!

Detta var sjätte veckan som jag "bara" varit sjukskriven 25 %, men den första av dem som jag verkligen klarat att jobba 75 % av min ord arbetstid - alla de tidigare veckorna har jag behövt sjukskriva mig helt någon av dagarna... Men nu tillslut gick det - och det känns ju hoppfullt!!! Och det allra bästa: efter att ha vilat ett par timmar efter jobbet idag orkade jag DESSUTOM åka till stallet och skritta ut en sväng med Hamingja!!! 

Och detta TROTS att Eva lämnat oss vind för våg för att heja fram Luleå Hockey/MSSK till den andra raka segern i semifinalserien mot Modo i SDHL! Men som ni vet: "When the going gets tough, the tough get going!!!" Så efter lite vänsterhandsborstning av sadelläget och en vänsterarmssadling kunde vi skritta iväg genom allén från kyrkan ner till bilvägen och en bit i riktning mot "Världens ände-korsningen" innan vi vände hemåt igen. 

Senast vi var ute hörde/vädrade Hamingja farliga monster mest hela tiden men idag blev det bara några enstaka tvärstopp då det också gick kanska lätt att övertyga henne om att vi vågade fortsätta. Men det var först på hemvägen när vi skrittade upp genom allén mot kyrkan igen som hon slappnade av tillräckligt för att börja frusta. Det brukar hon annars ofta göra när vi jobbar med mycket samling i skritt och tölt. "Hon mår bäst när hon verkligen går ta i och arbeta ordentligt!" som Atli brukar påpeka. Idag fick hon hålla till godo med 30 minuter skritt... men hon frustade tillslut i alla fall! 

Och för min del gick pulsen aldrig över 120, vilket var i linje med ordinationen jag fick på Pacemakermottagningen senast.  Jag var visserligen trött efter ridturen, men yrseln var lindrigare än den brukat vara. Och så här några timmar senare kan jag också konstatera att jag återhämtat mig betydligt snabbare när pulsen inte rusat i höjden. Så sent som i måndags hade jag 158 i puls efter ca 10 minuters promenad, så jag behöver verkligen fokusera på att ta det riktigt lugnt om jag ska klara att hålla mig till max 120!

I morgon har vi vilodag, både Hamingja och jag. Men sedan hoppas jag orka skritta en liten sväng igen på söndag - för även om jag "bara åker häst" så är det ju SÅ mycket roligare än motionspromenader!!!

TVÅ gånger är en vana - hoppas jag!!!

För första gången i år har jag faktiskt ridit TVÅ gånger samma vecka - det går ändå liiiiite framåt!!! Det har varit Atlikurs i Mariebäck i helgen och det kändes verkligen OERHÖRT konstigt att inte vara med... jag brukar ju i princip ha planerat mitt liv efter dessa kurser! Men på söndagen blev det i alla fall en ridtur på min FINA häst! 35 minuter i skritt med maxpuls 130 - ungefär som tidigare i veckan. Och när fysioterapeuten rekommenderar träningspuls "runt 120" så tänker jag att detta väl kan sägas ligga inom felmarginalen?!

Jag red via kyrkan ner mot vägen och halvvägs ner i allén reagerade Hamingja på något (det blåste ganska kraftigt och knakade i träd i skogen) och fröken tänkte INTE gå ett steg längre bort från stallet och tryggheten... Jag var ganska trött och yr redan när jag kom till stallet idag så det kändes inte som att jag hade så stor marginal för att orka "argumentera" med henne... men efter en stund kom jag på ett Atliknep: att sysselsätta henne med att flytta undan för skänkeln så hon inte hade tid att lyssna efter monster. 

Eftersom jag försöker att främst hålla tyglarna i vänsterhanden (axelsmärtan är värst på höger sida så jag låter helst höger arm hänga fritt vid sidan) kändes det mest naturligt att flytta undan för höger skänkel. Och efter en seeeeeg start fick det plötsligt riktigt bra att röra sig nerför backen och på bron över bäcken ner till bilvägen! Och efter det var vi så modiga att vi kunde skritta rakt fram på långa tyglar längs bilvägen en bit i riktning mot Alviksträsk. 

Under hemvägen var Hamingja supertaggad och det var inte helt lätt att hålla skritten, men då hörde jag Atlis ord för mitt inre öra: "ALDRIG bromsa med båda tyglarna - bromsa genom att flytta för skänkeln!!!" Så det blev m a o ännu mer av den "varan" - varvat med att göra halter för sätet. Det var ändå inte helt enkelt att hålla Hamingja fokuserad på mig, bitvis kändes det nästan som att hon "letade" farligheter så att hon skulle ha en anledning att få springa... Och idag hade vi inte Eva med heller, så lilla fröken fick hålla till godo med att BARA skritta med matte. 

Idag, måndag har jag "rivit igång" den nya veckan med en promenad efter jobbet. Tyvärr lyckades jag dessutom "riva igång" en maxpuls på 158... det är verkligen inte lätt att hålla mig runt 120... särskilt när Johan inte är med och hjälper mig att hålla nere tempot...! Men när pulsklockan larmade kunde jag genom att först stanna och vila en längre stund och sedan varva korta sträckor promenad med nya vilostopp komma ner mot 130 och hålla mig där ikring. Kanske är det som för Hamingja, att jag behöver en massa sidförande och halter för att lugna ner mig??!! 

Guld(häst)kant på vardagen!!!

Lördagsgodis mitt i veckan!!!

Eva lämnade mig ju helt vind för våg när hon reste bort i helgen istället för att åka med mig till stallet... men idag fick jag kompensation för det! Så nu har jag ridit (=åkt häst i skritt) TVÅ gånger på mindre än en vecka!!! Det blev 30 minuter ridning med maxpuls 130 - ännu en gång oerhört tydligt att jag måste ta det VÄLDIGT lugnt för att hålla pulsen runt 120...! 

Så jag som tyckt att jag varit så duktig och tagit det JÄTTELUGNT tidigare måste alltså ta det ÄNNU mer JÄTTELUGNT för att inte få extrempuls!!! Det hade varit så mycket lättare att ta till sig om pacemakerexperten och ortopeden sagt "Du måste ta i MER - kämpa HÅRDARE!!!" För det är så jag brukat ta mig an livet...! Men nu är det alltså dags att lära den här gamla hunden sitta!

Johans har en app för norrskensprognos och här om kvällen visade den KP 6 - d v s starkt norrsken som kan ses i hela landet. Jag skulle egentligen bara ut och titta till chicksen inför natten men "fastnade" med mobilkameran framme och fotade åt alla håll!