Borta bra men hemma Hamingja-häst!!!

Sommarsadelkammare - check!!!

I går kväll kom vi hem efter vår vistelse på Holmön utanför Umeå där vi firat min pappas 80 årsdag, samt äldste brorsonens 25-årsdag. Det var verkligen jättetrevligt, men jag längtade ändå hem till Hamingja... Idag har det visserligen regnat REJÄLT hela dagen, men det kunde jag ju inte ta någon hänsyn till...! Innan jag åkte hemifrån pratade jag med Eva i flygledartornet och hon sa att vädret just omklassificerats från "heavy rain" till "moderate rain". PERFEKT! tänkte jag, men det växlade nog tillbaka igen...i alla fall kändes det så...!

Hästarna går ju på bete i Höbäcken nu, men jag började med att åka till Mariebäck och hämta ridkläder och utrustning - bagageutrymmet i vår äldre bil kommer nu att få agera "sommarsadelkammare" ett tag framöver. Väl på plats i Höbäcken fick jag sedan ett glatt välkomnande i stohagen! Inte oväntat försökte Litlamin snabbt krypa in i grimman jag höll i handen - precis som mamma Lára gjorde! Men Hamingja skyndade fram och flyttade undan Litla. Budskapet var tydligt: "MIN matte och MIN grimma!!!" 

Fast ganska snart var Hamingja inte längre så positiv till mattes inblandning i hennes liv...  Jag kan inte påstå att det var jättemysigt att stå ute i ösregnet och sadla...och när Litlamin och Ella dessutom började rusa runt och gnägga hysteriskt efter Hamingja blev min lilla fröken också allt mer uppjagad och spänd. Tillslut stod hela hon och vibrerade... och när jag satt upp kändes det verkligen som att sitta på en bomb som kunde detonera när som helst... Jag hade inte varit beredd på denna reaktion, eftersom vi för det mesta rider ut själva. Och Hamingja brukar inte bry sig om att Litlamin (o/e Dotla) gnäggar efter henne... Men nu var vi ju inte hemma i Mariebäck och det innebar uppenbarligen en VÄLDIG skillnad...

Efter en stunds försök att få Hamingja att slappna av på volt resp att bara stå stilla och sänka huvudet (normalt ett MYCKET effektivt sätt att hjälpa en häst att slappna av!) kunde jag ändå inte förmå henne att gå bort från hagen. Så jag insåg att jag helt enkelt fick "backa tillbaka och börja om." Alltså satt jag av inledningsvis leda henne istället. I början fick jag lirka henne framåt steg för steg och sedan började hon istället stressa framåt i "racerskritt" med huvudet i vädret... 

Till att börja med bar jag uppsittningspallen med mig, ifall hon skulle lugna ner sig tillräckligt för att det skulle vara lönt att göra ett nytt ridförsök. Men snart insåg jag att vi knappast skulle uppnå det läget idag så strax innan vi kom ut till asfaltvägen lämnade jag pallen vid skogsvägens kant. Bestämde mig för att fortsätta gå med henne åt samma håll som jag tänkt rida - nämligen längs asfaltvägen bort mot infarten till Torrbergsvägen. Där brukar vi ju rida, fast vi kommer ju från ett annat håll, men kanske skulle Hamingja ändå känna igen sig?!

Innan vi kom till Torrbergsvägens infart passerade vi den sträcka där Höbäckens valackhage går nästan ända fram till Seletvägen. Och när Hamingja fick syn på valackflocken verkade hon inte veta vad hon skulle tro... Här var hon utkastad i vida världen - långt från ära och redlighet - och plötsligt får hon ändå se några av Mariebäckhästarna... hon måste befinna sig i ett parallellt universum...!!! Även grabbarna tyckte uppenbarligen det var MYCKET spännande att plötsligt få se en häst på "fel" sida om deras hage...!!! Så det blev en hel kör av gnäggande från båda håll!

När vi en stund senare gick tillbaka längs asfaltvägen var Hamingja fortfarande väldigt spänd och jag funderade på hur jag skulle hjälpa henne att slappna av igen. Något som brukar vara effektivt är att låta henne arbeta, så att hon måste fokusera på det och glömmer bort att vara uppjagad. Men vad kunde jag göra från marken, när jag dessutom hade ena handen upptagen med att bära uppsittningspallen? Kunde det ändå vara möjligt att träna samlad skritt från marken - trots att jag bara hade en hand fri till att hålla tyglarna?! 

Bestämde mig för att det var värt ett försök i alla fall - och det visade sig gå lååångt över förväntan! Små kramningar med handen som höll tyglarna visade sig vara tillräckligt för att hon nästan skulle börja piaffera! Och när jag dessutom gav signal om att sänka huvudet frustade hon t o m några gånger! Med tanke på omständigheterna var jag VÄLDIGT nöjd med att i alla fall ha fått henne att slappna av under några ögonblick. 

Hamingja själv blev VÄLDIGT nöjd när jag en stund senare släppte ut henne i hagen igen. Hon satte iväg i galopp och slog bakut några gånger - som för att tala om för de andra att hon minsann överlevt något JÄTTESPÄNNANDE! Blir intressant att se hur hon reagerar nästa gång - om det blir mindre dramatiskt att lämna de andra på betet eller om reaktionen håller i sig. Men jag fick ju i alla fall tillbringa tid med min häst! Och nu är ju dessutom "sommarsadelkammaren" klar att använda!