Hulda hänger med moster Hamingja!

Igår när jag kom till hagen stod nästan hela stoflocken uppe vid grinden. Dock inte Hamingja, vilket inte var särskilt ovanligt eftersom hon gärna står för sig själv, gömd bortanför någon av de timrade ladorna som finns längre ner i hagen. Mer ovanligt var att inte heller lilla Hulda syntes till. Inte för att mamma (fux-)Hremsa stod uppe vid grinden - självständiga Hulda brukar ju främst "hänga" med sina extramammor Dotla och (skäck-)Hremsa - men nu stod även dessa två vid grinden fast UTAN sin ständiga lilla "hangaround"...

När jag började gå genom hagen ner mot den första ladan samtidigt som jag ropade och visslade på Hamingja dök hennes huvud snabbt upp i öppningen till ladan och sedan hon klivit ut kikade Hulda ut bakom henne. Uppenbarligen hade Hulda denna dag valt bort sitt vanliga umgänge för att istället hänga med moster Hamingja!

Idag var dock ordningen i alla fall delvis återställd - Hulda "hängde"med Dotla och (skäck-)Hremsa. Men Hamingja höll sig inte gömd bakom ladan utan stod inte alls långt från grinden, tillsammans med Litlamin samt vad man skulle kunna kalla "en favorit i repris". Nämligen Fias Ljufa som är född och uppvuxen i Mariebäck (en av Berserkurs avkommor från året då han stod på station i Mariebäck och därmed halvsyster till bl a fux-Hremsa) men som de senaste åren först bott med sin matte nere i södra Sverige och nu uppe i Sangis.

Ljufa, Hamingja och Litlamin har ju gått tillsammans i många år tidigare så förhoppningsvis kommer det vara odramatiskt när de nu går tillsammans igen. Hamingja hade visserligen lite sjå med att styra upp det hela... Dotla och skäck-Hremsa har numera tagit över som ledare i flocken och sköter sin uppgift på ett så tydligt och bra sätt att det oftast inte behöver bli några diskussioner kring rangordningen. Men ibland kan Hamingja inte riktigt låta bli att ändå försöka "bestämma bara lite...!" Dock brukar det aldrig dröja länge innan Dotla närmar sig och då minns Hamingja plötsligt väldigt väl vem som bestämmer och lägger ner alla sina egna ambitioner på det området.

Den här gången hade Hamingjas ständiga "hangaround" Litlamin även hon lite sjå med hur Ljufa egentligen skulle hanteras... det verkade som om hon hade mamma Lára resp pappa Démantur sittande på var sin "axel" där Lára sa åt henne: "Spring dit och ge Ljufa en omgång!!!" men att Litlamin knappt hann närma sig innan pappa Démanturs lugna "Det är dumt att bråka!" fick henne att lägga ner projektet och gå iväg igen...!

Efter tips från Elisabeth och Démantur hade jag idag bestämt mig för att även jag skulle rida längs de nya skogsmaskinsspåren ovanför gamla soptippen. Och det var verkligen fina spår! Vi hade visserligen även idag liiite svårt att ta oss förbi de stora skogsmaskinerna som lämnade knappt en meters utrymme att passera på. Men till skillnad mot igår stod de parkerade och tysta så det gjorde ju det hela betydligt lättare!

Väl inne i skogen kunde jag konstatera att spåren verkligen var bra att rida på! Med Lára (eller för den delen Reykur) skulle jag ha kunnat galoppera runt korts och tvärs hur mycket som helst för dessa hästar var båda så fantastiskt "terrängsmarta" och säkra på foten! Men även om Hamingja utvecklats väldigt mycket på det området sedan jag köpte henne så har hon lååååång väg kvar till deras nivå...

Dessutom var ju detta helt nya stigar för henne så hon hade fullt upp med att hålla koll på alla grenar och stubbar som stack upp ur snön... en sysselsättning som gör henne lite spänd och då tappar hon galoppen och går över i pass. Vid sådan obalanserad passgång är risken stor att hästen råkar skada sig själv. Så vi fick helt enkelt hålla oss till andra gångarter och spara skogsgaloppen till en annan dag.

När vi en stund senare red ut på bilvägen igen fortsatte vi bort till sjön och jag såg till att det blev ett riktigt konditionspass för mig genom att träna trav. Hamingja har så STORA kliv i traven och brukar dessutom hålla ett "Solvalla-tempo" vilket gör det hela ÄNNU jobbigare för mig att försöka hänga med i rörelserna tillräckligt för att hålla mig kvar på ryggen... Men nu hittade vi ett riktigt trevligt läge där tempot var aaaaningen lägre, så jag kunde faktiskt driva henne fram emot bettet och därmed få uppleva en trav med riktigt trevlig bärighet! Och den härliga känslan motiverade mig att trava på lite extra länge - så det blev extra mycket "matteträning" också!

Under hemvägen satsade vi sedan på tölt. Oftast rider vi i ett mellantempo, ner mot arbetstempo. Men den här dagen testade jag ett lite högre tempo istället. Om den vanliga träningen skulle beskrivas som (mellantempo -) så var väl detta (mellantempo +) för riktigt arbetstempo - alltså lååååångsamt fast med bibehållen energi och bärighet - får vi möjligtvis till i korta sekvenser. Och hela vägen till ökat tempo klarar jag nog inte av att rida henne ännu även om vi "nosat" åt det hållet vid några tillfällen.

Nu är det snart dags att få Hamingja kollad av massör-Thomas igen. Och jag hoppas få bekräftat att den fortsatt positiva utvecklingen jag upplever i musklerna i hennes bakdel inte bara är önsketänkande från min sida. Atli gjorde ju samma bedömning som jag när han var här senast och då konstaterade att Hamingja var mer lugn och avslappnad i ridningen än han någonsin sett henne - TROTS att vi faktiskt red med högre grad av samling än vi lyckats med tidigare. Så: "peppar, peppar...!!!"