TVÅ gånger är en vana - hoppas jag!!!

För första gången i år har jag faktiskt ridit TVÅ gånger samma vecka - det går ändå liiiiite framåt!!! Det har varit Atlikurs i Mariebäck i helgen och det kändes verkligen OERHÖRT konstigt att inte vara med... jag brukar ju i princip ha planerat mitt liv efter dessa kurser! Men på söndagen blev det i alla fall en ridtur på min FINA häst! 35 minuter i skritt med maxpuls 130 - ungefär som tidigare i veckan. Och när fysioterapeuten rekommenderar träningspuls "runt 120" så tänker jag att detta väl kan sägas ligga inom felmarginalen?!

Jag red via kyrkan ner mot vägen och halvvägs ner i allén reagerade Hamingja på något (det blåste ganska kraftigt och knakade i träd i skogen) och fröken tänkte INTE gå ett steg längre bort från stallet och tryggheten... Jag var ganska trött och yr redan när jag kom till stallet idag så det kändes inte som att jag hade så stor marginal för att orka "argumentera" med henne... men efter en stund kom jag på ett Atliknep: att sysselsätta henne med att flytta undan för skänkeln så hon inte hade tid att lyssna efter monster. 

Eftersom jag försöker att främst hålla tyglarna i vänsterhanden (axelsmärtan är värst på höger sida så jag låter helst höger arm hänga fritt vid sidan) kändes det mest naturligt att flytta undan för höger skänkel. Och efter en seeeeeg start fick det plötsligt riktigt bra att röra sig nerför backen och på bron över bäcken ner till bilvägen! Och efter det var vi så modiga att vi kunde skritta rakt fram på långa tyglar längs bilvägen en bit i riktning mot Alviksträsk. 

Under hemvägen var Hamingja supertaggad och det var inte helt lätt att hålla skritten, men då hörde jag Atlis ord för mitt inre öra: "ALDRIG bromsa med båda tyglarna - bromsa genom att flytta för skänkeln!!!" Så det blev m a o ännu mer av den "varan" - varvat med att göra halter för sätet. Det var ändå inte helt enkelt att hålla Hamingja fokuserad på mig, bitvis kändes det nästan som att hon "letade" farligheter så att hon skulle ha en anledning att få springa... Och idag hade vi inte Eva med heller, så lilla fröken fick hålla till godo med att BARA skritta med matte. 

Idag, måndag har jag "rivit igång" den nya veckan med en promenad efter jobbet. Tyvärr lyckades jag dessutom "riva igång" en maxpuls på 158... det är verkligen inte lätt att hålla mig runt 120... särskilt när Johan inte är med och hjälper mig att hålla nere tempot...! Men när pulsklockan larmade kunde jag genom att först stanna och vila en längre stund och sedan varva korta sträckor promenad med nya vilostopp komma ner mot 130 och hålla mig där ikring. Kanske är det som för Hamingja, att jag behöver en massa sidförande och halter för att lugna ner mig??!!