"Feykireffekten" - det bästa mot jetlag!!!

Vaknade kl 03 i morse... kl 04 vaknade även Johan så då steg vi upp och åt frukost! Vid 06-tiden var vi lite trötta igen och trodde att vi kanske skulle kunna sova någon timme ytterligare... men nästa gång jag öppnade ögonen var klockan över 12! Då var jag VÄLDIGT glad åt att Eva sagt att hon skulle lunchfodra idag ifall jag inte dök upp - och hästarna var förståss ÄNNU gladare!

När jag lunchfodrat mig själv åkte jag i alla fall till stallet. Kände mig väldigt groggy, så jag trodde inte att jag skulle fixa att rida, men ville i alla fall träffa Feykir. När jag kom ut i hagen höll jag först inte på att känna igen honom - han hade fått så mycket vinterpäls på de här två veckorna att det såg ut som att han tagit på sig en tjock dunjacka! Han verkade glad över att se mig - kom i alla fall när jag ropade så att jag inte behövde gå så långt i leran. Fick däremot borsta en hel del av den varan ur hans långa päls...

Men inte räckte det med aldrig så mycket borstande för att bota två veckors Feykir-abstinens! Alltså bestämde jag mig för att rida i alla fall. Jag kunde ju rida bort till lilla galoppbacken och ta några vändor i den, för jobba med tölten skulle jag inte orka med... Trodde jag... men då hade jag inte räknat med "Feykir-effekten"!

Så snart jag började rida mer aktivt efter igångskrittningen blev jag övertygad: Sylvia hade hunnit rida honom medan jag var borta! (Det var lite osäkert innan jag åkte, berodde på om en annan träningshäst skulle komma eller inte.) Det var nämligen ovanligt lätt att samla ihop honom och han svarade så snabbt på alla hjälper. Några halvhalter till och han jobbade genast i en bättre form! Gjorde övergång till tölt och han bara rullade på - långa sträckor riktigt trevlig i formen dessutom! Genast glömde jag allt vad galoppbacke hette - inte kunde vi ju slösa bort ridturen på en sådan oviktig gångart! Töltade och töltade och töltade i det soliga höstvädret - alldeles Feykirhög blev jag!

När vi kom till sjön vände vi hemåt igen. Jag kunde förståss inte motstå att fortsätta njuta av min roliga killes härliga tölt! Behöver man ö h t någon annan gångart?! Jo, på slutet kom jag fram till att det kunde vara bra att låta honom sträcka ut lite i trav innan jag satt av och gick tillbaka till stallet. Då var jag alldeles vimmelkantig - men eftersom "Feykireffekten" är så häftig får man väl stå ut med lite biverkningar...?! ;-) Jag längtar redan till i morgon när jag får rida Feykir igen!

Jag träffade aldrig Sylvia när jag var i Mariebäck idag, men senare ringde hon och rapporterade att hon ridit Feykir sex gånger medan jag varit borta. Första dagen hade hon fått bråka en hel del med honom, men sedan hade han varit samarbetsvillig. Dessutom hade hon försökt använda pisken en hel del för att avdramatisera den. Problemet har varit att bara jag vinklat ut den så att han sett den i ögonvrån har han gjort ett jättehopp - som fått mig att tappa sätet. Det är väl det han kommit på - att det är så lätt att komma undan min inverkan... Men Sylvia sitter ju där hon sitter oavsett vad han gör! Så nu verkar han ha gett upp och slutat hoppa - jättebra!