Drogen som inte kan överdoseras!

Oj, oj, oj - nu är jag så där Hamingja-hög igen!!! Tur att detta är en "drog" som inte kan överdoseras!!! Igår hade både Hamingja och jag välförtjänt vila efter helgens intensiva - och framgångsrika - träning för Atli. Men idag var det dags att repetera övningarna från kurshelgen medan vi båda hade dem i färskt minne.

Det kändes ganska ödsligt i Mariebäck idag, när alla hästar utom Hamingja, Dotla och Démantur nu går på bete borta i Höbäcken. Och det blev ju en extra stor kontrast mot i helgen då de flesta av gårdens hästar fortfarande var kvar hemma och dessutom alla kurshästarna - det verkligen hästar överallt! I

nte heller idag ville Hamingja bemöda sig om att komma när jag ropade... men till skillnad från i helgen hade hon i alla fall inte gömt sig utan stod fullt synlig tillsammans med Dotla. Och med grimman på var det med riktigt ivriga steg hon följde med upp till stallet. Även Dotla följde med och drabbades förståss av en förkrossande separationsångest när hon blev lämnad ENSAM på insidan av grinden... Plötsligt var hon den enda hästen I HELA VÄRLDEN och gnäggade förtvivlat!!! Att Démantur faktiskt gick i hagen bredvid var uppenbarligen ingen tröst... men han är ju vallack och inte någon av "Dotlas hästar"!)

Hamingja däremot reagerade inte alls på Dotlas gnäggande utan verkade helt oberörd - men otack är ju också världens lön...! När jag nu uppenbarligen sett till att placera mig själv högst upp på Dotlas "svarta lista"... vill jag ändå framhålla att jag i alla fall planerat att träna på ridbanan och eftersom vi då aldrig skulle försvinna utom synhåll från stohagen hoppades jag att skadan kunde begränsas något i alla fall...!

Hamingja visade sig vara PRECIS lika fantastisk som i helgen! Efter sedvanlig uppvärmning a la Atli (lite extra grundlig t o m ifall hon var stel efter helgens alla prestationer) arbetade vi med samling från marken. Och nu var jag åter på den ursprungliga nivån när vi arbetade i båda varven, tre långsidor vardera. Riktigt fint gick det! Hamingja blir ju alltid extra "taggad" i höger varv men när hon sedan fått sin sedvanliga sadla om-paus (då hon vet HELT säkert att jag inte kommer att be henne om  något annat än att stå stilla) kändes hon inte alls stressad när jag åter satt i sadeln.

Precis som i helgen inledde jag i höger varv och initialt var hon lite spänd och hög i formen i den samlade skritten, men ganska snabbt uppfattade hon signalen och att länga halsen och sedan kunde vi göra en riktigt fin övergång till samlad tölt utan minsta tendens att hon skulle lägga sig emot i handen. Ö h t arbetade hon riktigt fint i högervarvet och även om jag förståss fick påminna om formen då och då räckte det med ett par steg i öppna för att hon åter skulle befinna sig mellan hand och skänkel!

I vänster varv kändes hon ganska lösgjord men med "Atli-effekten" fortfarande i färskt minne förstod jag att det fanns ännu mer att förvänta sig. Dessutom började det vara dags att tillföra mer energi och jag bestämde mig för att bli HELT GALEN och SMACKA en gång...!!! :-O Men lilla fröken verkade känna på sig vilket trauma som väntade för innan någon smackning hade hunnit lämna mina läppar hade hon gjort ett HJÄÄÄÄÄÄLP MATTE TAR TAR DÖD PÅ MIG-hopp och när hon ett par sekunder senare åter var kontaktbar hade jag all energi jag kunde önska från bakbenen och därmed också lösgjordhet på en ny nivå! WOW!!!

Nu hade jag ju inte någon Atli till hands, som kunde säga åt mig att vara förståndig och avrunda träningspasset medan vi fortfarande var på topp. Men efter en stunds töltnjutning lyckades jag ändå förmå mig att låta henne sträcka ut och slappna av i tölt på volt. Det tog inte lång stund för henne att varva ner ganska ordentligt - vilket jag tar som ett tecken på att träningen visserligen varit ansträngande men inte obehaglig. Hon ÄLSKAR ju verkligen att tölta saaaaaakta med långa tyglar och nosen i backen dessutom! Men det är lite intressant att hur lugnt hon än "lullar på" i nedvarvningstölten så blir det samma totala förvandlig när jag ber om trav - då trampar hon ifrån med sådan energi att man kan tro att vi precis börjat rida!

Jag var fantastiskt nöjd med min FINA häst efter detta ridpass!!! Och Hamingja hade som vanligt bjudit på en hel del belåtna frustningar så hon förstod också att hon varit duktig! När hon sedan fick gå ut i hagen igen var det Dotlas tur att bli JÄTTENÖJD - så "slutet gott - allting gott!" får man väl säga?!