Dan före dopparedan-ridning

Efter en HÄRLIG vecka i Dubai var det ÄNNU bättre att komma hem till Hamingja! Luleå tog också emot oss med öppna armar, eller vad sägs om fluffig nysnö, klar himmel och fem minusgrader?!! Detta firade fina hästen och jag med en HÄRLIG ridtur längs bilvägen bort till Avan! 

Under uppvärmningstölten kom jag ihåg att jag skulle använda "tjuvkika på inner bak-knepet" från skritten för att förhoppningsvis ge så samstämmiga signaler som möjligt om att hon skulle böja innersidan och trampa under sig mer med inner bak. Utan att tänka mig för började jag med högersidan - trots att den alltid är svårare - och ändå dröjde det inte allt för länge innan jag fick njuta av resultatet i form av avslappning, längd på halsen och en trevlig bärighet i tölten! ME LIKE!!! 

I början var de trevliga sekvenserna korta, men genom att påminna med innerskänkel mot yttertygel varje gång Hamingja började korta upp nacken blev sekvenserna med den trevliga bärigheten i tölten successivt längre och längre! Upprepade sedan samma sak med vänster som innersida - med lika trevligt resultat! 

Redan under vägen bort från stallet hade vi passat på att galoppera uppför de små backar denna del av Mariebäcksvägen bjuder på. Galoppfattningarna (som alltid från stillastående) hade fungerat bra och så även bärigheten till att börja med - men i vänster galopp blev hon som vanligt hög i formen efter en stund och då lyckades jag inte driva in bakdelen tillräckligt för att hitta tillbaka till bärigheten igen. Där har vi fortfarande mycket att jobba på!

Sedan vi vänt hemåt igen brukar jag sällan galoppera, eftersom jag inte känner mig säker på att jag faktiskt har en fungerande broms ifall det skulle behövas... Undantaget är den lite längre backen upp till jägarnas fikaplats - där Hamingja förhoppningsvis hinner anstränga sig tillräckligt mycket för att hon gärna själv ska vilja sakta av uppe på krönet. Det var i just denna backe som hon trampade av sig en framsko första gången jag vågade prova att galoppera hemåt - när hon tog i så våldsamt att ena framhoven inte hann undan när bakhovarna kom farande...!

Sedan dess har hon fått en väldigt mycket bättre balans och kroppskontroll, så skorna brukar få sitta kvar - peppar, peppar! Men katapulteffekten i galoppfattningen är fortfarande inte att leka med - det var nästan så att jag flög av när hon satte iväg...! Och nu var drivningen INTE något problem, så jag kunde behålla bärigheten i galoppen ända upp på krönet - där jag DESSUTOM kunde få henne att sakta av till skritt igen! Detta är verkligen den backe där vi ska träna vänstergaloppen!!! 

Vi skrittade tillbaka ner för ytterligare en intervall med vänster galopp - och jag kunde då konstatera att det faktiskt inte blivit några djupa hål i underlaget från Hamingjas rivstart. Annars hade jag nästan väntat mig det... Galoppintervall nr 2 blev aaaningen lugnare - d v s inte lika stor risk för wiplash i starten - men ändå tillräckligt "mycket bakben" för att hålla en trevlig längd på överlinjen hela vägen upp.

Den här "dundergaloppen" hade även MYCKET trevliga följdeffekter! Inte bara allmänt lösgörande utan den kraftiga turboeffekten i bakbenen kvarstod även sedan vi övergått till tölt, med resultatet att Hamingja verkligen bar upp sig bakifrån och kom upp härligt mycket med bogarna! Vi tränar ju väldigt mycket på samlingen i tölt och då i ett långsamt tempo för att både Hamingja och jag ska hinna med att göra det vi ska. Att rida långsamt med MYCKET energi är dock en oerhört svår konst som i alla fall inte jag behärskar ännu på långa vägar... Och utan all denna energi riskerar man att fastna i ett läge där hästen "har dragit åt handbromsen" och därmed blir låst i sina rörelser... 

Vad som händer när man lyckas få handbromsen att släppa blev VÄLDIGT tydligt när vi töltade vidare hemåt. Så förutom att stärka vänstergaloppen har jag alltså ytterligare en anledning att rida "turbogalopp" i den backen oftare! Och det är jag HELT säker på att även Hamingja kommer att uppskatta!