Bara - 17 grader!!!

SMHI hade hotat med ner mot -30 grader, så jag blev verkligen glatt överraskad när termometern bara visade -14 hemma och - 17 i Mariebäck! Det känns alltid som ett oerhört slöseri att inte kunna rida på en ledig dag och nu var det alltså varken för mkt värk eller för kallt!





När jag tog in Feykir ur hagen kunde jag konstatera att det såg ut som om någon pudrat florsocker över honom! Och jag blev som alltid lika fascinerad när jag sedan borstade bort snön och kunde konstatera att pälsen var HELT torr under. Tala om välisolerad!!!

Redan när jag satt upp och skrittade iväg från gården kunde jag konstatera att Feykir hade mycket överskottsenergi, trots att han ju bara haft en vilodag sedan jag red sist. Det märks att de har fri tillgång på hö i hagarna nu! Först skulle han inte stå stilla när jag satt upp och sedan skulle han bara busa... Alltså gällde det att se till att han fick springa av sig ordentligt idag - särskilt som det riskerar att bli för kallt för ridning senare i veckan.

Inledde med att rida in i skogen utanför "unghästhagen" (där stoflocken f n går), pulsa i djupsnön och snirkla mellan träden. Med snö över knäna på Feykir blev det en riktig muskelbyggarinledning! Sedan red vi upp bakom bommen och galopperade hela vägen upp till vändplanen. Red vänster galopp hela vägen, eftersom vi verkligen behöver stärka hans vänstra bakben.

När vi var nästan framme vid vändplanen var det plötsligt en fågel som flög upp ur snön framför oss. När Feykir skulle göra en undanmanöver snubblade han och höll nästan på att göra en kullerbytta! Halva huvudet försvann ner i snön! Men han lyckades hålla sig på benen som tur var! När vi fortsatte fram till vändplanen flög flera fåglar till upp ur snön - men nu var han ju förvarnad så det gick bra.

Stannade en stund på vändplanen för att han skulle få hämta andan ordentligt efter galoppen. Här kan man se att Feykir nyss "doppat" huvudet i snön! Idag kunde man faktiskt ana solen bakom tunna moln - så min mobilkamera fick hjälp med ljuset!

Och i sådana här hål ligger fåglarna - till dess det kommer en galopperande islandshäst och skrämmer upp dem! En intressant sak med Reykur var att jag flera gånger var med om att fåglar flög upp ur sådana här gropar i princip under nosen på honom utan att han så mycket som stannade till, även om matte kunde bli så rädd att hon fick hjärtklappning. Men stenar, stubbar och ränder på marken - det visste han minsann att det var livsfarligt!!!


När Feykir fått hämta andan skrittade vi hemåt igen. Och jag kunde konstatera att Feykir INTE valde att gå tillbaka i sina gamla spår - utan faktiskt frivilligt höll sig på andra sidan skogsvägen istället. Jag hade tänkt låta honom gå i sina gamla spår för att det skulle bli mindre jobbigt, men när han nu själv var ambitiös och valde extra muskelträning skulle väl inte matte protestera?

Vi hann med lite högergalopp och trav också på hemvägen. När vi sedan kom tillbaka till gården ville jag rida mer, så jag tog vägen förbi kyrkan och ner genom allén till vallackernas sommarhage. I början hade jag väntat mig att Feykir skulle protestera och vilja gå till stallet, men det gjorde han inte. När vi började närma oss bron över bäcken tyckte han dock att det blev vääääldigt spännande och gjorde flera försök att vända. Och när matte tillslut lirkat honom över bron visade det sig att det inte var över ännu. Tydligen var det JÄTTESPÄNNANDE att komma till sommarhagen på vintern! Vi rider ju visserligen förbi den varje gång vi rider in mot Alviksträsk. Men nu kom vi ju från ett helt annat håll - där vi aldrig brukar rida. En riktig rysare med andra ord! Men med mycket stöd från matte var Feykir faktiskt oerhört modig och vågade gå fram till och in i hagen! ;-)

Efter en timmes ridtur var vi slutligen tillbaka i stallet och Feykir kunde få sina välförtjänta äpplen och brödbitar. Han får inte något kraftfoder nu när de har fri tillgång på hö - energin i allt det hö han äter räcker bevisligen och blir över! Men Funi, som behöver ständig gödning, hade varit bussig och lämnat lite av sin havre i krubban. Den sa inte Feykir nej till!