Låååångtur med Eva och Dád!

Idag har vi ridit en riktig långtur, Eva och jag! (Jag skulle ha haft en nytt schabrak till Feykir, med brodyren: "Om jag tappar något hekto så låt det ligga!" ) Vi var nämligen ute i två timmar och tjugo minuter! Red mot Alviksträsk men tog vänster vid sjön och red lååångt efter vägen in mot stan samt gjorde även en avstickare "off road".

Jag hade gårdagens trevliga tölt i färskt minne och försökte verkligen hela tiden tänka på att sitta ordentligt på rumpan. Det gick rätt bra även idag! När vi passerat sjön galopperade vi uppför flera långa backar. Dád gör sådana våldsamma rivstarter i galoppen - Eva sa sedan att det nästan är risk att få whiplashskada...och jag tror henne! Tidigare skrämde de där rivstarterna Feykir, så att han i vild panik försökte med alla gångarter på en gång... Men nu har vi dels kommit på att det är bäst om Feykir och jag först får göra en balanserad galoppfattning medan Eva och Dád fortfarande travar. Dessutom har Feykir vant sig vid att Daddan sedan kommer som skjuten ur en kanon förbi oss - att det bara är helt normalt.

Vi mötte "massor" av bilar idag också - för att vara på våra ridvägar i alla fall. Säkert tio stycken, varav en med släp, och Feykir var hela tiden HELT obrydd! Jättebra träning för honom!

Mobilkameran har en speciell inställning för att fota vid snö. När jag tog den här bilden på Eva och Dád hade jag tyvärr glömt ändra till den inställningen... Det hade jag däremot när hon tog den tidigare bilden av oss - och ni ser ju vilken skillnad det blir i färgerna! Kul att ha en kamera med så mycket större möjligheter! Fast det gäller ju att komma ihåg att använda dem också.

När vi vände hemåt tittade äntligen solen fram ur en lucka i molnen. Oj, så fint det var med solsken som gnistrade i de frostiga träden och den vita snön på marken!!!

Vi töltade utför en ganska lång utförsbacke och trots att Feykir vid det här laget var ganska trött - vi hade ju faktiskt ridit mer än 1, 5 timme redan - så klarade vi det UTAN att han ramlade ner på bogarna och gick över i grisepass. Men jag satt och tänkte "Sitt på rumpan, Anna! Sitt på rumpan! Sitt på rumpan!!!" hela tiden!

Eftersom man inte kan vara helt säker på att Dád har broms och vi faktiskt var ute på trafikerad väg tänkte vi inte galoppera något på hemvägen, utan hålla oss till skritt och tölt. Men det visade sig att Daddan hade tänkt annorlunda... När vi kom töltande fick hon för sig att en snöklump var farlig, hoppade åt sidan och satte sedan iväg i full galopp hemåt, med Eva nästan liggande bakåt på ryggen i ett fåfängt försök att bromsa. I det läget var faktiskt Feykir JÄTTEDUKTIG!!! Utan större besvär kunde jag nämligen få honom att sakta ner till skritt istället för att springa efter Dád! Vi var på en lååång raksträcka och Feykir skrittade lydigt ända till dess Eva och Dád försvann bakom en kurva längre fram. Då blev han stressad och började småstegra sig lite... För att han inte skulle få för sig att dra iväg efter dem skyndade jag mig att sitta av och gå, vilket genast gjorde honom lugnare.

Själv kände jag mig helt lugn också - även om det dröjde en bra stund innan Eva och Dád tillslut kom skrittande tillbaka mot oss. För Eva är inte bara en mycket duktig ryttare, hon är dessutom flygledare så hon kan hantera kritiska situationer med stort lugn! Eva konstaterade belåtet att Dád i alla fall inte hade lyckats springa hela vägen tillbaka till stallet med henne.

I fortsättningen höll vi oss till tölten - även Dád - och avslutningsvis briljerade Feykir och jag med att kunna trava också - fast det var hemväg! Daddan blir alldeles för speedad för att ha tid med något sådant trams!

Tillbaka i stallet fick våra svettiga hästar stå inne med fleecetäcken och torka upp ordentligt medan Eva och jag blev bjudna på riktig festlunch! Yvonne och KG bor i Mariebäck nu när Sylvia m familj är i Thailand på semester. Och Yvonne hade gjort trattkantarellsoppa! MUMS!

När vi sedan var på hemväg ringde Johan för att kolla läget, jag hade ju varit borta ganska många timmar vid det laget. Fast han klagade inte alls på att jag aldrig kom hem, utan sa: "Så roligt du måste ha!" Men så är han ju BÄST också!