Inte ända till världens ände - men en bit på väg!

Helt MAGISKT vårvinterväder idag!!! Precis som dagen (för något år sedan) som denna bild från "världens ände-korsningen" fotades. Ända dit red jag visserligen inte idag, men i alla fall tillräckligt långt för att långt där framme kunna se den sista kurvan innan man kommer till korsningen. Och en ridtur på totalt 45 min i skritt var nytt rekord!!! Maxpulsen gick aldrig över 120 idag - vilket väl var anledningen till att jag orkade rida så länge!

Både i fredags och idag hade jag mitt ridspö med mig och det kändes direkt lite mer som "riktig ridning" även fast jag bara "åkte skritt". Jag börjar få rätt bra vana vid att hålla tyglarna med enhandsfattning i vänsterhanden så det var inget problem att lägga till pisken i samma hand, så högerarmen (där smärtan är värst) kunde fortsätta hänga fritt vid sidan. 

Det var ovanligt lugnt i Mariebäckstrakterna idag, det fantastiska vädret till trots. Det enda tecknet på mänskligt liv var den skoter som kom körande och skulle korsa vägen framför oss när vi var på hemväg. Skotermotorerna har tydligen ett skarpt ljud som vi människor inte kan uppfatta men som hästarna upplever som väldigt obehagligt. Men det här visade sig vara en oerhört omtänksam skoterförare, som när han fick syn på Hamingja stannade och stängde av motorn för att låta oss passera! 

När jag tackade honom för omtanken frågade han dessutom om jag ville att han skulle vänta en stund med att starta motorn igen, så att vi hunnit lite längre bort. Det fick han förstås gärna göra, så jag sa att jag skulle vinka när han kunde köra igen. När vi hunnit en liten bit bort vinkade jag, men han väntade t o m ytterligare en stund innan han drog igång motorn och korsade vägen. Verkligen oerhört omtänksamt! Det fantastiska vädret till trots var detta den enda skoter vi såg till och jag hörde faktiskt inte ens någon fler på långt håll... hade alla kört så mycket skoter under den gångna sportlovsveckan att de stannade hemma idag?!

Efter att jag släppt ut Hamingja till kompisarna i hagen igen satte jag mig på bänken utanför stallet och njöt av den värmande solen och de avkopplande ljuden från hästarna i sina hagar. Jag har märkt att när jag faktiskt orkar göra något känner jag hela tiden en inre stress - att jag måste skynda mig medan orken finns för att den förlamande tröttheten kan slå till med full kraft igen när som helst... Så först 45 minuter mindfulness i sadeln och sedan ytterligare en stund vid stallväggen var verkligen PRECIS det jag behövde!!!