Får behålla vårdnaden - på prov...

Idag var det dags för lektion igen - och nu gällde det att jag skärpte till mig ordentligt för att inte "förlora vårdnaden" om Hamingja...! Vi började uppvärmningen med att briljera i trav på volt - som vi faktiskt är riktigt, riktigt duktiga på nu! Men då var Sylvia fortfarande upptagen med att rida en av hästarna från lektionen innan, så min förhoppning om att vi i alla fall skulle börja "på plus" kom tyvärr på skam... 

Däremot kunde jag glädja mig åt att Hamingja kändes oerhört mycket lugnare och mer avslappnad än när vi inledde lektionen igår - så en hel del av effekten av gårdagens träning satt fortfarande i! Det var först när jag i slutet av vår uppvärmning började provocera lite genom att smacka ett par gånger, som stressen började visa sig igen. 

Vid det laget var Sylvia redo att ta sig an oss och eftersom vi redan var uppvärmda fick jag börja direkt med att tölta på volt i vänster varv. Med tydligt stöd på yttertygeln och Hamingja böjd åt vänster skulle jag, men helt stilla händer (möjligen liiite vibration i innerhandens fingrar) driva henne fram emot bettet. "Det viktiga nu är att du - OAVSETT VAD SOM HÄNDER - håller henne böjd till vänster och fortsätter tänka framåt!" sa Sylvia.

Och Hamingja testade verkligen alla möjliga varianter för att komma undan, från att styva sig i grisepass till att köra upp huvudet och försöka dra iväg eller att låtsas bli rädd och hoppa iväg. När jag ändå behöll böjningen i vänstersidan och drivningen framåt testade hon istället att "försvinna iväg" med högerbogen. Då ville jag - precis som jag gjort den senaste tiden - ställa henne lite utåt för att återta kontrollen över ytterbogen. Men Sylvia uppmanade mig istället att strunta i högerbogen för tillfället och fortsätta hålla fokus på att böja henne inåt. 

Efter MASSOR av drivning insåg tillslut Hamingja att jag inte tänkte låta mig luras den här gången - och accepterade att böja sig i innersidan och då kom också en trevlig längd på halsen! "BRA!!!" ropade Sylvia. "För innerhanden framåt för en tydlig belöning, men behåll stödet på yttertygeln!!!" Nu fick jag också återta kontrollen över högerbogen och det behövdes bara att jag ställde henne utåt ett par steg innan jag åter kunde rida henne böjd inåt och nu med "hela hästen på plats"! "Du har försökt korrigera ytterbogen - när det verkliga problemet var att hon inte riktigt ville böja sig i innersidan!" konstaterade Sylvia. 

För att höja svårighetsgraden började Sylvia nu provocera Hamingja lite genom att då smacka en gång. Vilket förstås resulterade i att Hami körde upp huvudet och försökte kasta sig iväg. "Håll henne bara böjd inåt och fortsätt rida framåt när hon gör så där!" sa Sylvia - och efter en stund hade Hamingja åter lugnat ner sig och slappnat av. Sylvia upprepade smackningarna ett antal gånger och successivt blev Hamingjas flyktreaktionener mindre och mindre samtidigt som det gick snabbare och snabbare för henne att slappna av igen.

Vid det här laget var både jag och Hamingja REJÄLT svettiga - så vi fick en skrittpaus innan det var dags att gå igenom samma process i höger varv. Sedan fick jag rida ut längs spåret och öka drivningen ÄNNU mer samtidigt som jag skulle bibehålla böjningen inåt. "Nu måste du börja RIDA!!!" sa Sylvia. Och efter mina mer än 30 år i sadeln kan man ju tycka att det var hög tid!!! 

Med massor av skänklar, ett samlande säte samt en och annan smackning, med efterföljande "hantering av dess konsekvenser" och när jag dessutom lyckades sträcka på mig fick jag uppleva riktigt, riktigt trevlig tölt! Vilken belöning!!! T o m Sylvia var nöjd med oss innan vi avrundade lektionen! Och hon konstaterade att jag kan få fortsätta rida Hamingja på prov de närmaste dagarna så får vi se om hon sedan behöver ta över ridningen eller inte. "Men du måste börja RIDA...!!!" var hennes avslutningsord. Fair enough, tänker jag!