Knoll och Tott - och min mentala coach

Idag var det en tung dag... Förutom allt "vanligt elände" med min värk fick jag veta att jag kommer att behöva genomgå en operation, eller egentligen två fast de ska göras samtidigt när jag ändå är sövd. Inga stora ingrepp, men för mig som har svårt att ens ta blodprov känns det förståss jättejobbigt... Hade bokat träningstid i varmvattenbassängen, men jag kände ett sådant stort behov av att få göra något riktigt roligt så jag avbokade för att istället åka till min mentale coach: Feykir. Det hjälpte förståss - som det i princip alltid gör!

Redan när jag gick över gårdsplanen i Mariebäck hade jag börjat ropa och vissla på Feykir och när jag kom till grinden i hagen hade jag faktiskt tre svarta vallacker att välja på! Fast ingen av dem var lika vacker som min...

Längst fram stod förståss "Knoll och Tott" - Milli och Kólbrun - två nya träningshästar som snabbt blivit helt oskiljaktiga! Båda är föresten vallacker - namnen till trots. "Kolles" pannlugg skulle Feykir gärna få byta till sig - den är ju i klass med Reykurs! Bakom detta radarpar "tassar" allt som oftast lika svarte Ári - som gärna vill vara med "de stora grabbarna".

Här skymtar ni lille Ári mellan de två andra. Och i vänsterkanten kommer Feykir för att markera att det faktiskt är HANS matte som kommit. När han kom närmare sprang "småpojkarna" åt alla håll - det är ingen tvekan om vem som bestämmer...! (Min mobilkamera ber om ursäkt för den bristande bildkvalitén - men vill också försvara sig med att det var både väldigt mulet och dessutom nästan skymning...)

När jag tagit in Feykir i stallet, där ridskolehästarna stod och mumsade kraftfoder för fullt, försökte han övertyga mig om att han faktiskt är ridskolehäst nu och därför också borde få äta! (Sylvia har berättat att både Feykir och Lukka är väääldigt övertygade om att de ska få gå in med ridskolehästarna på torsdagarna - eftersom de får göra det inför vår onsdagslektion!)

Började med att rida på ridbanan - utan stigbyglar eftersom jag märker att om jag börjar så har jag bättre sits under resten av ridpasset. Värmde upp med serpentiner och volter omväxlande åt höger och vänster, med ledande tygeltag. Tack vare gårdagens lektion gick det ganska snabbt att få honom att söka sig framåt nedåt. Ökade sedan samlingen och gjorde övergång till tölt, fortfarande i låg form. Red max ett varv tölt, tog ner i skritt och sidförde utåt några steg för att göra ny övergång till tölt. I högervarvet gick det riktigt bra! Bytte varv och här fick jag jobba lite mer... Kom ihåg Sylvias tips från igår att då och då ställa om utåt för att få koll på ytterbogen och tillslut fick jag honom att böja sig runt innerskänkeln och tölta i låg form!

Nu var det dags att ta stigbyglarna igen och rida ut! Skrittade upp "bakom bommen" för att rida på de två små skogsvägarna ovanför stallet. Tog först den vänstra och jobbade med tölten. I början fokuserade jag på att han skulle ta i ordentligt bak och tölta - utan att jobba med formen. Det kändes stor skillnad på min sits tack vare att jag ridit en stund utan stigbyglar! Jag kunde sitta emot mycket bättre när han gjorde sina skutt för att jag vinklade ut pisken - och därmed blev mer av energin omvandlad till samling.

Det är inte särskilt långt till den vändplan där vägen slutar, men han hade fått jobba ganska bra i tölten så han var ändå flåsig när vi kom fram. Jobbade på volt i skritt en stund: sidförde på halva volten och skrittade "som vanligt" på andra halvan. Han kändes riktigt mjuk och dessutom arbetsvillig - försökte inte alls smita hemåt!

På vägen tillbaka mot stallet krävde jag mer samling och eftergift i nacken i tölten genom att driva och driva och driva - och krama lite på tyglarna. Samt göra många halvhalter förståss. Då och då gjorde vi halt, ryggade några steg, skrittade lååååångsamt med mkt drivning och eftergift innan vi startade tölten igen. Det kändes faktiskt som att han jobbade riktigt bra! Och hans stönande ljud tydde på det också! Det är så lustigt, för Reykur har ett liknande sätt att stöna när han verkligen tar i och jobbar! Det är som att de verkligen vill betona hur DUKTIGA de är!

När vi kom tillbaka till bommen red vi den andra grusvägen också - fast i samlad trav istället. Feykir tyckte att jag satt på fel sittben - d v s det jobbiga - hela tiden! Fast han lyckades faktiskt bara kasta över mig en enda gång - trots att han skuttade och hade sig! Reykur är MYCKET skickligare på det området - där märkte jag nästan aldrig när det hände... eller också är det jag som blivit mer uppmärksam med tiden... I slutet av vägen finns en liten uppförsbacke där vi red låångsam vänstergalopp - fast vi lyckades inte få till lika bra samling som när vi galopperade sist.

När vi vände hemåt kändes traven riktigt bra! Det var väl hemvägen som gav lite extra energi?! Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att vi faktiskt varit ute en hel timme, trots att vi bara ridit på de korta småvägarna... men vi började ju på ridbanan också. Feykir var ganska svettig - och riktigt skummig i munnen - och det är ju tecken på att han jobbat bra! När jag gav honom hans kraftfoder verkade han väldigt nöjd med att inte vara ridskolehäst på riktigt!