Kurssöndag - och vädret kunde ju bara bli bättre...!

Favoritfotografen har inte varit i Mariebäck i helgen - så det får bli en gammal favoritbild i repris!

 

Efter gårdagens +2 och snöblandat regn kändes ju dagens +5 och uppehållsväder BETYDLIGT bättre - ÄVEN med hänsyn tagen till de isande vindarna! Under dagens första lektion konstaterade Sylvia att jag behöver ha en stadigare hand så hon uppmanade mig att sätta tummarna mot manken och påminde mig sedan hela tiden om detta. Och när min hand därmed blev betydligt mer stilla märktes det en ENORM skillnad på Hamingja - plötsligt vågade hon slappna av, hon började snart frusta och då kom takten också! 

När jag har mycket smärta i kroppen blir jag också väldigt stel, inte minst i axlar och armar, vilket gör att händerna följer med i alla rörelser och stör då förstås hästen i munnen hela tiden... Men tummarna mot manken i kombination med djupa andetag hjälpte lite mot detta. Och till eftermiddagens lektion fick jag låna en halsring (av tunn, smidig klätterlina) från Sylvia och med pekfingrarna runt halsringen blev det ännu lite lättare att hålla händerna stilla.

Då fick jag fortsätta jobba på att verkligen hålla om med skänklarna HELA TIDEN - "Du måste hela tiden vara tydlig med vad hon ska göra - så snart hon blir minsta osäker på vad du vill blir hon spänd...!" För att successivt aktivera bakbenen mer skulle jag sedan göra förhållningar genom att räta upp mig och "sitta till" samtidigt som jag "tar med mig henne uppåt/bakåt med halsringen". 

Jag fick sedan övergå till att rida öppna längs spåret i vänster varv. När Hamingja tyckte det blev för jobbigt testade hon att spänna sig, köra upp huvudet och bli kort i nacken. Då fick jag instruktionen att direkt "sitta bakåt" och driva ÄNNU mer, för att sedan mjukna (men fortfarande hålla om stadigt med skänklarna) så snart hon börjar länga halsen igen. "Bli då behaglig att ha på ryggen en stund - fast du fortsätter att hålla om med skänklarna! Sedan gör du en ny förhållning så att hon inte blir för lång och djup i formen!" Detta visade sig vara VÄLDIGT effektivt när det successivt gick det snabbare och snabbare att få tillbaka längden på halsen efter varje "giraffvarning"!

När vi jobbat med detta i båda varven fick jag höja graden av samling ytterligare genom att rida sluta - även då först i vänster varv. Och grundtanken förstås den samma: att lägga på MASSOR av extra drivning när hon började stå emot och korta upp nacken för att sedan snabbt mjuka och bli behaglig att ha på ryggen när Hamingja visade att hon ville länga halsen igen. Fast när jag skulle "bli behaglig" tenderade jag hela tiden att glömma bort att jag ändå skulle hålla om henne med skänklarna hela tiden, så Sylvia fick påminna mig om och om igen... :-O

Tillslut var Sylvia ändå nöjd med oss i vänster varv och instruerade hon mig att göra en volt tillbaka - försiktigt (för att inte jag skulle trigga "giraffreflexerna" i onödan) - för att vi skulle börja jobba med sluta även i höger varv. Och då behövde vi faktiskt inte gå igenom någon "giraff-fas" utan kunde bibehålla en trevlig böjning i innersidan, med längd på halsen! "Nu är hon RIKTIGT fin - både i takten och med rörelserna!!!" berömde Sylvia. "Programmera nu verkligen in den här känslan i ditt minne - det är den du hela tiden ska leta efter!" 

Det var en VÄLDIGT nöjd matte som lämnade ridbanan efter detta, med sin FINA häst! Och trots att vi även idag verkligen fått jobba ORDENTLIGT var jag inte alls lika totalslut som igår - men så var det ju inte alls samma ruskväder idag heller. Men nog blir det MINST en vilodag innan jag är tillbaka i sadeln igen.