Morgonfodring!

I o m att jag bara orkat rida en dag tidigare denna vecka var jag beredd på att Hamingja skulle ha en hel del överskottsenergi idag, men tänkte att det förhoppningsvis skulle lösa sig med många galoppvändor uppför "kyrkbacken"... När vi red ut från gården började hon direkt "blåsa" som de gör när något som verkar riktigt farligt dyker upp... Men till lilla frökens försvar ska sägas att hon - efter viss tvekan ändå gick upp på lilla träbron där vi gjorde halt till dess hon vågade börja sänka huvudet. 

Efter ytterligare några promenader - och halter - fram och tillbaka över bron var det så dags för en första galopp och vilken vi inledde i TOTAL enighet om att det var höger som gällde! Men sedan började det stöka till sig för Hamingja när det visade sig dyka upp faror på en massa ställen... Och krishantering i galopp är ju INTE hennes starkaste sida, så vi var på väg ner i diket ett antal gånger... 

Väl uppe vid kyrkan började vad som skulle visa sig vara en nästan lika stor utmaning: att skritta ner till bron igen förbi alla monster som uppenbarligen uppehöll sig på sidan av vägen och bara väntade på att få kasta sig över första bästa bruna sto som passerade... Jag hade tänkt ge henne flera galoppvändor uppför backen, för att hon verkligen skulle få "bränna ur systemet" men när även den andra vändan innehöll flera "dikeskänningar" och skritten tillbaka ner även denna gång krävde lirkande som tog en evighet kände jag att ytterligare vändor i kyrkbacken var en utmaning som var mer än vad jag hade tålamod till denna dag... 

Istället tog jag till höger nere på bilvägen med en ny strategi: att Hamingja skulle få ägna sig åt något riktigt, riktigt SVÅRT - så att hon helt enkelt inte skulle ha tid att fundera på något annat. Nämligen öppna åt vänster i tölt!  En riktig utmaning när vi nu börjat få lite "kläm" på högerslutan...! Och när vi nästan var framme vid skoterklubben hade jag TILLSLUT lyckats distrahera Hamingja tillräckligt för att hon faktiskt skulle klara att skritta på längre tyglar utan att förvandlas till giraff. 

Under hemvägen fortsatte vi på samma sätt och innan vi avslutade med skritt uppför "kyrkbacken" - fortfarande en utmaning, men inte längre i samma nivå som tidigare. Det hade blivit en BETYDLIGT längre ridtur än jag tänkt mig, så det kändes en hel del i kroppen varför jag satt av och gick sista biten tillbaka till stallet. Under denna promenad kom jag att reflektera över att Hamingja under den gångna vintern faktiskt nästan helt sluppit det tidigare problemet med att bakhovarnas broddar fastnar i underlaget. Tidigare har det hänt minst 10 gånger per ridtur, men nu har det nog faktiskt inte varit mycket mer än 10 gånger totalt på hela vintern! Så BRA att hennes känsliga bakdel inte behövt utsättas för den påfrestningen!!!