Win-win-win när Hamingja "rings in på jobb"!

Hamingja skulle ha haft en ledig dag idag - men matte kunde inte låta bli...!

Jag hade planerat en vilodag för Hamingja idag - tänkte att hon kunde behöva det efter gårdagens riktiga "genomkörare" av töltmusklerna! Men när jag vaknade i morse var min första tanke: JAG VILL RIDA!!! Och när jag dessutom insåg att det kanske inte blir någon ridning i morgon bestämde jag mig för att "ringa in" Hamingja på jobb idag ändå - och fröken verkade inte misstycka det minsta!

Jag passade dessutom på att byta till ett annat träns - den här turkosblå (med krokoprägling!) känns som en riktig härlig sommarfärg tycker jag! Dessutom har det betydligt smalare remmar än det träns med anatomiskt nackstycke som vi använt den senaste tiden - och omväxling förnöjer ju!

Något som däremot inte ändrats till idag var min uppfattning om att Hamingja fått ett riktigt "styrketräningspass" igår och därför antagligen var lite trött och stel i musklerna. Men istället för att låta henne vila sig i form satsade jag nu på ett ridpass fokuserat på stretching av dessa muskler. Och då passade jag på att testa ett par nya skogsvägar! 

Istället för att följa Seletvägen åt vänster som när vi rider till Torrbergsvägen tog jag till höger istället för att redan efter någon hundra meter rida in på en skogsväg som jag nyfiket spanat in på när jag kört förbi med bilen. Jag hade sett på kartan att den slutade vid ett kalhygge, men vägen dit var riktigt trevlig och fungerade utmärkt för "töltjogging" i lång, låg form. 

Tillbaka ute vid asfaltvägen igen testade jag sedan att korsa vägen följa en annan skogsväg vilken visade sig leda fram till Noaks ark! Därifrån kunde vi följa en kraftledningsgata i riktning mot Torrbergsvägen, ner mot ängen där de vita "UFO-bollarna" ligger och lurpassar på små, bruna hästar... Fast strax innan vi nådde fram till den aktuella ängen hade det torra, fina ridunderlaget börjat övergå i sankmark, så då vände vi istället tillbaka och red genom terrängen upp till Höbäcken-infarten. 

Hamingja verkade JÄTTENÖJD med att få trampa runt i terrängen! Och hon fick massor av välgörande stretching "på köpet"! Det är ju mycket lösgörande att kryssa fram i terrängen där man hela tiden behöver omväxlande länga och korta steget! Och nyligen fick jag lära mig att det dessutom fungerar lösgörande när hästen måste lyfta lite extra på benen - som när man rider i terräng! Dessutom fick ju matte sig ett ridpass - verkligen en win-win-win idag!!!

Hamingja töltar "som en miljon"!!!

Hamingja med sin ständiga "sidekick" Litlamin!

Oj, oj, så Hamingja-hög jag är, idag töltade hon verkligen "som en miljon"!!! Som vanligt red jag Torrbergsvägen med dess fina ridunderlag. Det är ju betydligt närmare till Torrbergsvägen från Höbäcken jämfört med från Mariebäck. Och det känns riktigt lyxigt att ha den så nära även om man på väg dit och tillbaka måste rida en sträcka längs den asfalterade Seletvägen där de flesta bilar verkar köra betydligt mer än tillåtna 70 km/h och inte heller gör någon ansats att sänka farten när de möter en häst. Det är tur att Hamingja för det mesta är så pass trygg i trafiken - men hästar är ju flyktdjur så man kan ju aldrig vara helt säker på hur de ska reagera.

Under ridpasset idag jobbade jag mycket med innerskänkel mot yttertygel både i skritt och tölt. De har vi ju fått göra under de senaste Atlikurserna och jag fick dessutom extra inspiration i ämnet när jag här om dagen läste en artikel av Jens Fredricsson ("silver-Peders" äldre bror) i Ridsport. Han  beskrev detta som en mycket bra "övning" för att få hästen mellan hand och skänkel. "Nästa gång du ser Rolf-Göran Bengtsson rida ska du lägga märke till hur skickligt han använder yttertygeln för att vända upp hästen mot hindren och därför alltid har dem inramade mellan hand och skänkel inför språnget!" Uppenbarligen är alltså detta en teknik som fungerar lika bra oavsett disciplin! Men "en häst är en häst!" som man brukar säga!

Under större delen av ridpasset idag försökte jag fokusera inte bara på min sits utan även på att hålla händerna med ett lätt stöd mot manken för att minska risken att jag rörde händerna utan att jag tänkte på det. Den bästa belöningen för hästen när den gör rätt är att lämna den i fred - vilket bl a innebär att man inte rör tyglarna. Lättare sagt än gjort... men lite mindre svårt om man tar ett lätt stöd mot manken. När jag rider lektion för Sylvia brukar hon säga till mig att sänka handen och hålla den helt stilla. Och det brukar genast ha en mycket positiv effekt på Hamingja!

 Det var riktigt varmt idag så Hamingja började snart bli svettig, vilket tyvärr lockade till sig en hel del bromsar... Det var extra tydligt under skrittpauserna, då bromsarna snabbt samlades kring oss. På vissa ställen blåste det lite mer vilket minskade mängden bromsar, så då passade jag på att ge Hamingja en lite längre skrittpaus. Men i övrigt fick de bli ganska korta pauser för Hamingja började snabbt irritera sig på svärmen av STORA flygfän.

Vi körde nästan bara töltträning idag, fast innan vi vände hemåt igen skojade jag faktiskt till det och lät henne trava en stund. Hamingja själv föreslog visserligen galopp, men matte lät sig inte bevekas TROTS de jättefina galoppsprång Hami bjöd på, utan vidhöll att det skulle vara trav. "OK!" sa Hamingja och övergick till trav med riktigt fin bärighet och helt lösgjord i nacken! Matte lyckades dessutom hålla sig kvar på hästryggen trots de STORA kliven och det var ju trevligt! Mot slutet av travsekvensen började nog Hamingja bli lite matt i musklerna för då "fastnade" hon lite i högertygeln.  Vid det laget hade vi passerat infarten till långa galoppbacken och jag kom fram till att det nog var dags att vända hemåt igen.

Just då fläktade vinden lite mer så jag passade på att inleda hemvägen med en skrittpaus som hann bli riktigt lång innan bromsarna åter började besvära. Och det var sedan som det riktigt, riktigt roliga började - nämligen träningen av arbetstempo tölt! Som vanligt förberedde vi tölten med samlad skritt och jag dristade mig till att smacka flera gånger. En smackning ger fortfarande en katapulteffekt, men numera lyckas jag oftast sitta kvar i sadeln och fånga upp reaktionen.

Och när jag nu kunnat hantera Hamis halvhjärtade "katapulter" fick jag den önskvärda effekten: hon vinklade in "turbobakbenen" och lyfte upp bogarna. Först var hon aningen för kort i halsen, med några mjuka kramningar på resp tygel var allt som behövdes för att hon skulle slappna av i nacken och länga halsen. Sedan svävade vi iväg i en riktigt trevlig arbetstempo tölt!

Jag ville satsa på kvalitet istället för kvantitet, så jag red ingen lång sekvens i tölt innan vi tog ny skrittpaus. När jag sedan bad om samlad skritt igen behövde jag inte smacka - det räckte med signaler från skänklar och säte för att uppnå känslan av en pilbåge som spänns från bakbenen och fram över ryggen så att bogarna kommer upp! Och tölten som följde på detta var ÄNNU trevligare!

Ytterligare en skrittpaus senare hittade vi ett läge i tölten där hon bar upp sig så bra att mer drivning resulterade att hon kom upp mer och mer i bogarna - utan minsta tendens till att vilja dra iväg i tempo! Är det så här det känns att rida piaff och passage?! undrade jag. Efter ytterligare en sådan HÄFTIG töltsekvens fick Hamingja sträcka ut och varva ner i långsam tölt på långa tyglar. Hon frustade så belåtet - och det gjorde matte också!!! Efter detta blir det nog vilodag för henne i morgon - så musklerna hinner återhämta sig. Men jag längtar ju redan till att (förhoppningsvis) få uppleva dagens känsla igen, så det blir inte helt lätt att låta bli att rida redan i morgon...

Ridning är ROOOLIGT!!!

Ridning är ROLIGT - tycker både Hamingja och matte!

Lagom till min sista semestervecka kom ÄNTLIGEN den riktiga sommarvärmen!!! Hamingja har därför haft några (=3) lediga dagar. Uppenbarligen höll hon med mig om att det var alldeles tillräckligt för när jag kom till Höbäcken idag behövde jag för första gången i år inte gå och hämta henne långt borta i hagen utan hon kom och mötte mig vid grinden!

När vi en stund senare red iväg från gården var det också med MYCKET ivriga steg! Vilken ENORM kontrast mot när jag här om veckan för första gången skulle rida och fick gå före och lirka för att hon ö h t skulle våga lämna gården...! (Även vädret var totalt annorlunda - då ösregn och nu solsken och värme!) Och idag var det alltså REJÄLT driv i steget - i bästa Lárastil!!!

Senast jag red testade vi några varianter på att rida i skogen istället för ute på asfaltvägen mot Selet där bilarna kör så onödigt fort... Detta hade uppenbarligen gett lilla fröken mersmak, för hon visade väldigt tydligt att hon ville gå den första sträckan genom skogen. Och jag lät henne göra det så vi fick  lösgörande och stretching i inledningen "på köpet"! Men såg till att rida ut på vägen innan vi hamnade i sankmarken.

 Fortsatte vår uppvärmning ute på bilvägen, i tölt med låååång hals och även om Hamingja kändes väldigt ivrig så slappnade hon av och sträckte ut sig riktigt fint! Till att börja med i alla fall...

....men så plötsligt fann hon sig stå öga mot öga med ett gäng UFO:n som landat på en äng!!! Dessa har INTE varit där när vi passerat tidigare!!! :-O Visserligen har Hami sett höbalar förut, men då har de stått samlade utanför stallet på ett ordnat sätt... Dessa låg de utspridda  "ute i det fria" på ett sätt hon aldrig sett höbollar tidigare och då gäller det ju VERKLIGEN att vara på sin vakt! Så när vi efter en stund kunde fortsätta vår uppvärmning i tölt så gick hon i öppna till höger till dess vi passerat förbi ängen, för att hela tiden kunna hålla "rymdäggen" under uppsikt!

På Torrbergsvägen töltade vi vidare, fast nu i en lite högre form. Extremt lång och låg är ju Hamingjas favoritvariant, så hon behöver uppmuntras till "lång men lite mindre låg"! När vi sedan efter en lite längre skrittpaus var vi framme vid galoppbacken och bestämde jag mig för att låta henne springa av sig lite. Som vanligt gjorde jag galoppfattningen från stillastående och efter en klockren fattning DUNDRADE hon iväg uppför backen som om hon haft minst fyra bakben! Lára kunde ju verkligen galoppera ENORMT snabbt - men hennes rörelser var mer markbundna. Hamingja galopperade nu också riktigt fort, men dessutom med STORA rörelser! 

Jag hade tänkt bryta av och byta galopp ungefär mitt i backen, men då hade hon fortfarande inte börjat mattas av det minsta. Uppenbarligen behövde hon verkligen få "bränna ur systemet" ordentligt! Så jag lät henne fortsätta i vänster galopp en stund till. Då hade hon bara sänkt hastigheten en aaaaning, men började kännas lite snubblig, så jag antog att det var säkrast att sakta av till skritt. 

Hamingja verkade SÅ nöjd!!! Men flåsade som en blåsbälg och fick därför fortsätta uppför backen i skritt. När man kör intervallträning - den effektivaste formen av konditionsträning -  har jag fått lära mig att hästen talar om hur långa skrittpauserna behöver vara. Nämligen till dess hästen åter andas normalt. Nu verkade det som att Hami skulle behöva skritta resten av backen för att återhämta sig helt. 

Men när vi var nästan uppe bestämde jag mig för att ändå göra en högerfattning också, bara för att stämma av att den fungerade lika bra. För att bygga muskler är det ju också själva fattningen som är effektivast, så jag kunde ju sakta ner till skritt igen efter bara ett par galoppsprång och ändå ha fått flera bra träningseffekter. Galoppfattningen var också klockren - min duktiga häst!!! Men dessutom överraskade hon mig med att även nu ta i "ända från tårna" och bjuda på runda, fina galoppsprång med ordentlig höjd och trevlig form! Här fanns inte minsta tendens till att kännas trött och matt - så en mycket nöjd Hamingja fick fortsätta att galoppera uppför den sista biten av backen!

Väl uppe satt jag av för att hon skulle få "flåsa ur sig" ordentligt (det var ju ganska varmt dessutom) och passade även på att sadla om. Jag red även i skritt hela vägen nerför backen och en stund efter Torrbergsvägen, så att hon verkligen skulle få hämta sig och ev mjölksyra skulle hinna lämna musklerna. 

Under tillbakavägen red jag flera sekvenser samlad skritt - där några smackningar resulterade i att hon verkligen vinklade in haserna och kom upp med bogarna - och övergångar till arbetstempo tölt. Där verkade det faktiskt som att mitt fokus på sitsen i tölt börjar ge resultat - jag kunde behålla den önskvärda töltsitsen längre sträckor! I alla fall när jag rider ensam och därför lyckas hålla fokus på sitsen känner jag i ett tidigare skede när det börjar dra iväg åt fel håll. Och upptäcker jag det i ett tidigare skede kan jag också korrigera utan att behöva gå ner i skritt igen först. Det är SVÅRT att lära gamla hundar sitta... men uppenbarligen inte helt omöjligt i alla fall! 

När matte lyckades sitta ordentligt och dessutom låta händerna ha ett lätt stöd mot manken för att verkligen vara stilla - tackade Hamingja genom att bibehålla en riktigt trevlig tölt i arbetstempo! Och matte bara NJÖT!!! För att inte överanstränga henne tog vi också flera riktigt långa skrittpauser under hemvägen - för hon hade ju även fått jobba REJÄLT i galoppbacken! 

Men vi hann också med ytterligare galopp uppför en av Torrbergsvägens lite längre backar. Jag valde höger galopp eftersom vi ridit mest vänster i den långa galoppbacken. Och Hamingja tackade verkligen inte nej till ytterligare en galopp - nu när vi dessutom var på hemväg! Så efter ytterligare en klockren galoppfattning ur halt var det än en gång mycket aktiva bakben som gav trevlig höjd i sprången och trevlig längd på överlinjen!

Resten av hemvägen blev det sedan f f a skritt - för nu hade hon ju verkligen fått jobba ORDENTLIGT och dessutom gjort det så BRA!!! Atli brukar säga att hästarna känner när vi tycker att de är duktiga! Och att Hamingja är en sådan häst som mår som bäst när hon får arbeta ordentligt. Och hela hon utstrålade verkligen HARMONI! Ja, förutom när vi än en gång behövde passera förbi ängen med alla UFO:n - då behövde hon ju fokusera på dem för att säkerställa att de inte planerade ett bakhåll...!

Hamingja och jag erövrar Trappberget!

Efter gårdagens relativt intensiva töltträning ville jag ge Hamingja ett mer muskelavslappnande/  stretchande ridpass idag och tänkte då också passa på att försöka hitta alternativ till asfaltvägen (där bilarna oftast kör väldigt fort ÄVEN förbi en häst) för att ta sig till den trevliga Torrbergsvägen. Inledde därför med att INTE rida ut på asfaltvägen vid utfarten från Höbäcken utan istället rida genom skogen längs med vägen.

Till att börja med fungerade det bra och Hamingja frustade så belåtet när hon fick kryssa fram mellan träden. Men sedan kom vi ner i en sänka där marken bara blev mer och mer sank... När hon plötsligt sjönk ner till knäna i gyttja tvärvände lilla fröken och jag var HELT enig med henne om att gå tillbaka samma väg som vi kommit.  Jag ville ju verkligen inte riskera att hon skulle trampa av sig en eller flera skor! Sankmarker samt terräng med stora, vassa stenar gömda under mossa är de två värsta ridunderlag jag vet... och Hamingja håller definitivt med mig i det första fallet i alla fall!

När vi åter hade fast skogsmark under hovarna red jag ut till Seletvägen och kunde då konstatera att vi knappt var halvvägs ner mot ängen med valackhagen - så vi vann inte så mycket på att rida genom skogen...  Däremot kanske marken på andra sidan av bilvägen kunde fungera bättre att rida på - det kunde vi ju testa på vägen tillbaka!

Resten av sträckan bort till Torrbergsvägen red jag sedan längs asfalten, men väl där var vi mer lyckosamma i vårt projekt att hitta nya ridvägar! Jag hade ju sett igår att det vid den första sommarstugan såg ut att gå en väg in i skogen på motsatt sida av vägen och att denna i alla fall i början såg ut att löpa ganska parallellt med Torrbergsvägen. Nu red vi in där och vägen visade sig vara riktigt, riktigt fin! Bara på ett enda ställe plaskade det lite kring Hamingjas hovar men i övrigt var den torr och fin trots den regniga sommaren!

Det blev riktigt "gymnastiktrav" för Hamingja när hon fick länga och korta stegen för att anpassa sig efter underlaget. Jag får fortfarande vara den förståndiga av oss som försöker anpassa hastigheten till underlaget - men hon är i alla fall betydligt mer säker på foten nu än när jag köpte henne. Och under våra skogsturer med Elisabeth och Démantur har han lärt henne att det kan vara bättre att sänka farten än att öka den om det är knepigt med balansen... och det minns hon i alla fall i bland!

Skogsvägen vi följde slutade uppe på toppen av det som visade sig heta Trappberget (såg jag nu när jag kommit hem och kollade kartan.) Jag tänkte att vi borde ha haft med oss en Midur-flagga att fästa där uppe på bergets topp... men kunde sedan konstatera att vi faktiskt inte var först här uppe - för det fanns faktiskt ett älgtorn lite längre bort. Och då gjorde ju fadäsen med flaggan inget. När bilden togs tror jag att vi tittade mot Boden och där verkade de ju inte ha något vidare väder... men vi hade uppehåll i alla fall!

När nu terrängridning ändå stod på schemat för dagen gjorde vi även ett försök att rida genom skogen  ner till Torrbergsvägen - det är ju alltid roligare när man kan rida runt! Men när efter en stund kom ner i lägre terräng och marken blev allt mer sank bestämde jag mig för att istället rida tillbaka samma väg som vi kom.

Under hemvägen testade jag även att rida i terrängen på motsatt sida av vägen, från ungefär mitt emot ängen med valackhagen och upp till Höbäcken-infarten. Större delen av sträckan red vi precis bara på andra sidan diket och där var det bra underlag. Men på ett område var det så tätt med sly ända ut till diket, så att det var lättare att ta sig fram en liten bit in från vägen. All "terrängskritt" var förstås utmärkt stretching för Hamingjas muskler så förutom att vi fått vidga våra vyer något var också det viktigaste syftet med dagens ridpass definitivt uppnått! 

Härlig känsla i tölten!!!

Hamingja i "sommarspolspiltan" efter dagens träningspass!

Lilla fröken var aaaningen skeptisk när vi idag skulle rida ut från gården i Höbäcken: "Matte, är du HELT säker på att vi ska ge oss iväg alldeles ensamma??!!" Men när mitt svar blev: "Jo, jag är HELT säker!" svarade hon ändå "OK!" Och sedan skrittade hon på riktigt avslappnat - fast hon var tvungen att hålla lite mer koll på omgivningarna idag när hon inte hade Hremsa eller Dotla att överlåta det ansvaret på. 

Precis som igår följde vi Seletvägen åt vänster mot Torrbergsvägen. Och jag passade på att spana in skogen vid sidan av vägen för att se om man kanske bitvis skulle kunna rida där istället för ute på vägen. Det är visserligen inte så mycket trafik, men de bilar som kommer kör oftast ganska fort och passerar onödigt nära ibland... Till att börja med såg terrängen vid sidan av vägen också ut att fungera bra för ridning, men man måste ta sig ut på vägen igen innan man kommer till ängen med valackhagen för att inte stoppas av breda och djupa diken.

Vi började uppvärmningen med tölt i lång, låg form redan ute på asfalten och när vi kommit in på Torrbergsvägen började jag successivt plocka upp henne i formen samtidigt som jag hela tiden försökte tänka på min sits och justera den vid behov. Det känns definitivt som ett steg framåt att jag allt mer börjat upptäcka själv när jag behöver justera sitsen - i alla fall efter en stund. Ofta tack vare att jag märker att Hamingjas rörelser försämras - då försöker jag alltid börja med att fundera på om det kan vara mitt fel. Och det är det oftast...! 

Idag red vi en lite längre sträcka, fram till den långa galoppbacken, innan vi vände "hemåt" igen. Då hade vi redan hunnit jobba endel med samlingen i tölt med hyfsat resultat, d v s hyfsat mycket samling på lösgjord häst. När vi nu var på "hemväg" kopplade förståss Hamingja in "bakbensturbon" - något som verkligen gjorde underverk! Jag fick jobba lite med lösgjordheten, men sedan kom hon verkligen upp med bogarna och det kändes som att vi dansade fram! Till skillnad från igår lyckades jag dessutom behålla den känslan en liten stund! 

Gav henne en skrittpaus på långa tyglar innan vi fortsatte med en ny sekvens i arbetstempo tölt. Även nu lyckades jag behålla den häftiga känslan från de första töltstegen under en liten stund! För att inte överanstränga henne red jag bara korta sekvenser tölt i denna samlingsgrad, med skrittpauser på lång tygel där emellan. Förutom att ge henne möjlighet att sträcka ut och syresätta musklerna så kändes det också bra att hela tiden få stämma av att hon inte stressade upp sig utan verkligen kunde "trycka på off-knappen" mellan sekvenserna av hård ansträngning. (Note to self: om jag skulle glömma den känsla i arbetstempot som jag strävar mot kan jag istället fråga mig: "Flåsar hon från första steget?" Är svaret nej har vi fuskat med samlingen.)

Det blev verkligen ett maxat töltträningspass idag! Alltså borde vi ägna oss åt något helt annat i morgon, tänkte jag när jag lät henne skritta sista biten ut till Seletvägen. Kanske rida mer i terrängen?! Strax innanför vägbommen ut mot Seletvägen går det in en skogsväg upp till vänster - den borde vi utforska! Dessutom kan det ju vara ett bra tillfälle att även försöka rida i skogen vid sidan av Seletvägen så långt det är möjligt. Första delen och sista delen av sträckan från Höbäcken till Torrbergsvägen borde fungera - bara vi hittar bra ställen att ta oss ut på vägen där emellan. Ett bra uppdrag inför morgondagen, med lösgörande terrängridning ifall Hamingja har lite träningsvärk i "töltmusklerna"!

Moraliskt stöd gör susen!

Hamingja hör ljudet av hovar som närmar sig gården i Höbäcken...!

...och strax dyker Carola & Sara upp på skäck-Hremsa och Dotla, för att följa oss ut på ridtur. Både Hremsa och Dotla är högre i rang, så med dem före var det inte alls lika läskigt för Hamingja att ge sig ut i det okända som det var igår när hon var ensam. Vi hade avvaktat med ridningen till sen eftermiddag med förhoppningen att regnet skulle upphöra. Och det visade sig vara en riktig satsning, för som ni ser på bilden ovan hade solen t o m kommit fram!!!

Vi följde den asfalterade Seletvägen bort till Torrbergsvägen, där vi red in och sedan kunde njuta av dess perfekta ridunderlag! Och som ni ser var Hamingja så avslappnad att jag t o m vågade plocka upp mobilen ur fickan och fota - det var INTE aktuellt när jag satt på hennes rygg igår kan jag säga! Men bakom de trygga förebilderna Hremsa och Dotla var hon alltså åter "simi-safe" som de säger på Island. 

Vi har ju en runda vi brukar rida från Mariebäck, längs en stig genom skogen, för att sedan följa Torrbergsvägen fram till en annan stig som också leder tillbaka till Mariebäck. Och när vi nu kom till den första av dessa stigar tog Carola och Sara in där för att återvända hemåt. Hamingja var liiite tveksam när jag istället bad henne fortsätta vidare längs Torrbergsvägen på egen hand - men hon var tillräckligt styrkt av det tidigare sällskapet för att snart vara med på noterna igen! 

Hon frustade belåtet när vi fortsatte att varva töltsekvenser med skrittpauser längs den fina vägen. När vi sedan vände tillbaka "hemåt" (d v s mot Höbäcken) igen ökade jag graden av samling i tölten och hon kändes riktigt fin!!! Särskilt i de allra första töltstegen - jag måste verkligen lära mig att bibehålla den känslan lite längre!!!

Tillbaka längs asfaltvägen fick hon sträcka ut och varva ner med en lägre form i tölten. Medan matte log från öra till öra - så HÄRLIGT att få rida sin häst igen! Vilken TUR att vi kunde få sällskap av Carola och Sara så att vi kunde få denna härliga upplevelse!!! 

När Hamingja åter gick i beteshagen med Litlamin och Ella gick jag för att även kolla till valackerna. Bl a satte jag på Démantur hans flugtäcke, vilket hade fått torka efter regnet. Medan jag stod där och knäppte alla spännen stod Hector och "pillade" mig i håret med mulen - han är t o m ÄNNU mer gosig än storasyster Hamingja!!!

Borta bra men hemma Hamingja-häst!!!

Sommarsadelkammare - check!!!

I går kväll kom vi hem efter vår vistelse på Holmön utanför Umeå där vi firat min pappas 80 årsdag, samt äldste brorsonens 25-årsdag. Det var verkligen jättetrevligt, men jag längtade ändå hem till Hamingja... Idag har det visserligen regnat REJÄLT hela dagen, men det kunde jag ju inte ta någon hänsyn till...! Innan jag åkte hemifrån pratade jag med Eva i flygledartornet och hon sa att vädret just omklassificerats från "heavy rain" till "moderate rain". PERFEKT! tänkte jag, men det växlade nog tillbaka igen...i alla fall kändes det så...!

Hästarna går ju på bete i Höbäcken nu, men jag började med att åka till Mariebäck och hämta ridkläder och utrustning - bagageutrymmet i vår äldre bil kommer nu att få agera "sommarsadelkammare" ett tag framöver. Väl på plats i Höbäcken fick jag sedan ett glatt välkomnande i stohagen! Inte oväntat försökte Litlamin snabbt krypa in i grimman jag höll i handen - precis som mamma Lára gjorde! Men Hamingja skyndade fram och flyttade undan Litla. Budskapet var tydligt: "MIN matte och MIN grimma!!!" 

Fast ganska snart var Hamingja inte längre så positiv till mattes inblandning i hennes liv...  Jag kan inte påstå att det var jättemysigt att stå ute i ösregnet och sadla...och när Litlamin och Ella dessutom började rusa runt och gnägga hysteriskt efter Hamingja blev min lilla fröken också allt mer uppjagad och spänd. Tillslut stod hela hon och vibrerade... och när jag satt upp kändes det verkligen som att sitta på en bomb som kunde detonera när som helst... Jag hade inte varit beredd på denna reaktion, eftersom vi för det mesta rider ut själva. Och Hamingja brukar inte bry sig om att Litlamin (o/e Dotla) gnäggar efter henne... Men nu var vi ju inte hemma i Mariebäck och det innebar uppenbarligen en VÄLDIG skillnad...

Efter en stunds försök att få Hamingja att slappna av på volt resp att bara stå stilla och sänka huvudet (normalt ett MYCKET effektivt sätt att hjälpa en häst att slappna av!) kunde jag ändå inte förmå henne att gå bort från hagen. Så jag insåg att jag helt enkelt fick "backa tillbaka och börja om." Alltså satt jag av inledningsvis leda henne istället. I början fick jag lirka henne framåt steg för steg och sedan började hon istället stressa framåt i "racerskritt" med huvudet i vädret... 

Till att börja med bar jag uppsittningspallen med mig, ifall hon skulle lugna ner sig tillräckligt för att det skulle vara lönt att göra ett nytt ridförsök. Men snart insåg jag att vi knappast skulle uppnå det läget idag så strax innan vi kom ut till asfaltvägen lämnade jag pallen vid skogsvägens kant. Bestämde mig för att fortsätta gå med henne åt samma håll som jag tänkt rida - nämligen längs asfaltvägen bort mot infarten till Torrbergsvägen. Där brukar vi ju rida, fast vi kommer ju från ett annat håll, men kanske skulle Hamingja ändå känna igen sig?!

Innan vi kom till Torrbergsvägens infart passerade vi den sträcka där Höbäckens valackhage går nästan ända fram till Seletvägen. Och när Hamingja fick syn på valackflocken verkade hon inte veta vad hon skulle tro... Här var hon utkastad i vida världen - långt från ära och redlighet - och plötsligt får hon ändå se några av Mariebäckhästarna... hon måste befinna sig i ett parallellt universum...!!! Även grabbarna tyckte uppenbarligen det var MYCKET spännande att plötsligt få se en häst på "fel" sida om deras hage...!!! Så det blev en hel kör av gnäggande från båda håll!

När vi en stund senare gick tillbaka längs asfaltvägen var Hamingja fortfarande väldigt spänd och jag funderade på hur jag skulle hjälpa henne att slappna av igen. Något som brukar vara effektivt är att låta henne arbeta, så att hon måste fokusera på det och glömmer bort att vara uppjagad. Men vad kunde jag göra från marken, när jag dessutom hade ena handen upptagen med att bära uppsittningspallen? Kunde det ändå vara möjligt att träna samlad skritt från marken - trots att jag bara hade en hand fri till att hålla tyglarna?! 

Bestämde mig för att det var värt ett försök i alla fall - och det visade sig gå lååångt över förväntan! Små kramningar med handen som höll tyglarna visade sig vara tillräckligt för att hon nästan skulle börja piaffera! Och när jag dessutom gav signal om att sänka huvudet frustade hon t o m några gånger! Med tanke på omständigheterna var jag VÄLDIGT nöjd med att i alla fall ha fått henne att slappna av under några ögonblick. 

Hamingja själv blev VÄLDIGT nöjd när jag en stund senare släppte ut henne i hagen igen. Hon satte iväg i galopp och slog bakut några gånger - som för att tala om för de andra att hon minsann överlevt något JÄTTESPÄNNANDE! Blir intressant att se hur hon reagerar nästa gång - om det blir mindre dramatiskt att lämna de andra på betet eller om reaktionen håller i sig. Men jag fick ju i alla fall tillbringa tid med min häst! Och nu är ju dessutom "sommarsadelkammaren" klar att använda!

Semester!

Hamingja och jag har haft lite semester - men nu är vi snart igång igen!!!

Bilden ovan har några år på nacken, från tiden innan jag tillslut fick köpa min drömhäst. Vilken TUR att Sylvias bestämda "Hamingja ska ALDRIG lämna gården!!!" tillslut inte längre innebar "Hamingja ska ALDRIG säljas!!!" utan bara sin ordagranna betydelse - att hon skulle stanna i Mariebäck - så att hon kunde bli min!

Efter fyra dagar i Umeå för att fira min pappas 80 årsdag ute på Holmön (vilken helt levde upp till sitt epitet "Sveriges soligaste ö") tillsammans med resten av familjen började jag längta så oerhört mycket efter min fina häst så i eftermiddags vände vi tillbaka norrut igen. Och i morgon är planen att Hamingja och jag ska börja utforska ridmöjligheterna kring Höbäcken! Jag får helt enkelt göra som under åren i Kiruna, när vi hade våra sommarbeten 1 mil eller mer från stallet: göra om bilen till sadelkammare t v. Så jag får börja med att åka till Mariebäck för att hämta utrustning och ridkläder, inkl regnkläder - för de verkar tyvärr behövas i alla fall de närmaste dagarna...

The best of Hamingja!!!

Ella, Hamingja, Hremsa och Litlamin på sommarbete i Höbäcken!

Efter dagens träningspass fick Hamingja ansluta till de andra i Höbäcken - gissa om hon blev lycklig??!! Och det hade hon VERKLIGEN förtjänat - för dagens ridpass måste ha varit det bästa jag någonsin upplevt utan att ha hjälp av någon instruktör! Små och stora detaljer - ALLT "satt där det skulle"!!!   I skritten var Hamingja tillräckligt avslappnad för att kunna gå med mulen i backen när hon fick hellånga tyglar. Men samtidigt var det MASSOR av energi och REJÄLT "tryck" i steget när vi red de andra gångarterna. 

Klockrena övergångar från tölt till trav - TROTS att hon annars gärna väljer att bara tölta fortare och fortare när hon är riktigt "på". Fyra lika klockrena galoppfattningar med trevlig bärighet i båda galopperna samtidigt som hon ändå inte blev helt speedad av att få galoppera utan direkt efter resp galoppintervall belåtet skrittade med mulen i backen igen! 

Den allra största njutningen var ändå den samlade tölt som hon bjöd på idag - några korta sekvenser hade t o m samma häftiga känsla som när Atli precis hade ridit henne! (Det kändes som att hon plötsligt hade "extra fjädring" i framhovarna!) Och som avslutning riktigt, riktigt härlig "tävlingstrav"! 

Ja, det var verkligen en enda lång samling höjdpunkter - som en samlingsskiva från en känd artist! "The best of Hamingja!!!" Efter dessa maxade upplevelser fick jag assistans av Carola med att skjutsa Hamingja till Höbäcken. Till Dotlas stora förtvivlan förståss... ("Även du min Brutus...!" måste hon ha tänkt om att hennes Carola faktiskt deltog i detta...!) Att Démantur gick i hagen bredvid var fortfarande ingen tröst... Men förhoppningsvis blir hon lite gladare i kväll när "skäck-Hremsa" flyttar tillbaka från Höbäcken för att göra Dotla sällskap. 

Anledningen att Dotla inte får gå med de andra i Höbäcken är att hon enligt tidigare fodervärd haft "fångkänning" vid något tillfälle och därför för säkerhets skull endast bör gå på magert bete. Det är verkligen lite ödets ironi i o m att hon faktiskt skulle behöva lägga på sig ett antal kilo så utifrån den aspekten skulle hon ha större nytta av Höbäcken-betet än de flesta andra... Men förhoppningsvis ska även det magrare betet i Mariebäck vara tillräckligt för att hon ändå ändå ska hinna lägga på sig lite mer innan sommaren är slut. 

Hamingja kommer att få fem vilodagar nu, men sedan tänkte jag komma igång att rida igen. Det blir spännande att utforska vilka ridvägar som kan finnas runt Höbäcken. Förra sommaren var hon ju skadad så jag red aldrig medan de gick på betet. Men nu är vi ju i toppform så det är bara att rida på!!!

Drogen som inte kan överdoseras!

Oj, oj, oj - nu är jag så där Hamingja-hög igen!!! Tur att detta är en "drog" som inte kan överdoseras!!! Igår hade både Hamingja och jag välförtjänt vila efter helgens intensiva - och framgångsrika - träning för Atli. Men idag var det dags att repetera övningarna från kurshelgen medan vi båda hade dem i färskt minne.

Det kändes ganska ödsligt i Mariebäck idag, när alla hästar utom Hamingja, Dotla och Démantur nu går på bete borta i Höbäcken. Och det blev ju en extra stor kontrast mot i helgen då de flesta av gårdens hästar fortfarande var kvar hemma och dessutom alla kurshästarna - det verkligen hästar överallt! I

nte heller idag ville Hamingja bemöda sig om att komma när jag ropade... men till skillnad från i helgen hade hon i alla fall inte gömt sig utan stod fullt synlig tillsammans med Dotla. Och med grimman på var det med riktigt ivriga steg hon följde med upp till stallet. Även Dotla följde med och drabbades förståss av en förkrossande separationsångest när hon blev lämnad ENSAM på insidan av grinden... Plötsligt var hon den enda hästen I HELA VÄRLDEN och gnäggade förtvivlat!!! Att Démantur faktiskt gick i hagen bredvid var uppenbarligen ingen tröst... men han är ju vallack och inte någon av "Dotlas hästar"!)

Hamingja däremot reagerade inte alls på Dotlas gnäggande utan verkade helt oberörd - men otack är ju också världens lön...! När jag nu uppenbarligen sett till att placera mig själv högst upp på Dotlas "svarta lista"... vill jag ändå framhålla att jag i alla fall planerat att träna på ridbanan och eftersom vi då aldrig skulle försvinna utom synhåll från stohagen hoppades jag att skadan kunde begränsas något i alla fall...!

Hamingja visade sig vara PRECIS lika fantastisk som i helgen! Efter sedvanlig uppvärmning a la Atli (lite extra grundlig t o m ifall hon var stel efter helgens alla prestationer) arbetade vi med samling från marken. Och nu var jag åter på den ursprungliga nivån när vi arbetade i båda varven, tre långsidor vardera. Riktigt fint gick det! Hamingja blir ju alltid extra "taggad" i höger varv men när hon sedan fått sin sedvanliga sadla om-paus (då hon vet HELT säkert att jag inte kommer att be henne om  något annat än att stå stilla) kändes hon inte alls stressad när jag åter satt i sadeln.

Precis som i helgen inledde jag i höger varv och initialt var hon lite spänd och hög i formen i den samlade skritten, men ganska snabbt uppfattade hon signalen och att länga halsen och sedan kunde vi göra en riktigt fin övergång till samlad tölt utan minsta tendens att hon skulle lägga sig emot i handen. Ö h t arbetade hon riktigt fint i högervarvet och även om jag förståss fick påminna om formen då och då räckte det med ett par steg i öppna för att hon åter skulle befinna sig mellan hand och skänkel!

I vänster varv kändes hon ganska lösgjord men med "Atli-effekten" fortfarande i färskt minne förstod jag att det fanns ännu mer att förvänta sig. Dessutom började det vara dags att tillföra mer energi och jag bestämde mig för att bli HELT GALEN och SMACKA en gång...!!! :-O Men lilla fröken verkade känna på sig vilket trauma som väntade för innan någon smackning hade hunnit lämna mina läppar hade hon gjort ett HJÄÄÄÄÄÄLP MATTE TAR TAR DÖD PÅ MIG-hopp och när hon ett par sekunder senare åter var kontaktbar hade jag all energi jag kunde önska från bakbenen och därmed också lösgjordhet på en ny nivå! WOW!!!

Nu hade jag ju inte någon Atli till hands, som kunde säga åt mig att vara förståndig och avrunda träningspasset medan vi fortfarande var på topp. Men efter en stunds töltnjutning lyckades jag ändå förmå mig att låta henne sträcka ut och slappna av i tölt på volt. Det tog inte lång stund för henne att varva ner ganska ordentligt - vilket jag tar som ett tecken på att träningen visserligen varit ansträngande men inte obehaglig. Hon ÄLSKAR ju verkligen att tölta saaaaaakta med långa tyglar och nosen i backen dessutom! Men det är lite intressant att hur lugnt hon än "lullar på" i nedvarvningstölten så blir det samma totala förvandlig när jag ber om trav - då trampar hon ifrån med sådan energi att man kan tro att vi precis börjat rida!

Jag var fantastiskt nöjd med min FINA häst efter detta ridpass!!! Och Hamingja hade som vanligt bjudit på en hel del belåtna frustningar så hon förstod också att hon varit duktig! När hon sedan fick gå ut i hagen igen var det Dotlas tur att bli JÄTTENÖJD - så "slutet gott - allting gott!" får man väl säga?!

Burberryrutigt - när Hamingjas matte själv får välja!

 

Hamingja i nytt schabrak med "Burberry-rutor"!!!

I kväll skulle hovslagaren sko Hamingja och jag passade på att rida innan för att hon skulle vara lite trött och därmed inte bli så otålig under skoningen. Dessutom blev det invigning av det nya, snygga schabraket på bilden! Jag har fått "vidga mina vyer" nu när jag har en brun häst. Mina tidigare svarta resp skimmel/vita hästar var jättefina i de flesta färger inkl några av mina favoriter som rött och grått. Men på en brun häst tycker jag dessa färger blir lite tråkiga... Samtidigt som olika beige nyanser - som jag aldrig tidigare varit så svag för - blir jättefina på henne! I ett material med lyster - som i grimman på bilden ovan - kallas färgen ofta "champagne" och förhoppningsvis kommer jag även att kunna visa upp henne i schabrak i den färgen!

För ovanlighetens skull stod jag utanför stallet när jag gjorde i ordning Hamingja inför ridpasset. Inne i stallet höll nämligen Démantur på att bli skodd och han som är så genomsnäll och vänlig i alla andra sammanhang behöver få lugnande medel för detta. Och då vill man ju undvika allt som kan få honom att piggna till igen - som att en annan häst kommer in i stallet. Eller Dotlas förtvivlade gnäggningar ifall Hamingja skulle försvinna ut ur synhåll. Hamingja brukar inte uppskatta allt för stora avsteg från rutinerna, men detta tyckte hon var TOPPEN för då kunde hon ju passa på att äta gräset som växte utanför stallet!

För att fortsatt hålla oss inom Dotlas synhåll - samt för att jag hade lite begränsat med tid innan det var dags för Haminjga att få "fotvård" - blev det precis som igår ett träningspass på ridbanan. Idag kändes hon aningen stelare under uppvärmningen, vilket antagligen berodde på att vi tränade extra mycket samling från marken igår och f f a i högervarvet tar hon ju verkligen i för kung och fosterland! Men när vi nu hade lite ont om tid och jag självklart inte ville ge avkall vare sig på uppvärmningen eller den lika viktiga nedvarvningen stod jag över arbetet vid hand och tränade bara samlingen uppsuttet. 

Precis som i helgen började vi i höger varv och det är verkligen roligt hur mycket bättre det fungerar numera! Tidigare har hon ju blivit arg och uppstressad när jag "kommit åt" höger bakben som man gör i höger varv. Under helgens Atlikurs blev hon inte längre arg, men första lektionen för Atli krävdes ändå flera varv runt ridbanan i öppna innan hon accepterade att helt komma in mellan hand och skänkel i den samlade tölten. Nu gick det betydligt snabbare - men jag får förståss fortfarande lägga in ett par steg öppna ganska ofta för att "hämta tillbaka bakbenen". 

Några riktigt trevliga sekvenser i samlad tölt - i båda varven - lyckades vi få till även idag så när det var dags att börja varva ner var jag minst lika nöjd som min frustande häst! Hon blev inte mindre nöjd av att få lite betfor innan det var dags för hovslagaren. Där skötte hon sig utmärkt - ja faktiskt betydligt bättre än vad man hade kunnat kräva... För när hovarna var verkade och fyra nya skor satt på plats kissade hon en rejäl pöl på stallgången. Normalt undviker hästarna in i det längsta att kissa på betonggolvet eftersom de inte gillar att det skvittrar... Alltså måste hon ha varit ordentligt kissnödig under skoningen UTAN att protestera ens när hovslagaren lyfte hennes bakben. Och ni kan ju själva tänka hur det ska kännas när man är kissnödig och någon håller upp ens ben så att urinblåsan trycks ihop... knappast särskilt behagligt...!!! Något annat betyg än "Med beröm godkänt" kan definitivt inte komma på fråga för lilla fröken i detta fall alltså!

Häftig, häftigare, Hamingja!!!

Dags för tredje kursdagen och så som Hamingja presterat under denna helg kändes det som att jag inte kunde förvänta mig så mycket ytterligare. Hon är ju i o f s en häst med så mycket arbetsvilja att trötthet aldrig brukar vara något problem - men hennes matte kände sig i alla fall rätt trött och sliten vid det här laget... Men min FINA häst visade sig ha ork för oss båda!!! Och när jag åter fick bli rejält Hamingja-hög så var ju även min trötthet som bortblåst!

Innan vår första lektion hade vi även idag en lång mysstund i stallet (trots att vi denna gång faktiskt inte var helt ensamma där.) Hamingja var så avslappnad och vilade mulen allt tyngre i min fammn. Tillslut trycktes näsborrarna ihop så att hon började snarka!

Och när det sedan var lektionsdags fortsatte Hamingja att "samla poäng" genom att vara lika avslappnad och harmonisk i uppvärmningen som hon varit hela helgen. När vi påbörjade "själva arbetet" med att träna samling för hand berömde Atli henne för att hon vinklade in bakbenen och kom upp med bogarna, precis som man vill att de ska göra. Och själv hade hon uppenbarligen full koll på att hon var jätteduktig för hon frustade så belåtet flera gånger trots den ansträngning en sådan grad av samling innebär!

När jag sedan åter satt i sadeln för att träna vidare på samlingen uppsuttet, till att börja med i höger varv,  började hon som vanligt med att vara lite överambitiös, spänd och hög i formen samtidigt som hon sköt ut innerbogen istället för att böja sig i sidan när jag bad om en öppna... Men sedan jag lirkat lite med henne så att vi lyckades enas om en öppna kom längden på överlinjen vilken vi sedan också kunde bibehålla i övergången till tölt.

Atli uppmanade mig att dessutom ställa höger-vänster lite då och då, precis som igår, för att få och bibehålla full eftergift och i o m detta bjöd Hamingja också på en tölt med lösgjordhet och bärighet som Atli berömde flera gånger. Om inte matte var Hamingja-hög redan innan så var hon det definitivt nu! Och Hamingjas belåtna frustningar visade att hon även nu förstod att hon var jätteduktig!

Johan var med mig till Mariebäck och fotade under denna lektion. Han fick även äran att föreviga Atli, som dagen till ära hade ett paraply som skydd för solen, med Atlis mobilkamera. Så den bilden dyker antagligen upp framöver på ett Facebook nära dig! När lektionen var slut och det var dags för dagens lunchuppehåll passade Johan på att testa sin nya 360-gradersfilmkamera i ridsammanhang. Han ställde kameran mitt på ridbanan och jag lät Hamingja nedvarvningstölta ett varv för att vi ska kunna utvärdera inför ev framtida filmning av ett ridpass. Nu är ju inte nedvarvningstölten det mest spektakulära att ha på film... men ändå lite roligare än ett varv skritt och jag ville inte be Hamingja dubbla budskap genom att kräva samling i tölten igen efter att vi hunnit varva ner i slutet av lektionen.

Här är Atli med paraplyet, fotograferat med Johans egen kamera, när vi tränar samling från marken.

Inför dagens sista lektion påpekade Atli att när man successivt höjer ribban för vad man vill att hästen ska prestera så får man vara beredd på att det kan komma lite protester initialt. För precis som när vi människor tränar måste det innebära en ansträngning för att ge utveckling av styrka o/e kondition, beroende på vad man tränar. Det man ska göra när en sådan protest kommer är att lösgöra hästen på denna nya nivå. Och när hästen sedan gör det man ber om och får beröm för detta kommer den snart att tycka att även detta nya - som först bara kändes jobbigt - är roligt!

Hamingja är ju oerhört uttrycksfull så det brukar inte vara svårt att veta vad hon tycker! När vi t ex tränar samling kan hon ibland resa sig eller sparka bakut som en markering: "Det här är faktiskt JOBBIGT !!!" För att i nästa stund istället frusta belåtet i samma grad av samling "Jag är ju så DUKTIG!!!"

Under Atlikurserna har vi nästan bara tränat samling från marken i vänster varv, men när vi tränat själva har jag även jobbat med högervarvet. Atli sa att de flesta högerhänta tycker det är lite svårare eftersom det innebär att man ska hantera både yttertygel och pisk med vänster hand. I vårt fall tillkommer också svårigheten att kontrollera högerbogen... Hamingja vill nämligen gärna skjuta ut den men i vänster varv har man ju dels staketet som "broms" och kan dessutom använda yttertygeln för att hålla bogen på plats. 

Men i höger varv tränger Hamingja bogen ut mot mig - och tar jag mer i yttertygeln blir det ju bara än värre... Jag har dock provat mig fram till att lägga pisken mot bogen när hon skjuter ut den mot mig och det fungerar riktigt bra! Särskilt som jag oftast inte behöver pisken för drivning i detta varv utan det brukar räcka med att smacka - hon tar ändå i med bakbenen för kung och fosterland! Under denna, kursens sista lektion, tyckte Atli att jag skulle arbeta från marken även i höger varv och min metod för att hålla bogen på plats fick väl godkänt!

Som "läxa" till nästa gång fick jag sedan att fortsätta träningen som hittills - i o m att den inneburit att Hamingja allt mer fått styrka att bära upp sig bättre i tölten. Men att höja ribban något allt eftersom hon blir starkare - och då vara beredd på att det initialt kan komma protester. Och hela tiden rida med fokus på att åter uppnå lösgjord häst vid varje ny nivå av samling.

Oj, så mycket vi har att träna vidare på till nästa kurs - så ROLIGT!!! Detta är precis vad jag tycker är det roligaste med att ha häst - att hela tiden ha något att träna på så att små detaljer "faller på plats" då och då!

Hamingja får en "nära Atli-upplevelse"!!!

Det är verkligen lyxigt att ha möjlighet att träna regelbundet för en av världens absolut bästa islandshästinstruktörer! Och vi som har hästarna inhyrda i Mariebäck har DESSUTOM lyxen att hästarna kan få gå i sin vanliga hage med sin flock mellan lektionerna! Vilket i o f s också kan innebära vissa svårigheter med att hitta hästen i fråga... i alla fall om hästen heter Hamingja...!!! Vis av erfarenheten från i morse såg jag därför till att börja mitt letande efter Hamingja nästan en timme innan jag skulle rida min andra lektion för dagen. Och nog fick jag leta även denna gång...

Precis som tidigare såg jag resten av flocken på långt håll - men där var ingen Hamingja nu heller så det var bara att börja leta. Extremsociala Láradottern Litlamin följde två steg bakom mig när jag gick runt och det var ju visserligen vänligt av henne men jag hade ju hellre sett att hon gått FÖRE och visat var Hamingja höll hus! Men jag behövde i alla fall inte leta lika länge som i morse innan jag hittade min lilla fröken bland buskar och träd längst ner i hagen. Och tack vare att jag börjat leta i så god tid hade vi sedan gott om tid för att göra oss i ordning.

Faktiskt hade vi så gott om tid att vi hann ha en riktigt lång mysstund när hon stod med huvudet i min famn! Det är bara om vi är ensamma i stallet som hon är tillräckligt avslappnad för att mysa på detta vis. Men nu var stallet tomt tack vare att det var lunchuppehåll så alla andra satt ute i solen och åt - så vi kunde ha riktig kvalitetstid tillsammans!!!

När lektionen sedan skulle börja fick jag instruktionen av Atli att värma upp Hamingja precis som vi brukar, på volt i skritt, tölt resp trav. Sedan ville han gärna rida henne en stund för att tydligare känna "vad hon behöver". Hon var precis lika lugn och harmonisk under uppvärmningen som hon varit under de tidigare lektionerna i helgen - härligt både för henne och för mig! Jag fick även arbeta henne en stund från marken i samlad skritt, där Atli berömde henne för att vinkla in sina bakben väldigt fint.

När Atli sedan satt upp önskade jag förståss att min mobiltelefon inte legat kvar i stallet - för jag hade GÄRNA fotat några bilder! Men jag fick i alla fall se och njuta! Och bussiga Malin stod som tur var utanför ridbanan med sin kamera så av henne fick jag sedan den fina bilden ovan!

Atli konstaterade än en gång att Hamingja successivt blir allt starkare i rätt muskler - de som gör att hon kan bära upp sig allt bättre och bättre. Efter en stunds ridning förklarade han också att hon visserligen känts väldigt lösgjord från start men att det ändå funnits en liten, liten stelhet i nacken, vilken han löste upp genom att ställa höger-vänster ett par gånger.

Sedan var det min tur att ta över i sadeln igen och jag säger bara WOW!!! Det var den riktigt häftiga känslan av att sitta på en härligt sviktande pilbåge, spänd från bakdelen och framåt! WOW, WOW, WOW!!! Jag har fått uppleva en liknande känsla vid några tidigare tillfällen när Hamingja också precis haft en "nära Atli-upplevelse" - men den här gången var det absolut häftigast hittills!

Atli instruerade mig att krama lätt höger-vänster då och då för att stämma av att hon var helt avslappnad även i nacken och jag lyckades faktiskt bibehålla den häftiga känslan i tölten! "Jag vill ALDRIG sluta!!!" utropade jag lyriskt!!! Men som tur var fanns ju Atli där och kunde säga till när det var dags att låta Hamingja sträcka ut och varva ner. Så det var enbart hans förtjänst att vi även denna gång kunde avsluta "själva arbetet" INNAN det hade hunnit börja gå sämre. 

Atlikurs dag 2 - ÄNNU bättre!!!

Vadå - har du letat efter mig?!!

I morse skrämde Hamingja mig ORDENTLIGT...!!! Precis som igår skulle jag rida morgonens första lektion, men när jag kom ut på betet kunde jag inte hitta min häst någonstans... Resten av stoflocken betade lugnt tillsammans - men ingen Hamingja... I den nedersta delen av deras beteshage växter en hel del träd och buskar så jag antog att det måste vara där hon gömde sig. Men trots att jag finkammade hela området såg jag fortfarande inte skymten av min häst... 

Storasyster Hremsa är en riktig rymmare och det har tidigare hänt vid några tillfällen att hon fått Hamingja med sig när hon bestämt sig för att gräset är grönare på andra sidan. Men nu är Hremsa i Grönåker på "date" med en hingst så jag kunde ju inte skylla på henne denna gång... Jag bestämde mig tillslut för att gå längs staketet i den bortre delen av beteshagen för att se om det fanns något ställe att gömma sig på där som jag inte kände till. 

Och till min stora lättnad hittade jag tillslut Hamingja bakom några täta buskar i det bortersta övre hörnet! "Och du ska föreställa ett flockdjur...!!!" mumlade jag medan Hamingja helt obekymrad stoppade huvudet i grimman och sedan glatt följde mig tillbaka till stallet. Efter en "racerrykt" och dito sadling satt jag ändå i sadeln, på ridbanan med någon minut till godo innan lektionen skulle börja. Och sedan gick lektionen så superbra att jag snabbt förlät henne trots att hon skrämt mig ganska rejält på morgonen...!!! 

Jag fick rida väldigt självständigt under denna lektion, då det andra ekipaget på banan red sin första Atlikurs och därför behövde mer instruktioner. Jag har varit med om detta vid ett antal tillfällen tidigare och insett att det är VÄLDIGT nyttigt! För även om Atli fokuserar mycket på det andra ekipaget har han ändå hela tiden "ett halvt öga" åt vårt håll och säger till om jag behöver ändra något i ridningen. Men så länge jag gör det jag ska får jag fortsätta på egen hand - m a o ett ypperligt tillfälle att stämma av att jag förstått det han försökt förmedla till mig!

Uppvärmningen var det sedvanliga på volt i skritt, tölt resp trav och Hamingja frustade så belåtet! "Det här kan jag!!!" Sedan arbetade jag henne från marken i samlad skritt och Atli konstaterade att hon vinklar in bakbenen väldigt fint nu! Det märks också att Hamingja förstår att hon är duktig på detta - för hon frustar en hel del även här!

När jag åter satt i sadeln för att träna samlingen uppsuttet bestämde jag mig för att börja i höger varv, eftersom jag igår till min förvåning kunde konstatera igår att det faktiskt gick lättare där än i vänstervarvet. Till att börja med ville Hamingja bli lite spänd och därmed hög i formen men efter några "sänk huvudet-signaler" med tyglarna slappnade hon av. Nu hade Atli kommit bort till mig och instruerade att jag skulle göra övergången till tölt i en öppna med böjning i högersidan och sedan rida in på volt i höger varv. 

På volten skulle jag flytta ut bakdelen med innerskänkeln till dess att hon trampade under sig med höger bak och längde halsen - då skulle jag ge STOR eftergift på tyglarna och berömma massor. Det tog ett par varv på volten, men sedan kom böjningen i sidan, undertrampet med inner bak och en lååååång hals! "Jättebra! Gör några sådana övergångar i båda varven!" uppmanade Atli innan han återgick till det andra ekipaget. Redan andra gången var Hamingja med på noterna direkt från start - vilken skillnad mot tidigare då hon alltid piskat ilsket med svansen när jag bett henne gå undan för högerskänkeln i tölt! 

Efter en tredje töltövergång i höger varv - lika bra som den andra bytte jag till vänster varv och där blev redan den första töltövergången jättebra! När vi gjort två till som i alla fall enligt min bedömning var lika bra, bestämde jag mig för att låta henne sträcka ut och varva ner i tölt resp trav - även om det egentligen var en stund kvar av lektionen. Man ska ju sluta när man är på topp!!! Uppenbarligen höll Atli med om min bedömning . Han hade suttit upp på den andra hästen och när han red förbi oss öste han beröm över Hamingja och förklarade att vi skulle jobba vidare med detta under nästa lektion! 

Övningen öppna öppnar för upplevelse på nya höjder!!!

Jag har faktiskt fullt upp just nu matte... du kan väl komma tillbaka lite senare?!!

Hamingja är en MYCKET upptagen dam så här års som ni ser, och kunde ju förstås inte komma när jag ropade... men när jag väl hittat henne borta på betet var hon inte svår att övertala till att följa med upp till stallet för dagens andra träningspass. 

Även detta ridpass inleddes - förstås - med uppvärmning enligt Atlis upplägg och en belåtet frustande Haminga! Sedan skulle vi fortsätta arbetet med samling - den här gången först från marken. Vi arbetade då i vänster varv och Atli fick (som vanligt) påminna mig om att sänka högerhanden samt att  hålla kontakt på yttertygeln men då gick det riktigt bra trots att det var ett tag sedan jag och Hamingja tränade på detta senast. 

Även sedan jag åter suttit upp i sadeln igen började vi samlingen i vänster varv. Efter ett par övergångar från samlad skritt till dito tölt sa Atli att det var dags att få Hamingja att länga ÄNNU mer på halsen utan att samtidigt "tappa resten". Under förra kursen var ju min stora aha-upplevelse när jag insåg hur jag kunde bibehålla samlingen i tölt genom att lägga in ett par steg öppna "titt som tätt". Och även nu skulle jag använda öppnan - men under längre sekvenser. 

Atli påpekar alltid att det är tyglarna som kontrollerar bogarna och skänklarna som kontrollerar bakdelen på hästen och nu skulle jag alltså m h a tyglarna flytta in framdelen innanför spåret samtidigt som innerskänkeln gav böjning i sidan. "Rid så till dess hon slappnar av och länger överlinjen med bibehållen energi från bakbenen!" sa han. Och det krävdes också långa sekvenser av detta innan hon började "tänka rätt". 

När jag sedan fick byta till höger varv och göra samma sak gick det överraskande nog mycket lättare att få önskad reaktion! Och när jag sedan fick göra en volt tillbaka och byta varv kunde jag glädjande nog ta med en hel del av känslan från högervarvet över till vänster varv. Tidigare har det alltid varit tvärt om - att vänster varv fungerat bättre och att jag fått försöka ta med känslan därifrån över till höger. Men jag har ridit mycket öppna för högerskänkeln sedan Atli var här senast och uppenbarligen hade den träningen haft god effekt! Det är ju ett gott tecken när hästen på detta sätt byter sitt "svårare varv" - för då har det skett en utveckling där hästen stärkt en tidigare svagare sida! 

I slutet av lektionen hade svetten börjat rinna ner i ögonen på mig, vilket förståss fick mina ögon att tåras, så jag skojade om att jag blev så rörd över att få rida en så FANTASTISK häst! Nu bara LÄNGTAR jag till att få fortsätta träningen i morgon!!!

Atlikurs!!!

HÄÄÄÄÄRLIGT!!!

Bara några timmar efter att jag gått på semester förra fredagen startade vi resan ner till Skåne där vi skulle fira svärmors 80 årsdag. Veckorna innan hade jag dessutom haft så oerhört mycket på jobbet att jag inte orkat rida särskilt mycket... så redan efter några dagar nere på Österlen började jag längta MASSOR efter Hamingja...! Men igår kväll kom vi hem igen och fr o m idag har vi Atlikurs! Med två lektioner per dag i tre dagar får jag nu verkligen FROSSA i ridning!!!

I vanliga fall brukar jag bara hinna rida en lektion på fredagen, eftersom jag jobbar, så det kändes verkligen extra lyxigt när jag även idag skulle kunna rida TVÅ lektioner! Och det var inte bara jag som var nöjd, utan även Hamingja! Under förra året var det ju till största delen rehabträning som gällde för oss, då vi under långa perioder skulle undvika böjda spår och samling... Men nu när vi är tillbaka i "vanlig" ridning igen och åter kan följa Atlis träningsupplägg med uppvärmning och nedvarvning i skritt, tölt och trav på volt och "själva arbetet" där emellan är Hamingja så NÖJD! 

När hon hela tiden vet vad som kommer att hända och vad som kommer att krävas av henne blir hon så oerhört harmonisk och frustar avslappnat mest hela tiden! För en så ambitiös häst som Hamingja är det verkligen viktigt - annars stressar hon så lätt upp sig i sin iver att gissa vad jag kommer att be henne om härnäst... Men nu är matte alltså så där härligt förutsägbar igen och redan under uppvärmningen till dagens första lektion fick Hamingja "njutfrusta" på volten i skritt, tölt och trav! Och när Atli berömde Hamingja var det nästan så att matte började frusta också!

Sedan fick vi arbeta i samlad skritt längs spåret i vänster varv och till att börja med blev Hamingja lite spänd och hög i formen... tills Atli tipsade mig om att ställa liiiite mer till vänster och lägga till liiite mer innerskänkel. Och jag behövde nästan bara tänka att jag skulle göra detta för att hon skulle slappna av och länga halsen i samlingen!!! Tänk att man kan vara så nära men ändå så långt ifrån det man vill uppnå...!!!

Först fick jag varva några sådana sekvenser i samlad skritt med skritt på längre tyglar. Sedan gjorde vi övergång från samlad skritt till tölt - i en öppna - och "kände" lite på samlingen i tölt innan det var dags att varva ner igen. Det kändes verkligen som ett riktigt, riktigt bra första ridpass och dessutom skulle jag ju få rida en lektion till idag - LUXURY!!!

Bloggtorka

Om det verkat dött här på bloggen beror det på att vi är nere i Skåne för svärmors 80 årsfirande. Festen med stort F gick av stapeln i lördags och sedan har bio Assar på att återuppleva ett antal Österlenfavoriter i repris tillsammans med Johans bror Janne och hans Annika. I morgon åker vi hemåt igen och sedan får jag Nora minhästabstinensbmed råge genom att rida Atlikurs i dagarna tre! Fram till dess får jag hålla till godo med att titta på hästar - och hästskötare!