Hamingja och jag erövrar Trappberget!

Efter gårdagens relativt intensiva töltträning ville jag ge Hamingja ett mer muskelavslappnande/  stretchande ridpass idag och tänkte då också passa på att försöka hitta alternativ till asfaltvägen (där bilarna oftast kör väldigt fort ÄVEN förbi en häst) för att ta sig till den trevliga Torrbergsvägen. Inledde därför med att INTE rida ut på asfaltvägen vid utfarten från Höbäcken utan istället rida genom skogen längs med vägen.

Till att börja med fungerade det bra och Hamingja frustade så belåtet när hon fick kryssa fram mellan träden. Men sedan kom vi ner i en sänka där marken bara blev mer och mer sank... När hon plötsligt sjönk ner till knäna i gyttja tvärvände lilla fröken och jag var HELT enig med henne om att gå tillbaka samma väg som vi kommit.  Jag ville ju verkligen inte riskera att hon skulle trampa av sig en eller flera skor! Sankmarker samt terräng med stora, vassa stenar gömda under mossa är de två värsta ridunderlag jag vet... och Hamingja håller definitivt med mig i det första fallet i alla fall!

När vi åter hade fast skogsmark under hovarna red jag ut till Seletvägen och kunde då konstatera att vi knappt var halvvägs ner mot ängen med valackhagen - så vi vann inte så mycket på att rida genom skogen...  Däremot kanske marken på andra sidan av bilvägen kunde fungera bättre att rida på - det kunde vi ju testa på vägen tillbaka!

Resten av sträckan bort till Torrbergsvägen red jag sedan längs asfalten, men väl där var vi mer lyckosamma i vårt projekt att hitta nya ridvägar! Jag hade ju sett igår att det vid den första sommarstugan såg ut att gå en väg in i skogen på motsatt sida av vägen och att denna i alla fall i början såg ut att löpa ganska parallellt med Torrbergsvägen. Nu red vi in där och vägen visade sig vara riktigt, riktigt fin! Bara på ett enda ställe plaskade det lite kring Hamingjas hovar men i övrigt var den torr och fin trots den regniga sommaren!

Det blev riktigt "gymnastiktrav" för Hamingja när hon fick länga och korta stegen för att anpassa sig efter underlaget. Jag får fortfarande vara den förståndiga av oss som försöker anpassa hastigheten till underlaget - men hon är i alla fall betydligt mer säker på foten nu än när jag köpte henne. Och under våra skogsturer med Elisabeth och Démantur har han lärt henne att det kan vara bättre att sänka farten än att öka den om det är knepigt med balansen... och det minns hon i alla fall i bland!

Skogsvägen vi följde slutade uppe på toppen av det som visade sig heta Trappberget (såg jag nu när jag kommit hem och kollade kartan.) Jag tänkte att vi borde ha haft med oss en Midur-flagga att fästa där uppe på bergets topp... men kunde sedan konstatera att vi faktiskt inte var först här uppe - för det fanns faktiskt ett älgtorn lite längre bort. Och då gjorde ju fadäsen med flaggan inget. När bilden togs tror jag att vi tittade mot Boden och där verkade de ju inte ha något vidare väder... men vi hade uppehåll i alla fall!

När nu terrängridning ändå stod på schemat för dagen gjorde vi även ett försök att rida genom skogen  ner till Torrbergsvägen - det är ju alltid roligare när man kan rida runt! Men när efter en stund kom ner i lägre terräng och marken blev allt mer sank bestämde jag mig för att istället rida tillbaka samma väg som vi kom.

Under hemvägen testade jag även att rida i terrängen på motsatt sida av vägen, från ungefär mitt emot ängen med valackhagen och upp till Höbäcken-infarten. Större delen av sträckan red vi precis bara på andra sidan diket och där var det bra underlag. Men på ett område var det så tätt med sly ända ut till diket, så att det var lättare att ta sig fram en liten bit in från vägen. All "terrängskritt" var förstås utmärkt stretching för Hamingjas muskler så förutom att vi fått vidga våra vyer något var också det viktigaste syftet med dagens ridpass definitivt uppnått!